400 år av klockgjutning

2004-05-18 23:00  

Visste ni att Big Ben, klockan i det engelska parlamentets tornur, har en spricka i godset? Tack vare skickliga klockgjutare kunde den räddas från förgängelsen.

Whitechapel Road är inte den vackraste gatan i stan. Dystra skyar och en vass vårvind gör ingenting bättre. Gatan domineras av hus byggda efter andra världskriget, inte nödvändigtvis för att de gamla bombats utan för att de fallit offer för utvecklingens rationalitet och klåfingrighet. Men det finns ett undantag: industribyggnaden vid nr 32 - 34. Den har stått där i mer än 400 år och nästan hela tiden har man gjort samma sak, gjutit klockor. Ty där finns det äldsta av Europas sju klockgjuterier, Whitechapel Bell Foundry Ltd.

Den största klockan i modellprogrammet är Big Ben med sina nästan 14 ton. Den minsta modellen har man på ett väldukat middagsbord och ringer i när det är dags för husan att ta ut soppan och bära in varmrätten. Däremellan finns det bland annat handhållna klockspel på upp till 61 klockor - 5 oktaver. Vill man ha ett sådant set får man ta ett djupt tag i plånboken och lägga upp 14 595 pund eller bortåt 200 000 kr. Fast man kanske kan nöja sig med en liten tornklocka med en diameter på 0,6 meter för mindre än en femtedel av priset. Billigt är det inte, men det är en exklusiv och tämligen hållbar utrustning. Till 23 procent består materialet av tenn, resten är koppar. Alltsammans upphettat till 1 070 grader och hällt i gjutform.

Tornklockor, justering och installation av dessa utgör 75 procent av verksamheten. Resten är klockspel, service och reparationer.

- Under andra världskriget gjöt vi små aluminiumdelar för försvaret, berättar Alan Hughes, ägare i fjärde generationen. Jag har ingen aning om vad de skulle användas till. Det var kanske en statshemlighet.

Big Ben är gjuteriets stolthet. Den ljöd från Westminster över London första gången den 31 maj 1859. Men vägen dit hade varit lång och krånglig.

Den som fått uppdraget att leda klockprojektet var Edmund Becket Denison. Han beskrivs som en egensinnig och svår personlighet, av den inte alldeles sällsynta sorten som ansåg sig veta mer om allting än någon annan. Klockor var inget undantag.

Det var inte alldeles lätt att hitta en klockgjutare som ville ta sig an beställningen eftersom Denison insisterade på sin egen formgivning och sitt eget recept på den metallegering som skulle användas. Klockans storlek - 16 ton - var ett annat problem eftersom man dittills inte gjutit klockor större än drygt 10 ton. Till sist hittade man en villig gjutare. Men när den färdiggjutna klockan testades på parlamentets borggård sprack den och gick inte att reparera.

I det läget tog Denison kontakt med gjuteriet i Whitechapel. Man tog jobbet, uppenbarligen efter en rad kompromisser. Bland annat vägde kläppen dubbelt så mycket som gjuterimästaren ansåg nödvändigt, men Denison fick sin vilja igenom. Resultatet blev att Big Ben fick en spricka. Den fixades, fast Big Ben fick en klang som inte anses helt perfekt.

Men ingen vanära skulle falla på Denison. Han gjorde sig bekant med en av gjutarna, bjöd på puben och övertalade honom att vittna falskt i den kommande rättegången mellan beställare och tillverkare. Gjuteriet skulle bära ansvaret på grund av dåligt arbete.

Men gjuteriet vann och kunde fortsätta med oskadat renommé.

I företagets lilla museum finns en liten modell av Big Ben. Det var gjuteriets advokat som lät bygga den för att inför sittande rätt förklara principerna för klockgjutning.

Teknikpedagogik kommer till av olika anledningar.

 

Jan C Aschan

Mer om: Big Ben

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer