De celesta mekanikerna

2012-03-20 23:00  

1600-talets England bjöd på en rad politiska, religiösa och vetenskapliga intriger. Det berättar den engelske astronomen Stuart Clark i sin nya vetenskapshistoriska roman ”The Sensorium of God”.

Söndagen den 2 september 1666 utbröt en våldsam brand i London som förstörde stora delar av innerstaden. Tusentals hus brann ner, och den medeltida kyrkan St Pauls gick upp i rök. London skulle aldrig mer bli sig likt.

Knappt hade askan kallnat förrän återuppbyggnaden var i full gång. En splitter ny jättelik katedral med en av världens största kupoler ritades av astro­nomen och arkitekten Christopher Wren. Och ett 60 meter högt monument konstruerades av Wren och fysikern Robert Hooke och för att minna om branden. Monumentet finns än i dag. Som genom ett under överlevde både det och St Pauls de tyska bomberna under Blitzen. Hundratals turister vandrar varje dag uppför de 311 tappstegen till utsiktsplattformen på toppen.

Wren och Hooke tillhörde båda den nygrundade brittiska vetenskapsakademin, Royal Society. De träffades en gång i veckan för att diskutera hur nya framsteg inom naturvetenskapen förändrade världsbilden och kunde skapa en bättre värld.

Det hade börjat i Polen, med Copernicus och det heliocentriska systemet. Fortsatt i Prag med Johannes Kepler, som visat att planeterna rörde sig i elliptiska banor runt solen. Därefter med Galileo i Italien, som visat att det i strid mot Vatikanens dogmer fanns månar runt Jupiter, berg på månen och fläckar på solen.

Männen i Royal Society ville vara med i leken och göra England världsledande i den nya vetenskapen.

År 1665 hade pesten drabbat Cambridge. Universitetet stängdes och studenterna hemförlovades, bland dem en ung man vid namn Isaac Newton. Med sig i bagaget hade han Euklides Elementa, några andra läroböcker i matematik och ett glasprisma.

Han satte sig i sin kammare i föräldragården och funderade i tur och ordning över Gud och treenigheten, alkemisternas mystik och oändliga serier.

Till sin stora förvåning upptäckte han att även serier med oändligt antal termer kunde ha en ändlig summa. Ett år senare hade han på egen hand upptäckt både binominalteoremet och infinitesimalkalkylen, vad vi i dag kallar att derivera och integrera.

Inte nog med det. Han hade också studerat ljusets brytning och insett att vitt ljus var en blandning av regnbågens alla färger, och att blått ljus bröts mer än rött i ett prisma.

Detta gjorde att bilden i ett teleskop blev oskarp i kanterna, så kallad kromatisk aberration. Newton bestämde sig för att bygga ett instrument utan färgfel och konstruerade snabbt världens första spegelteleskop. Efter att universitetet åter öppnat visade hans lärare, en herre vid namn Barrow, upp det på ett möte med Royal Society.

Ordförande för akademin var vid den här tiden Robert Hooke. Som uppfinnare av mikroskopet ansåg han sig vara expert på optik. Newton och Hooke blev omedelbart försvurna fiender. Hooke påstod att han själv minsann hade uppfunnit spegelteleskopet för länge sedan, medan Newton hävdade att Hooke missuppfattat optiken totalt.

Bråket gällde snart även planeternas banor och hur det kunde komma sig att månen varken ramlade ner på jorden eller försvann ut i väldsrymden. När en komet plötsligt visade sig på himlen 1682 fick Newton de sista pusselbitarna han behövde för att utarbeta en generell celest mekanik. Nu var det bråttom, för även Hooke och andra vetenskapsmän hade började fundera i samma banor som Newton.

Påhejad av astronomen Edmond Halley, som gjort sitt bästa för att medla i bråken med Hooke, skrev Newton på ett år sitt stora verk Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica i tre band, som kom 1687. Där redogjorde han för sina tre rörelselagar, för att gravitationen håller planeterna i deras banor och för infinitesimal­kalkylen.

Boken gjorde Newton världsberömd över en natt, men den startade samtidigt ett segdraget upphovsrättsbråk med Gottfried Leibniz i Hannover, vilken hävdade att Newton plagierat hans integralkalkyl.

Genom att använda Newtons matematik lyckades Halley 1705 beräkna banan för kometen från 1682, och han fann att den skulle komma tillbaka efter 78–79 år. Kometen kallas numera Halleys komet. Den sågs senast när den passerade solen 1986. År 2061 kommer den tillbaka.

Den engelske astronomen och författaren Stuart Clark har skrivit en vetenskapshistorisk roman om Newton, Hooke och Halley med titeln ”The Sensorium of God”. Förutom en mustig skildring av de politiska striderna i 1600-talets England ges här även en hel del pikanta detaljer om de lärda herrarnas intriger och privatliv. Som att Halley lät sig förföras av den polske astronomen Jan Hevelius unga hustru, att Newton sysslade med förbjuden alkemi och att både han och Halley var på vippen att bli anklagade för kätteri av kungens hemliga polis. Vidare att Newton hade en älskare vid namn Fatio, att Hooke var olyckligt förälskad i sin niece och skyddsling Grace och mycket annat stort och smått.

Kaianders Sempler

Mer om: Astronomi Komet

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer