715 nya världar funna

2014-03-05 06:19  

Rymdsonden Kepler har i ett enda svep upptäckt ytterligare 715 hittills okända exoplaneter, meddelar Nasa. Minst fyra av dem är jordliknande och ­ligger i den beboeliga zonen runt sina moderstjärnor.

Bara för några decennier sedan var det en världssensation varje gång en planet utanför vårt solsystem upptäcktes. I dag är vi mer blasé. Kanske för att nya världar blivit vardagsmat. Förra onsdagen, den 26 februari 2014, meddelade Nasa att analys av data visade att rymdsonden Kepler hade upptäckt ytterligare 715 planeter runt främmande stjärnor. Det gör att vi i dag känner över 1 800 exoplaneter. Åtminstone fyra av dem är jordlika och befinner sig i den beboeliga zonen runt sin moderstjärna.

Trots upprepade tekniska problem har rymdsonden Kepler kunnat samla in mängder av data sedan 2009, då den två år försenad äntligen sköts upp och placerades i bana runt solen. Kepler är i princip en stor digitalkamera med tillhörande spegelteleskop. Huvudspegeln är 1,4 meter i diameter och i fokalplanet sitter 42 CCD-sensorer, var och en med 2 200 x 1 024 bildpunkter. Tillsammans ger detta en total upplösning av 95 megapixlar. Nästan ofattbart mycket år 2009, men ryms snart i en vanlig konsumentkamera.

CCD-sensorerna mäter var sjätte sekund ljusstyrkan från var och en av 145 000 stjärnor i området de observerar. Skulle en stjärna ha ett planetsystem, och dessutom orienterat så att Kepler ser det från kanten, så kommer ljuset att minska en smula när en planet passerar framför stjärnan.

Stjärnljuset minskar inte mer än någon hundradels procent, så det gäller att instrumenten är känsliga. Det är som att se en fluga krypa över en tänd bilstrålkastare vid horisonten.

För att med säkerhet kunna hävda att man observerat en planet krävs minst tre passager. En planet av jordtyp kan antas ha en omloppsbana ungefär som jordens, på runt ett år, så observationerna bör pågå minst fyra år. Ursprungligen planerades Kepler för tre års drift, men 2012 beslöt Nasa att hålla sonden i gång till 2016.

Teleskopet är hela tiden riktat mot samma håll, mot Svanens stjärnbild. Bildfältet motsvarar ungefär det område som täcks av en handflata hållen på armlängds avstånd. För att vrida rymdsonden Kepler och hålla den stadigt riktad används tre så kallade reaktionshjul.

Den som har mekat med en bil har säkert märkt att när man ger motorn gas vill den vrida sig i sina fästen mot rotationsriktningen. På samma sätt får man rymdsonden att vrida sig genom att låta elektriska motorer ge reaktionshjulen rotation. Hjulen är orienterade vinkelrätt mot varandra, så att sonden kan vridas i alla ledder. För säkerhets skull finns också ett fjärde nödhjul, 45 grader mot de tre andra. Skulle ett lager kärva i ett av de ordinarie hjulen kan nödhjulet ersätta vilket som helst av dem.

Det var precis vad som hände Kepler. Den 14 juli 2012 slutade ett reaktionshjul att fungera. Nödhjulet kopplades in. Men den 15 maj 2013 havererade ytterligare ett hjul.

Planetsökandet i Svanen fick avbrytas. Men det fanns fortfarande mängder av data från Kepler att analysera. Ett enformigt och mödosamt arbete.

Tills en herre vid namn Jack Lissauer vid Ames Research Center uppfann en ny matematisk analysmetod. Han kallar den ”verification by multiplicity”, och det är med hjälp av den som antalet kända exoplaneter så plötsligt ökade med 715 i onsdags. Det vimlar av planeter där ute!

Baserat på data från Kepler uppskattar astronomen Seth Shostak nu att det finns minst 50 miljarder planeter i Vintergatan. Därav minst 500 miljoner jordlika, belägna inom den beboeliga zonen där vatten kan finnas.

Så vad väntar vi på? Varför hatta med futtiga rymdskutt till Mars, som vi ju redan vet är en död och ointressant planet? Nej, låt oss i stället satsa på rejäla upptäcktsresor.

Mot stjärnorna!

I Science fictionförfattaren Larry Nivens romansvit om Known Space har jordingarna skickat ut svärmar av obemannade spejarsonder som kryssar fram genom rymden i jakt på beboeliga planeter. När de hittar en livsduglig värld landar de och skickar ett meddelande hem. Vips utrustas kolonistskepp stora som Finlandsfärjor och skickas iväg för att ta den nya planeten i besittning.

Ofta visar sig dock planeterna vara måttligt lämpliga för bosättning. Ibland går det bara att bo vid polerna. Ibland bara vid ekvatorn, eftersom gravitationen är för hög på resten av planeten. I en av böckerna är planetens enda beboeliga plats en smal bergsplatå som sticker upp flera mil över ett träsk av giftiga täta dimmor.

Men varför bege sig så himla långt bort? Det är ju ett oerhört riskabelt och tidskrävande företag. Och tänk om det visar sig att den värld man tänkt kolonisera redan är bebodd? I så fall har infödingarna säkert inte alls lust att släppa ifrån sig sin planet till ett gäng tvåbenta primater.

Kanske bäst att stanna hemma trots allt. Varför inte bygga en alldeles egen ny värld? Det kan ju göras här i solsystemet, på bekvämt avstånd från hemplaneten.

I romanen ”Ringworld” från 1970 har en försvunnen civilisation konstruerat ett jättelikt roterande hjul, ungefär som en cykelfälg, runt en sol. Fälgen är lika bred som jordens diameter och har en omkrets lika stor som jordbanan. På fälgens insida finns sjöar och berg och grönskande ängar. Genom att låta hela detta jättehjul rotera runt solen skapas en konstgjord gravitation på hjulets insida. Väggar i form av milshöga berg vid kanterna håller atmosfären på plats.

Det är klart att det går åt mycket plåt, betong, vatten, skruvar och muttrar för att skapa en sådan konstgjord gigantisk ringvärld, men det ska väl gå att ordna. Om man startar gruvdrift i asteroidbältet och skickar upp ett gäng byggjobbare som bygger stålverk och betongfabriker däruppe ska saken nog gå att lösa.

Erkänn att projektet verkar lockande för en ingenjör.

Kaianders Sempler

Mer om: Kepler Kaianders

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer