Den excentriske kosmologen

2014-02-26 06:50  

KAIANDERS. Han var sin tids mest berömda astrofysiker, och det var han som först fann hur tyngre atomer bildas i stjärnornas inre. Kanske var det hans motstånd mot Big Bang-teorin och hans bisarra idéer om livets uppkomst som gjorde att Fred Hoyle aldrig fick Nobelpriset.

Det är januari år 1953 och vi befinner oss i Kalifornien. Närmare bestämt på kärnforskningsinstitutet Kellogg Laboratory vid Caltech i Los Angeles. En ung engelsman har kommit på besök, och nu talar han till forskarna.

Mitt namn är Fred Hoyle, och jag skulle vilja att ni gör ett experiment åt mig”, säger han. ”Jag vill veta om kolatomen har en resonans vid ungefär 7,68 megaelektronvolt.

De amerikanska kärnforskarna lyfter förvånade på sina ögonbryn. ”Vi har tyvärr hela våren fulltecknad med planerade experiment”, säger en skäggig herre vid namn William Fowler. ”Vad är det som är så viktigt med kolatomen?

Saken är den”, säger den unge engelsmannen, ”att ingen vet hur atomer tyngre än helium bildas. Men vi skulle kunna ta reda på den saken. Med ett enda experiment.

Kan ni förklara er närmare?

Som ni vet kan tyngre grundämnen bildas av lättare genom fusion, att man tillför en proton eller en heliumkärna, alfapartikel, till atomen. I stjärnornas inre sker hela tiden kärnreaktioner där väte fusionerar till helium. Problemet är bara att det inte finns några stabila isotoper med masstalen fem och åtta.

Nähä? Och vad betyder det?

Det betyder att det teoretiskt sett inte kan bildas några ämnen tyngre än helium.

Men det kan det ju. Det vet ju alla. Det finns massor med atomer tyngre än väte och helium. Annars skulle vi inte kunna finnas till.

Det vet väl jag också. Men hur har de bildats? Varken helium fem eller litium fem existerar. Och beryllium åtta, vilket vi skulle ha fått om vi slog ihop två heliumkärnor, är så instabilt att det faller sönder så snart det bildas. Halveringstiden är 10-16 sekunder. Det är för kort tid för att atomen ska kunna fusionera med en heliumkärna till och bilda kol tolv. Om det nu inte..

Om inte vadå?

Om det nu inte är så att tre alfapartiklar samtidigt kan fusionera till en kolatom. Jag tror det är detta som händer i de röda jättestjärnornas inre. Jag har räknat ut att för att det ska kunna inträffa måste temperaturen ligga runt 100 miljoner grader och kolatomen ha en resonans vid 7,68 MeV. Och det är här ni kommer in. Jag vill att ni undersöker den saken.

Forskarna tittar på varandra. ”OK”, säger Fowler. ”Vi gör det.

Några veckor senare var allt klart. Hoyle hade haft rätt. Kol, och därmed tyngre grundämnen, kunde bildas i stjärnornas inre.

Fred Hoyle blev nu känd som en av världens främsta astrofysiker. I en serie populära radioföredrag på BBC förklarade han hur alla grundämnen utom väte och helium bildats i stjärnornas inre. Sedan har de nya atomerna spritts i rymden genom novor och supernovaexplosioner och till sist bildat nya stjärnor och planeter som vår.

Vi består alla av stjärnstoft”, hävdade han.

Alla var emellertid inte lika förtjusta i föredragen. Hoyle var nämligen rabiat motståndare till idén om att universum bildats i en urexplosion. ”Det är löjligt att föreställa sig att världen skulle ha uppstått ur någon sorts stor smäll”, sa han i ett av sina föredrag. Därmed var uttrycket ”Big Bang” fött.

I stället förfäktade Hoyle vad som kallades steady-stateteorin – att universum alltid funnits och att materia hela tiden nybildas i samma takt som galaxerna fjärmas från varandra.

Inte heller trodde han på att livet uppstått spontant på jorden. Nej, han var övertygad om att livets frön hade kommit som fripassagerare på meteoriter och kometer från yttre rymden.

Kanske det var på grund av sina bisarra idéer som han förbigicks när Nobelpriset i fysik 1983 gick till William Fowler och Subrahmanyan Chandrasekhar för upptäckten av hur atomsyntes i stjärnornas inre går till. Men Hoyle blev inte lottlös. Han fick motta Crafoord­priset i astronomi 1997.

Det sägs att när Fred Hoyle ville koppla av hängde han en husvagn efter sin Humber Hawk, och tog hela familjen på husvagnssemester. Oftast gick turen till Lake District eller någon naturskön del av Skottland, Irland eller Cornwall. Det var under sådana semesterresor han passade på att skriva science-fiction.

Hans första bok kom 1957 och hade titeln ”The Black Cloud” – Det svarta molnet. Ett mystiskt jättelikt svart moln dyker plötsligt upp från yttre rymden och placerar sig runt solen så att solstrålarna blockeras. Det blir allt kallare på jorden. Fysiker och astronomer försöker att begripa vad som hänt och hur de ska kunna rädda planeten.

Det visar sig att det svarta molnet är en utomjordisk superintelligens. Radiokontakt upprättas med molnet, och man får reda på att det placerat sig vid solen för att fylla på energi innan det fortsätter på sin resa genom rymden. Forskarna och molnet blir nu goda vänner, och molnet berättar lite om hur det egentligen förhåller sig ute i rymden. Innan molnet lämnar solsystemet passar det på att lämna en stor mängd kunskap till människorna i form av en direktöverföring till en av forskarnas hjärna.

Tyvärr visar det sig att molnets kunskap är alltför avancerad, forskaren dör i total hjärnkollaps.

Det svarta molnet blev en stor framgång, och Hoyle kontaktades åter av BBC. Skulle han kunna tänka sig att skriva något för televisionen?

Jodå, svarade Hoyle. Tillsammans med en durkdriven producent vid namn John Elliot skrev han manus till ”A for Andromeda”, en tv-serie i tolv delar som visades 1962. Även här handlar det om att mänskligheten plötsligt får kontakt med en överlägsen utomjordisk intelligens, och naturligtvis måste jorden räddas av hjälten i sista avsnittet.

Det hela börjar med att ett radiomeddelande från stjärnbilden Andromeda uppsnappas av ett nybyggt radioteleskop. Meddelandet avkodas och visar sig bestå av konstruktionsritningar till en superdator och ett avancerat program för maskinen. Maskinen byggs, och inte helt förvånande för läsaren har den en egen agenda för att ta över jorden. Den ansluter sig till ett biologiskt laboratorium och lyckas på något odefinierat sätt skapa en syntetisk levande varelse. Varelsen, en vacker ung blond kvinna, spelades i serien av Julie Christie som därigenom fick sitt genombrott som skådespelerska. Hon skulle sedan bli världsberömd som Lara i ”Doktor Zjivago”.

Serien hade hyfsade tittarsiffror, så året därpå gjordes en uppföljare – ”Andromeda anropar”. Den blev inte lika uppskattad, troligen på grund av att Julie Christie inte längre var med.

Av okänd anledning försvann filmmaterialet till serien. Det enda som finns kvar är episoden ”The Face of the Tiger” som kan ses på Youtube. Men Fred Hoyle hade nu fått blodad tand och ville fortsätta att skriva manus för film och television. På BBC hade man emellertid tröttnat så det blev inget av den saken. Och det var nog lika bra det.

Både ”A som Andromeda” och ”Andromeda anropar” finns som böcker på biblioteket. Tyvärr är de praktiskt taget oläsliga. Historierna var kanske passabla som tv-serier på sin tid, men i bokform är det helprilligt och uruselt.

Nej, läs i stället biografin ”Fred Hoyle, a man in science” av Simon Mitton.

Kaianders Sempler

Mer om: Kaianders

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer