Den astronomiske dissidenten

2016-05-16 11:01  

Han var den förste moderne vetenskapsmannen. Genom experiment och med matematikens hjälp ville Galileo Galilei avlocka universum dess hemligheter, men i Vatikanen sågs detta som kätteri.

Det är som vanligt ovanligt mycket folk på Ponte Vecchio i Florens. Den gamla stenbron från 1357 med sina guldsmedsbutiker lockar turister från världens alla hörn. Ursprungligen höll traktens slaktare till här, men redan på 1500-talet tyckte stadens styrelsemän att det luktade för illa och rev köttbodarna. I stället fick juvelerarna bygga rader av butiker på bron. I skyltfönstren glimmar guld och diamantringar.

På parapeten på brons mitt upptäcker jag tre äldre män i livlig konversation.

”Nej, Simplicio”, säger den längsta av dem. ”Det hade Aristoteles fått helt om bakfoten. De faller alla lika fort.”

”Struntprat. Alla vet att tunga föremål faller fortare än lätta.”

Från brobanan tar han upp en sten och en fjäder som någon av Florens många duvor råkat tappa.

”Se här, Salviato, när jag släpper dem.” Stenen faller ner i floden med ett plums medan fjädern sakta seglar ner mot vattnet. ”Där ser du att tunga föremål faller fortare än lätta”, säger Simplicio triumferande.

”Nej, nej”, säger Salviati. ”Att fjädern faller så långsamt beror på luftmotståndet. Men hade det inte funnits någon luft skulle den ha fallit lika fort som stenen.”

”Hm”, säger den tredje mannen. ”Och var hittar du ett ställe utan luft? På månen kanske? Det verkar nog som om Simplicio har rätt.”

”Tack, Sagredo!” säger Simplicio. Men Salviati ger sig inte.

”Hör på mig. Ponera att vi har två lika tunga stenar som vi släpper samtidigt. Då skulle det ta lika lång tid för dem att nå vattenytan. Okej?”

”Javisst”, säger Simplicio och Sagredo i kör.

”Men låt oss nu tänka att vi har tre lika tunga stenar. Vi släpper dem samtidigt, men tänk er nu att två av dem under fallet av någon anledning hakar fast i varandra. Då bildar de ju plötsligt en enda kropp i stället för två, och den kroppen är dubbelt så tung som den tredje stenen. Skulle då de två sammanhakade stenarna falla fortare och nå vattenytan före den tredje stenen?”

”Hm,” säger Sagredo igen. ”Det tål att tänka på. Men varför faller saker och ting över huvud taget?”

”Tja, det kanske finns en stor magnet i jordens inre. Vad vet jag. Men faktum är att när jorden roterar runt sin axel i sin bana runt solen så...”

”Schhh!” väser Sagredo. ”Börja inte nu igen. Du vet hur det gick förra gången. Galileo dömdes till livstids husarrest och förbjöds att någonsin mer publicera en vetenskaplig skrift.”

”Och allt var mitt fel”, suckar Simplicio. ”Jag var för lik påve Urban VII.”

Han hette Galileo Galilei och var född 1564 i Pisa i norra Italien, på den tiden en del av hertigdömet Toscana. Han kom från en fin, men inte särskilt förmögen familj. Pappan hette Vincenzo och var musiker och kompositör. Den unge Galileo skrevs in vid universitetet i Pisa för att studera medicin, Men detta föll honom inte riktigt på läppen, så utan examen for han därför vidare till universitetet i Padua för att läsa matematik och naturfilosofi. I grannstaden Venedig träffade han snart en skön dam vid namn Marina Gamba. Hon skulle med tiden ge honom två döttrar och en son, men eftersom Galileo siktade på en karriär som vetenskapsman, och eftersom en sådan av någon anledning inte skulle vara gift, flyttade de inte ihop. Eller var det så att Marina helt enkelt inte kom från en tillräckligt fin familj?

Eftersom döttrarna var födda utanför äktenskapet räknades de som i framtiden obortgiftbara, vilket innebar att de var dömda till att gå i kloster. Så när modern så dog efter bara tio år ämnades de till ett nunnekloster utanför Florens. Den äldsta, Virginia, tog namnet syster Anna Celeste och den yngre, Livia, blev syster Archangela.

Efter en tid hade Galileo fått en mindre tjänst vid universitetet, och han tog också privatelever. Ytterligare inkomster kom från en uppfinning han hade gjort. Hans ”Compasso geometrico et militare” var ett instrument av mässing med vars hjälp man kunde dra kvadratrötter, beräkna ytor och göra en mängd andra uträkningar. En sorts tidig räknesticka, om man så vill. De första exemplaren tillverkade han själv, men anställde sedan en instrumentmakare som med familj flyttade in hos honom. Själva tillverkningen gav inte mycket överskott, men Galileo tjänade hyfsat på att sälja bruksanvisningar och ge kurser i hur man använde ”il Compasso”. För övrigt ägnade sig Galileo åt studier om acceleration och kroppars rörelser. Han lät kulor rulla på sluttande plan och upptäckte hur hastigheten ökade kvadratiskt med tiden.

Sedan länge hade krig rasat mellan spanska och holländska trupper i Nederländerna. Våren 1609 hade prins Moritz av Nederländerna bjudit in till fredskonferens i Haag, och diplomater från alla Europas furstehus hade rest dit. Efter en överdådig bankett hade delegaterna fått gå upp på slottets tak där en instrumentmakare vid namn Hans Lippershey från staden Middelsburg visat ett nytt optiskt instrument, en kijker. Den bestod av ett halvmeterlångt rör med en glasögonlins i vardera ändan, och tittade man genom den kom sakerna man såg närmare. Alla fick titta genom det märkvärdiga röret och förvånas över hur nära allt blev.

Tyvärr bröt fredsförhandlingarna samman redan dagen därpå och diplomaterna reste hem. Men med sig hade de nyheten om den underbara kikaren. Snart var den känd i hela Europa.

Galilei fick höra talas om kikaren genom en bekant i Venedig. Han beställde omedelbart en serie linser, och började experimentera med dem. Han förstod att han för att förbättra kikaren behövde starkare linser än vad glasögonfabrikanterna förde i lager, så han började slipa egna. I augusti 1609 hade han byggt en kikare som förstorade åtta gånger, dubbelt så mycket som den som Lippershey visat i Haag. Och i november hade han gjort en med 20 gångers förstoring. Kanske kunde han sälja den till dogen i Venedig? Från kampanilen skulle man då kunna se annalkande skepp långt innan någon annan anade att de var på väg. Men det blev inget av med det, för Galileo utsågs till hovmatematiker och filosof hos storhertigen Cosimo di Medici i Florens.

Men man kunde ju också titta på annat i kikaren. Himlen, till exempel. Kvällen den 7 januari 1610 riktade Galileo för första gången sin nya tub mot natthimlen. Det första han såg var att det ljusa stråk som kallas Vintergatan i själva verket bestod av myriader av stjärnor. Så riktade han tuben mot månen och såg berg och kratrar på månytan. Och när han riktade tuben mot planeten Jupiter upptäckte han fyra små ljusprickar på rad. Han insåg att det var små himlakroppar, månar, som kretsade runt moderplaneten. Han skrev om saken i boken ”Siderius Nuncius” (stjärnornas budbärare) som han tillägnade hertigen av Toscana.

Men inte nog med det. När Galileo betraktade solytan visade sig den ha mörka fläckar. Genom dem upptäckte han också att solen roterade med en omloppstid på ungefär en månad.

Allt detta stämde illa med den klassiska geocentriska världsbilden som var sanktionerad av kyrkan, och där jorden var universums medelpunkt runt vilken solen, månen, planeterna och fixstjärnorna roterade. Det stämde också illa med kyrkans tes om att allt utanför jorden var oföränderligt. Men det stämde desto bättre med den  heliocentriska världsbild som polacken  Copernicus lanserat i sin bok ”De Revolutionibus” år 1543. Problemet var att Copernicus idéer inte sågs med blida ögon av kyrkan.

Men man kunde ju alltid hävda att Copernicus  heloicentriska system bara var en intressant hypotes. Galilei beslutade sig för att skriva om sina idéer i skämtsam dialogform. I boken ”Dialog om de två världssystemen” låter han tre fiktiva debattörer  – Saviato, Sagredo och Simplicio – diskutera för och nackdelar med de båda systemen.

Arbetet gick inte fort. Galileo var sjuklig, och sängliggande under årslånga perioder. Manuskriptet skickades till Rom för genomläsning, korrigering och godkännande av Vatikanens censorer. När detta till  sist var klart skulle boken tryckas, vilket tog ytterligare några år eftersom pesten härjade i Italien. Inte förrän 1633 var allt klart och boken började säljas.

Men nu reagerade plötsligt Vatikanen med kraft, kanske delvis beroende på att en av de tre personerna, Simplicio som argumenterade för det geocentriska systemet, framstod som en dumskalle och företrädde vissa likheter med påven Urban VII.  Boken förbjöds med hänvisning till att den framförde kätterska läror, och Galileo beordrades att snarast infinna sig hos inkvisitionen i Rom för förhör.

Galileo var vid denna tid i dålig fysisk form, men hertigen i Florens ställde häst och vagn till Galileos förfogande och efter en månadslång resa kom han fram till Rom. Här ställdes han inför rätta för kätteri, och efter en summarisk rättegång där han upprepade gånger tog avstånd från den heliocentriska världsbilden (protokollen finns fortfarande, numera offentliga) dömdes han till livstids husarrest. Med hjälp av den toskanska ambassadören i Rom for han till Siena, där han inkvarterades en tid hos en av sina vänner. Inkvisitionen ansåg emellertid att vistelsen i Siena mer liknade en lyxsemester än ett straff, och krävde att han skulle resa till Florens med totalförbud för alla besök.

I Florens bodde han en tid i sin sons hus i backen Costa San Giorgio söder om floden Arno, men flyttade sedan till ett eget hus i Arcetri nära det kloster där hans två döttrar fanns. Nu beslutade han sig att i strid med Vatikanens förbud skriva och låta trycka en ny bok. De tre debattanterna Salviati, Sagredo och Simplicio väcktes till liv igen i ”Dialoger om två nya vetenskaper” för att diskutera fysiken kring fallande kroppar, kastparabler och acceleration. Genom vänners försorg skickades manuskriptet till Nederländerna, där de trycktes av förläggaren Louis Elzevier i Leiden 1638. Vatikanen rasade, men kunde inget göra.

Galileos tillstånd blev allt sämre, och han blev blind på först det ena och sedan det andra ögat. Som sina personliga assistenter hade han två unga studenter, Vincenzio Viviano och Evangelista Torricelli, som några år senare skulle uppfinna barometern. Dern 8 januari 1642 avled Galileo i sitt hem.

Galileo begravdes av sina vänner i ett litet omärkt gravkor i kyrkan Santa Croce på sydsidan av floden Arno. Viviani hade velat bekosta ett praktfult monument över den store vetenskapsmannen, men det tillät inte de kyrkliga myndigheterna. Inte förrän 1737 var tiden äntligen mogen. Ett nytt praktfullt monument över Galileo skapades i den stora kyrksalen mittemot Michelangelos och Macchiavellis gravar. En byst av Galileo flankeras av astronomins och geometrins gudinnor. Men det finns faktiskt en kvinna till i monumentet. När Galileos ursprungliga grav öppnades för att föra hans stoft till den nya viloplatsen visade sig den till allas förvåning innehålla två kistor. Det stod snart klart att det var stoftet efter Galileos dotter syster Maria Celeste som låg i den andra kistan. Båda flyttades till den nya graven, så far och dotter vilar fortfarande tillsammans.

Det skulle dröja ända till 1835 innan Galileos ”Dialoger om de två världssystemen” ströks ur Vatikanens lista över förbjudna böcker. 1892 – 250 år efter sin död – utnämndes Galileo postumt till hedersdoktor vid universitetet i Pisa, och hundra år senare, 1992, upprättades och frikändes Galileo helt av påven Johannes Paulus II.

Två decennier tidigare, 1971, hade den amerikanska månsonden Apollo 15 landat på månen. Astronauten David R Scott hade gått ut ur landaren, hållit upp en hammare och en fågelfjäder och sedan släppt dem. De nådde månytan samtidigt.

”Här ser ni äntligen beviset för att Gallieo hade rätt”, sa Scott. 

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer