Astronomi utan teleskop

2011-10-18 23:00  

Hur kommer det sig att astronomin ansågs så viktig på medeltiden att många orientaliska härskare lade enorma resurser på att bygga pampiga observatorier? Vetenskapsjournalisten Ulrika Engström ger svar i en ny bok.

När jag för ett tiotal år sedan besökte den lilla staden Frombork i nordöstra Polen slog det mig hur illa platsen var lämpad för astronomiska observationer. Här, vid Östersjöns södra strand, ligger dimman tät en stor del av året. Hur kommer det sig att det var just här Nicolaus Copernicus gjorde sin stora upptäckt – att det var jorden som kretsade kring solen och inte tvärtom, som alla trott?

Svaret är att Copernicus gjorde mycket få egna observationer. Han stödde sig på tidigare astronomers arbeten. På stjärnkataloger och efemerider från Indien, Iran, Egypten, Spanien och Grekland.

Att forntidens astronomer med blotta ögat, utan hjälp av teleskop eller andra avancerade hjälpmedel, lyckades klura ut så mycket av solsystemets mysterier som de faktiskt gjorde är en bedrift. Redan för 2000 år sedan insåg man att världen, trots att den såg platt ut, var ett klot. Man kunde kalkylera årets längd korrekt och skapa exakta kalendrar. Man kunde förutse månens faser, planeternas lägen och kommande sol- och månförmörkelser. Ja, Aristarchos från Samos hade på 200-talet f Kr faktiskt föreslagit att jorden kretsade runt solen, även om det inte togs riktigt på allvar. Och Hipparchos, som levde hundra år senare, hade till och med insett att det var tjugo minuters skillnad mellan stjärnåret och det tropiska året, något som man nu vet beror på precessionen, att jordaxeln beskriver en cirkel på 26 000 år.

Visserligen dröjde det till mitten av 1500-talet innan Nicolaus Copernicus presenterade det heliocentriska systemet, men utan hans iranska, arabiska och moriska föregångare under medeltiden hade det inte blivit något av den saken.

Vetenskapsjournalisten Ulrika Engström  har uppsökt några av  de platser där medeltidens stora astronomer verkade i Iran, Indien och Kina. I sin nya bok ”Himlens väktare” berättar hon om astronomin i världen före teleskopet.

Många österländska härskare lade under medeltiden stora resurser på astronomi. Men varför prioriterade de dyra observatorier framför nyttigare ting, som hamnar, vägar eller bevattningskanaler?

Förmodligen ansågs det värt pengarna. Astronomin hade en rad praktiska tillämpningar. Genom att studera himlakropparnas gång skulle man kunna bemästra tiden och förutse framtida händelser. Hade man inte redan skapat en kalender som visade årets gång – när vårfloden kom, när det var den bästa tiden att så, skörda etcetera?

För härskarna var det även av yttersta vikt att veta vilka dagar som lämpade sig för att starta krig eller ta viktiga politiska beslut, något som ansågs stå skrivet i stjärnorna och i planeternas lägen.

Så fanns religiösa uppgifter som bara astronomin kunde lösa. Inom den kristna kyrkan ville man veta med säkerhet när påsken inföll, vilket handlade om att bestämma månens gång i förhållande till vårdagjämningen. För muslimerna var det viktigt att veta när en månad började och slutade – i synnerhet fastemånaden Ramadan – även när det var molnigt och man inte kunde se nymånens skära. Man behövde också metoder för att var på jorden man än befann sig kunna bestämma riktningen till Mecka.

Som grädde på moset visade det sig att kunskap om stjärnhimlen dessutom kunde användas för att navigera rätt ute på de stora havsvidderna. Så kanske var astronomin viktigare på medeltiden än den är i dag.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer