Populärteknik

Därför tog européerna hem spelet

Varför blev det Europa som koloniserade Nya världen, Afrika och Australien och inte tvärtom? Vad hade Europa som inte andra kontinenterna hade? – Bättre geografiska och biologiska förutsättningar, svarar geografen och biologen Jared Diamond i sin bok ”Vete, vapen och virus”.

Publicerad

En dag under ett fältarbete i Nya Guineas högland fick den amerikanske geografen och naturforskaren Jared Diamond en fråga av en av sina infödda assistenter.

– Varför, frågade assistenten, blev det ni vita som koloniserade världen? Varför blev det inte vi som koloniserade er? Hur kommer det sig att det är ni som kommer till oss med laster av industrivaror och inte tvärtom?

En bra fråga, tänkte Diamond, och tillbringade sedan ett tiotal år med att försöka besvara den. Resultatet blev hans populärvetenskapliga bok ”Guns, Germs and Steel” som 1997 blev en bästsäljare och gjorde Diamond berömd över en natt.

Svaret på frågan, säger Diamond, är att Gud inte fördelade naturens håvor rättvist till världens folk, utan gav fördelar till Medelhavsfolken.

I begynnelsen, när människan nyss blivit människa och gett sig ut på vandring från Afrika för att fylla jorden, livnärde hon sig som samlare och jägare. Men så, för runt 13 000 år sedan, hände något i den del av Mellanöstern som kallas ”Den bördiga halvmånen”, området från tvåflodslandet i Irak över Syrien och Palestina till östra Turkiet.

Någon upptäckte att man genom enkelt urval kunde förädla vissa grässorter så de gav större ätliga frön och därigenom mer utbyte. Vilt dinkel, enkorns- och emmervete började systematiskt odlas. Snart hade man fått fram näringsrikt spannmål. Människorna valde att överge det nomadiserande samlarlivet och bli bofasta jordbrukare.

Det var inte bara i den bördiga halvmånen som jordbruk uppstod. Lokala örter domesticerades till grödor även i Kina, där man fick ris, hirs och sojabönor. I Västafrika domesticerades durra, ärter, bönor och rotfrukter som jams. I Etiopien sädesslaget teff. I Nya världen kassava, sötpotatis, potatis, jordnötter och majs. Och på Nya Guineas högland matbananer, sockerrör och en egen typ av jams.

Några tusen år efter att det första jordbruket introducerats i den bördiga halvmånen kom man också på att man kunde domesticera några av områdets större däggdjur. Nu kom geten, fåret, grisen och kon in i människans liv och blev källor till både kött och mjölk. Och så, för 5 000–6 000 år sedan, domesticeras hästen, och människorna får både en kraftkälla och ett transportmedel.

Jordbruket och djurskötseln spred sig snart över hela Eurasien. Bara i regnskogarnas inre, vid fiskrika kuster och på den arktiska tundran fortsatte människor att livnära sig som jägare och samlare.

Av jordens större däggdjur (över 50 kg) har människan lyckats domesticera 14. Av dessa har 13 sina ursprung i Europa och Asien. Bara ett, laman, domesticerades i Nya världen, men den spred sig aldrig från Anderna till Mellanamerika. I Australien fanns inga större däggdjur alls. Men av Afrikas 51 större däggdjursarter har ingen domesticerats.

Varför inte det? Tänk om afrikanska arméer hade haft noshörningar och flodhästar i sitt kavalleri. De skulle gjort mos av sina fiender.

– Det är inte så att man inte har försökt, men inga afrikanska djur var lämpade, svarar Jared Diamond. Vissa vägrade att föröka sig i fångenskap. Andra visade sig ha ett förfärligt humör och vara livsfarliga att hantera. De övriga var oekonomiska att hålla som boskap. Afrikanerna fick visserligen med tiden får och getter från Nordafrika och Mellanöstern, men hästen klarade sig inte i tropikerna. Det såg tsetseflugorna till.

Jordbrukssamhället gav ett stadigt överskott av livsmedel. Detta gav upphov till en befolkningsökning som gjorde att de ursprungligen så små samhällena kunde utvecklas till centraliserade stater med en härskande överklass med tillhörande polis- och militärmakt, en administrerande byråkrati med skatteindrivare och jurister samt kadrer av specialiserade hantverkare, metallurger, arkitekter, konstnärer och tekniker.

För att göra byråkraternas arbete lättare uppfanns skriftspråket. Kilskriften anses ha uppstått i tvåflodslandet runt 3 400 f Kr, Egyptens hieroglyfer något senare och slutligen på 1 000-talet f Kr det feniciska fonetiska alfabetet som ligger till grund för de moderna europeiska, arabiska och hebreiska alfabetena. Oberoende av detta uppstod den kinesiska teckenskriften runt 1 600 f Kr och spred sig till Japan och andra delar av Ostasien. Men det är en annan historia.

Det är jordbrukets överskott vi har att tacka för utvecklingen mot en alltmer specialiserad och avancerad kultur, men de geografiska förutsättningarna har varit helt olika i olika delar av världen, säger Jared Diamond. I Eurasien var grödorna mer energirika, och jordbruket och boskapsskötseln kunde lätt spridas i öst-västlig led genom områden med ungefär samma klimat. Afrika och Nya Världen är däremot geografiskt utformade i nord-sydlig led. Det gör att klimatet förändras när man rör sig över kontinenten, vilket gör att grödor plötsligt inte längre kan gro. I Nya världen utgjorde Panamanäset en effektiv barriär i kontakter mellan Nord- och Sydamerikas samhällen. De fick aldrig dra nytta av varandras framsteg. Mayarikets skriftspråk spreds aldrig till Inkariket och laman kom aldrig till Mellanamerika. På samma sätt försvårade Sahara och den tropiska regnskogen i Ekvatorialafrika kontakter över den afrikanska kontinenten.

Det jordbruk som uppstod i den bördiga halvmånen byggde på årstider med regn på vintern och torka på sommaren. I Västafrika kommer däremot regnen på sommaren, vilket gör att Medelhavsgrödor som vete inte växer i Västafrika.

Med järnhantering i bagaget utbredde sig jordbrukande afrikanska bantufolk med tiden över kontinenten och trängde bort samlarfolken. Till sist hade de koloniserat större delen av Afrika söder om Sahara. Men på östra sidan av Fish River i södra Sydafrika gjorde de halt. Varför gick de inte över floden till västsidan och Kaplandet?

– Kaplandet har Medelhavsklimat, svarar Jared Diamond. Där växer inte de västafrikanska grödorna. Det var därför holländarna under Jan van Riebeeck kunde grunda kapkolonin 1652. Det fanns helt enkelt inga bofasta jordbrukande afrikaner där när européerna anlände.

– Att européerna och deras ättlingar har kunnat kolonisera stora delar av världen har inget med ras eller intelligens att göra, säger Jared Diamond. Det är enbart på grund av lyckosamma geografiska och biologiska förutsättningar.