Alkemisten i Basel

2001-02-21 23:35  
ust där Rhen gör en krök och där Tyskland, Frankrike och Schweiz möts ligger gränsstaden Basel. Det är Schweiz näst största stad, stor som Malmö ungefär. Stans flygplats ligger i Frankrike, och riksgränsen går inne i själva järnvägsstationen. Stan har urgamla anor, den grundades som militärläger redan under romartiden.

Sedan länge är Basel ett av världens viktigaste centrum för kemi- och läkemedelsindustri. Här finns Hoffmann- La Roche. Och här finns Sandoz, kemikoncernen som förutom bekämpningsmedel också tillverkar knäckebröd - 1982 köpte man svenska Wasabröd i Filipstad.

Det var för övrigt Sandoz som 1986 lyckades med konststycket att i samband med en fabriksbrand förgifta Rhen så till den milda grad att all fisk dog ända ned till mynningen. Men Basel har äldre anor än så som kontroversiell kemi- och läkemedelsstad.

Hade jag stått på Mittlere Brücke i Basel en dag för sisådär femhundra år sedan skulle jag med all säkerhet mött en ilsken ung man på väg norrut över Rhen. Den unge mannen hade just blivit fördriven från universitetet dit han kommit för att studera medicin. Men det ryktades att han ägnat sig åt obduktion av stulna lik, vilket inte sågs med blida ögon av de fromma Baselborna.

Den unge mannen var född i Einsiedeln i kantonen Schwyz 1493 och döpt till Philippus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, men med tiden skulle han bli känd i hela Europa under namnet Paracelsus. Det sägs att han besökte en stor del av universiteten i Europa, från Spanien via de Brittiska öarna och Skandinavien till Tyskland, och att han överallt gjorde sig känd som en bråkmakare som ständigt hånade samtidens medicinska auktoriteter. En anledning till hans irritation var att universiteten vid den här tiden vägrade att nedlåta sig til annat än rent "teoretisk medicin". Praktisk medicin betraktades som rena hantverket och hade låg status. Men Philippus Theophrastus Bombastus ville bli mästare i "båda medicinerna".

Han tog tjänst som fältskär i det Nederländska kriget, och med tiden kom han till Ryssland där han blev tillfångatagen av tatarerna. Han rymde till Litauen, begav sig därifrån till Ungern och arbetade sig sedan som fältskär ner till Italien.

Själv hävdade han att han erhöll doktorsgraden vid universitetet i Ferrara 1516, men ingen vet med bestämdhet. Universitetets handlingar saknas tyvärr för just detta år.

Hans vidare vandringar lär sedan ha fört honom till Egypten, det Heliga Landet och till Konstantinopel. Under hela sin vandringstid samlade han kunskap om alkemi och medicinska behandlingsmetoder. Han började kalla sig Paracelsus - "större än Celsus", vilket syftade på en berömd romersk läkare från första århundradet.

Det sägs att det var i orienten som Paracelsus lärde sig utnyttja opiumvallmons kraft, och det påstås att han var den förste att använda alkemistiska dekokter som läkemedel. Han behandlade också med blandad framgång syfilispatienter med kvicksilverånga.

Hans rykte som läkare spred sig alltmer. Han blev nu kallad till Basel av en berömd humanist och boktryckare vid namn Froben för att behandla dennes infekterade ben. Behandlingen lyckades, och Paracelsus blev utnämnd till stadsläkare och fick rätt att föreläsa vid universitetet. Han gjorde emellertid snabbt skandal i de akademiska kretsarna genom att inbjuda inte bara studenter utan även allmänheten till sina föreläsningar - som han dessutom inte höll på latin utan på tyska. Han kritiserade öppet dåtidens medicinska auktoriteter - Aristoteles, Galenos och Avicenna - och menade att vidskepelse från antiken inte hörde hemma inom den moderna medicinen.

 Kulmen kom när han midsommardagen 1527 under studenternas jubel brände Avicennas Canon i ett fyrfat. För effektens skull tillsatte han även en smula nitrat och svavel. Det lär ha blivit ett rejält fyrverkeri som dock inte alls uppskattades av universitetets styrelse.

Paracelsus stod nu på höjden av sin berömmelse. Han betraktades som en medicinens Martin Luther som gick till storms mot dammig dogmatism och pekade ut riktningen mot en ny, modern och levande kunskap. Studenter från hela Europa vallfärdade till Basel för att få höra hans föreläsningar.

Men vid det här laget hade Paracelsus skaffat sig så mäktiga fiender bland läkarkåren, apotekarna och inom universitetet att hans ställning började bli ohållbar. När hans beskyddare Frober plötsligt dog våren 1528 tvingades han fly för sitt liv mitt i natten.

Han turnerade åter genom Europa som privatpraktiserande läkare. Men lika snabbt som han skaffade sig lokal berömmelse som mirakeldoktor, lika snabbt skaffade han sig fiender och tvingades resa till en ny stad. Här och där lämnade han halvfärdiga manuskript efter sig.

1541 blev han kallad till Salzburg som livläkare hos hertig Ernst av Bayern. Där avled han plötsligt under mystiska omständigheter på värdshuset Vita Hästen, 48 år gammal.

Paracelsus skrifter förblev länge opublicerade. Dels för att de betraktades som kontroversiella, dels för att han han inte skrev på latin utan på 1500-talstyska, ett språk som lämpade sig dåligt för vetenskapliga ämnen. Dessutom är Paracelsus språk så luddigt och texterna så fyllda av alkemistiskt fikonspråk att de är i det närmaste obegripliga. Något vetenskapligt värde anses de inte ha, och i vetenskapshistorien framstår Paracelsus mest som ett himlastormande stickspår.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer