Afghanistans rikedomar

2012-05-09 11:31  

Afghanistan är inte bara ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder, det är också ett av de mineralrikaste. Men ska gruvdrift kunna konkurrera ut opiumodlingen som basnäring för landet krävs stora infrastruktursatsningar.

Det är som en scen ur en krigsfilm. Två Black Hawk-helikoptrar sänker sig ner mot en bergknalle i södra Afghanistan. Ut hoppar ett gäng marinsoldater, och på några minuter har de spritt sig i en ring runt helikoptrarna och säkrat området. Nu klättrar ytterligare ett gäng i skottsäkra västar ut ur helikoptrarna, men i stället för maskingevär är de beväpnade med geologhammare. Omringade av soldaterna tar de snabbt mineralprover på strategiska punkter i området innan alla klättrar tillbaka in i helikoptrarna och flyger iväg till en annan plats.

I en stort uppslagen artikel i Scientific American  presenterades i höstas resultaten av sådana flygningar. Om man får tro tidskriften är Afghanistan ett av jordens mineralrikaste länder. Här ligger ofattbara förmögenheter i form av guld, silver, koppar, krom, litium, uran och wolfram. Och här ligger  en av världens största fyndigheter av  lantanider – sällsynta jordarts­metaller – och bara väntar på att grävas upp ur jorden. Rätt utnyttjade skulle landets mineraltillgångar på kort tid kunna skapa välstånd för hela befolkningen och lyfta landet ur dess sekellånga letargi. Vore det inte fantastiskt om de fattiga afghanska bönderna kunde övergå till hederligt, lönsamt och modernt bergsbruk till utvecklingens fromma i stället för att odla vallmo och smuggla opium till västvärldens missbrukare?

Under det senaste decenniet har metallpriserna skjutit i vädret som raketer. Sedan 2004 har guldpiset ökat med 250 procent, kopparpriset ed 243 procent och järnmalmspriset med 444 procent enligt råvarukonsulten RMG, Raw Materials Group i Solna.

– Lättare sagt än gjort, tyvärr. Det säger Magnus Ericsson, chef för RMG. Hans företag har just färdigställt en prognos över Afghanistans gruvnäring under den närmaste tioårsperioden för Adam Smith Institute i London.

Det tar en hel del tid att komma igång med gruvverksamhet, så bara de projekt som har påbörjats i dag kan hinna att ge utdelning inom perioden. Slutsatsen i rapporten är att om man sköter saker på rätt sätt kan den afghanska staten om tio år räkna med royaltyinkomster från gruvsektorn i storleksordningen 500 miljoner dollar per år. Åttio procent av detta kommer från det enda större projekt som i dag verkligen är i gång – den koppargruva i Anyak söder om Kabul som det kinesiska konsortiet MCC (China Metallurgical Group Corporation) köpte för några år sedan och där produktion förväntas starta 2014. Eller 1393, som året kallas enligt den afghanska tideräkningen.

Det finns flera olika sätt att bestämma och beräkna ett lands royalties på råvaror som malm och mineraler. Det enklaste är att rolalty beräknas som en fast avgift på den volym eller vikt av det material som lämnar gruvan. Används ofta när det gäller stenkol. En annan är att gruvägaren betalar en procentsats av värdet på metallinnehållet i malmen – kallas ad valorem – och att man då använder världsmarknadspriset från London Metal Exchange som bas. En tredje metod är att royaltyn beräknas på vinsten. De flesta länder använder en kombination av de båda sistnämnda systemen – si och så mycket per ton plus några procent på vinsten.

För Afghanistans del har det inte funnits något fast system för royalties, utan speciella avtal har gjorts för varje projekt. En sådan godtycklighet uppskattas emellertid inte av internationella gruvbolag. För att de ska vilja investera i nya projekt vill de veta premisserna.

Just nu ligger några nya områden ute för anbud från hugade gruvbolag. Det handlar om fyndigheter av koppar, guld, järnmalm och tenn (se kartan) framför allt i den norra delen av landet. Men det kommer att ta lång tid, uppåt ett decennium, innan man kommer så långt som till brytning.

Men vart tog alla de andra värdefulla mineraltillgångarna vägen? Kan man inte utveckla dem?

– Det kan man säkert en dag i framtiden, svarar Magnus Ericsson. Men innan dess måste kriget ta slut och infrastrukturen utvecklas. Många av mineraltillgångarna finns i områden som behärskas av talibanerna, och de som tror att det är en smal sak att skola om opiumbönder till gruvarbetare tror fel. Gruvdrift är en kapitalintensiv verksamhet.

Och hur är det med de stora fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller? 97 procent av produktionen kommer i dag från Kina, men nu vill kineserna tydligen inte exportera till Västvärlden mer.

– Att försörja industrin med sällsynta jordarts­metaller är inte ett gruvproblem ­utan ett kemiskt ­problem. Att få fram de här ämnena är mycket miljöförstörande, och Väst har hittills  låtit Kina stå för det smutsiga jobbet. Nu har kineserna ledsnat. Är det afghanernas tur att smutsa ner nu?

Härom veckan dök president Obama upp på ett blixtbesök i Afghanistan. Men Obamas uppgift var inte att ta prover av berggrunden, utan att meddela de amerikanska soldatena att de så snart det är möjligt ska dras tillbaka från Afghanistan.

Oavsett om där finns mineraler eller inte.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer