Antibiotika för världen

2010-09-14 23:00  

Marknadsekonomin sätter käppar i hjulet. Det krävs en helt ny affärsmodell för att läkemedelsindustrin ska ta fram antibiotika som biter på multiresistenta bakteriestammar. Det hävdade forskare på en internationell antibiotikakonferens i Uppsala den 6–8 september.

– I sjuttio år har man nu misshushållat med antibiotika, dundrar Otto Cars, professor vid Uppsala universitet. Resultatet är alltfler multiresistenta bakteriestammar. Och det är inte bara i västvärlden som vi har problem med sjukhussjuka. I Sydostasien dör varje år 100 000 barn för att det inte finns verksamma antibiotika.

Vad är det som krävs för att tackla saken?

– Kunskap. Problemet är globalt. Men vi saknar ordentliga data, i synnerhet från utvecklingsländerna. Det krävs dels ett fungerande internationellt nätverk, men också nya diagnostiska metoder. I dag vet man sällan vilken bakteriestam som har orsakat en infektion, utan man försöker slentrianmässigt bota blint.

– Det måste bli ett slut på oskicket med ordination av antibiotika vid minsta förkylning, där antibiotika inte har någon verkan. Det är överutskrivningarna som har fått bakteristammana att mutera och bli resistenta. Att ge antibiotika under lång tid i små doser är för övrigt inte bra. Bättre är högre doser under kortare tid, även om det kan slå ut tarmfloran.

– Men framför allt måste vi ta fram nya medel som biter på de resistenta bakterierna.

Varför är det så svårt att få fram nya antibiotika?

– Det kostar i runda tal en miljard kronor att få fram ett nytt godkänt läkemedel, och industrin vill få igen sina investeringar. Men nya antibiotika får inte bli storsäljare på marknaden, för då gör sig snart bakterierna immuna mot dem också. Nej, de nya medlen ska bara finnas i reserv för att kunna ta till när inget annat biter. Och det ger inga vinster för läkemedelsindustrin.

– Under den här konferensen har vi förhoppningsvis kommit närmare avtal med industrin för att skapa en ny affärsmodell, där det allmänna och industrin gemensamt delar på såväl investeringar och risker som vinster.

– Vi har också äntligen fått politiskt stöd från högsta ort i både EU och USA.

 

Några dagar efter denna intervju, den 14 september 2010, mottar Otto Cars ett prestigefullt internationellt pris i Boston för sin outtröttliga kamp mot de multiresistenta bakterierna. Se artikel i Dagens Medicin.

 

SÅ UPPTÄCKTES PENICILLINET

 

Den som råkar befinna sig i London, och promenerar österut från Paddington Station längs Praed Street, kommer efter en liten stund till St Mary’s Hospital, ett stort tegelkomplex från förra sekelskiftet. På husväggen sitter en blå emaljplakett. Där står att det var just här, i rummet två trappor upp ovanför skylten, som Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928.

I rummet finns ett litet museum, där besökarna själva kan titta i mikroskop och göra samma häpnadsväckande upptäckt som Fleming gjorde för snart 80 år sedan.

 

Men när jag kommer dit en lördageftermiddag är museet tyvärr stängt. Tillfälliga besökare hänvisas dock till att ringa på en klocka, står det på en skylt, och jag trycker på knappen. En dörr öppnas, och en äldre sjuksköterska tittar ut.

”Fleming... ” säger jag tveksamt.

”Javisst”, svarar sjuksköterskan. ”Två trappor upp, dörren rakt fram.”

Jag går upp för stentrappan och hittar mycket riktigt fram till en dörr med texten A. Fleming. Jag knackar på. ”Come in!” ropar en röst därinnanför. Så jag går in.

 

Jag känner omedelbart igen honom. Han är klädd i vit laboratorierock och fluga. Ovanför de mörka markerade ögonbrynen spretar en kalufs med grånat hår. Han kan vara knappt femtio år gammal. Rummet är fyllt till bristningsgränsen med små glasskålar innehållande bakterieodlingar.

Vi tar i hand och jag presenterar mig. ”Angenämt. Jag håller just på med odlingar av Staphylococcus aureus”, säger Fleming. ”Ni kanske vill se?” Han tar fram en glasskål, men stelnar plötsligt till och betraktar skålen med misstro.

”Förbaskat märkligt”, utbrister han. ”Någonting har förstört min odling. Så här ska det inte se ut!”

 

I glasskålen kan man se hur bakterierna växt till överallt utom på två ställen. Där är runda områden med ostörd näringslösning.

”Vad tusan kan det vara”, säger Fleming och bär bort skålen till ett mikroskop. Efter mycket mixtrande med inställningarna får han in skärpan. Så ropar han ivrigt på mig.

”Kom hit och titta. Vad skulle ni anse att detta är?” Han har ställt in mikroskopet så att det visar ett av de bakteriefria runda områdena. Där, i mitten, ligger något och flyter i vätskan. För mina ögon påminner det närmast om lite smuts.

Fleming nickar. ”Just det, men inte vilken smuts som helst. Såvitt jag kan se är detta en koloni av Penicillinum notatum, vanligt penselmögel. Det måste ha kommit in sporer genom fönstret. Men hur kan det ha stört bakterietillväxten?”

”Tja, möglet kanske avsöndrar nåt som bakterierna inte tycker om”, föreslår jag. Fleming stirrar på mig med öppen mun.

”Har jag rätt i mina misstankar har vi kanske äntligen hittat ett verksamt medel som hejdar bakterietillväxt. I så fall är det en sensation i Nobelprisklass! Vi måste omedelbart göra en odling. Låt oss gå ner till min stampub och skaffa lite buljong, det borde vara god näring för mögel.”

Sagt och gjort. Vi rusar ner för trapporna och över gatan till puben The Fountains Abbey. Fleming beställer en kopp varm buljong av den förvånade bartendern. ”Och två pints of bitter medan vi väntar”, lägger han till.

 

Vi har knappt fått våra ölglas förrän en ilsken man kommer fram till disken. I handen har han en sandwich med kycklingsallad. ”Vad är det för skitmat ni serverar?” vrålar han åt bartendern. ”Brödet är ju alldeles mögligt. Se här!” Och så knäpper han till med pekfingret mot brödbiten. Ett moln av mögelsporer virvlar upp i luften och dansar runt i en solstrimma.

Sakta förs det lilla molnet av draget mot den öppna dörren och ut på gatan. På andra sidan Praed Street, två trappor upp, ser jag den fladdrande gardinen i det öppna fönstret till Flemings arbetsrum.

När jag vänder mig om är Fleming försvunnen. Men vid pubens ingång upptäcker jag en glasskylt, som stolt förkunnar att det var mögel från just denna pub som ledde till penicillinets upptäckt.

 

Penicillin var uppenbarligen verksamt mot en rad bakteriermen kunde det verkligen användas i sjukvården? Fleming och hans kolleger odlade mögelkulturer i gamla bäcken och andra kärl för att försöka framställa penicillin i större mängder. På vetenskapsmuseet i Oxford kan man se deras primitiva utrustning.

I februari 1941 gjordes det första försöket att häva en svår infektion. En polisman i Oxford vid namn Albert Alexander had påtat i sin trädgård och fått en infektion av både streptokocker och staffylokocker i ett finger. Infektionen spred sig till allmän blodförgiftning, och Alexander förlorade ena ögat. Skulle hans liv kunna räddas med penicillinets hjälp?

Till en början såg kuren ut att verka. Infektionen gick ner, men Alexander var en stor karl och läkarna hade inte tillräckliga mängder av den aktiva substansen. Man försökte återvinna penicillin ur Alexanders urin, men så var tillgångarna helt slut och Alexander avled.

Bättre gick det en tid senare, då man lyckades bota två unga flickor. De var så små att de inte behövde så mycket penicillin för att infektionen skulle hävas.

Det skulle dröja till andra världskrigets slutskede innan biokemisten Ernst B Chain och den australiske patologen Howard Florey lyckades finna en metod för att producera det aktiva bakteriedödande ämnet i möglet i större mängder. Penicillin kunde sedan med framgång användas för att behandla infektioner hos sårade allierade soldater. För detta fick Chain och Florey dela Nobelpriset i medicin 1945 med Alexander Fleming.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt