”Vi måste skiljas från koldioxiden”

2016-04-25 16:35  

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. Ska vi klara klimatmålen måste vi plocka ner koldioxid ur atmosfären. Tekniken finns, IPCC visar att den behövs och Miljömålsberedningen förespråkar den, skriver Filip Johnsson, Chalmers och Mattias Goldmann, Fores.

På klimatmötet COP21 i Paris skärptes klimatmålet till klart under två grader, vilket i praktiken innebär utsläpp under noll i stora delar av världen redan kring år 2050. Men endast fyra av IPCC:s elva scenarier klarar tvågradersmålet utan att avskilja och lagra koldioxid från atmosfären. Senast år 2040 bör Sverige enligt Naturvårdsverket och en samstämmig forskning avskilja och lagra koldioxid, CCS, som år 2050 tänks stå för 20-30 procent av industrins utsläppsminskning.

Sveriges nuvarande klimatmål är nettonoll till år 2050. Samtliga sju partier i Miljömålsberedningen har enats om att tidigarelägga klimatmålet från 2050 till år 2045. 

Koldioxidavskiljning och lagring var alltså centralt för att klara klimatmålen – redan innan målen skärptes. Att efter skärpningarna inte på allvar arbeta med CCS som ett av verktygen ter sig ansvarslöst. CCS utgör en så kallad transformativ teknik och möjliggör drastisk minskning av koldioxidutsläpp från stora punktformiga utsläppskällor.

För Sverige behövs CCS främst för basindustrin; cement, järn- och stål samt tung processindustri. För stålindustrin kan man tänka sig att använda vätgas som reduktionsmedel i stället för kol, men det mesta pekar på att detta kommer ta mycket lång tid att utveckla. Det är därför märkligt att den nyligen utgivna slutrapporten Omställning till hållbarhet och konkurrenskraft från statsrådsberedningen (framtidsminister Kristina Persson) ensidigt förespråkar ett vätgasspår för svensk basindustri. Detta innebär att en konkret hanteringsplan för utsläppen från cementindustrin saknas helt, samt att Sverige går miste om chansen att bli föregångsland för negativa utsläpp. CCS tekniken kan nämligen kombineras med effektiva biobränslen och därmed ge nettoutsläpp långt under noll.

Fores nya sammanställning av kunskapsläget inom CCS-området visar att tekniken är mogen för storskalig introduktion, att tekniken - om den används rätt - levererar de förväntade och nödvändiga utsläppsminskningarna, men också att endast cirka 15 storskaliga CCS-anläggningar finns globalt i dag och att de som planeras inte på långa vägar räcker till för att göra ett rejält klimatavtryck. Här borde Sverige kunna gå före. Vi föreslår därför följande:

1. Höj prioriteten. Det finns inget sammanhållet nationellt CCS-arbete och Energimyndigheten, som ansvarar för frågan i Sverige, har endast CCS som ett bevakningsområde det vill säga de gör i dagsläget inga större satsningar på forskning och utveckling inom området. Miljömålsberedningens tydliga utpekande av CCS bör leda till att berörda myndigheter ska samla och prioritera CCS i sitt arbete. Här förmedlar Kristina Perssons analysgrupp dock osäkerhet, och förvillar genom att mer eller mindre helt kategoriskt peka ut CCS tekniken som något Sverige inte skall satsa på.

2. Ta fram en färdplan. Det bör snarast tas fram en färdplan för Sveriges basindustri som visar på förutsättningar och alternativ för att åstadkomma nollutsläpp till år 2050, eller – som Miljömålsberedningen föreslår – 2045. Denna plan bör undersöka och fastställa teknikläget för samtliga åtgärder – inklusive CCS - som står till buds för att minska klimatpåverkan från svensk basindustri. Speciellt viktigt är att bedöma vilka åtgärder som klarar att möta netto noll utsläpp till år 2045.

3. Starta piloter. I vårt närområde finns betydande lagringskapacitet, framför allt i Nordsjön. Detta kan användas för att starta ett eller ett par svenska pilotprojekt för CCS, med utskeppning av koldioxid från stora energi- och industriella anläggningar. Vi kan då bli föregångare på en med nödvändighet snabbt växande marknad och därmed ge svensk industri en konkurrensfördel.

4. Förbättra ekonomin. IPCC slår fast att CCS kan introduceras brett genom regler, högt pris på koldioxid eller direkt finansiell support. Om koldioxidpriset inte stiger väsentligt ökar betydelsen av CCS, men också vikten av att finna mekanismer som gör storskalig CCS finansiellt realistiskt. Man bör därför undersöka möjligheter att prissätta klimatneutrala basmaterial som stål och cement i deras respektive slutprodukter. Även om CCS och de andra nödvändiga åtgärderna tillämpades skulle detta endast ge en liten ökning av slutpriset för till exempel en bil och en byggnad.

Med ett systematiskt arbete inom dessa fyra punkter kan Sverige ta ledningen i den kanske mest missförstådda men tyvärr nödvändiga delen av klimatutmaningen – att skilja oss från koldioxiden.

Filip Johnsson, professor i Uthålliga Energisystem, Chalmers

Mattias Goldmann, vd, gröna och liberala tankesmedjan Fores

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt