Opinion

”Vem ger i-länderna rätten att förstöra planeten?”

Det är dags att all utsläppare börjar betala för sig, enligt debattören. Bilden visar ett passagerarplan som går in för landning intill ett oljeraffinaderi i Kawasaki, Japan. Foto: Koji Sasahara/TT
Johnny Kellner, energi- och klimatstrateg. Foto: Ingar Lindholm

DEBATT. Atmosfären är ingen gratis deponi för avfall. Vi måste införa internationella koldioxidavgifter och kräva att de som smutsar ner börjar betala för sina utsläpp, skriver Johnny Kellner, energi- och klimatstrateg.

De globala utsläppen av växthusgaser, i första hand koldioxid, är inte enbart en miljöfråga. Det är i högsta grad både ett socialt och ekonomiskt problem. Det mest skrämmande är den okontrollerade globala temperaturökningen på jorden som riskerar att bli det största framtida konflikthotet med ett stort ökande antal klimatflyktingar som helt saknar egna försörjningsmöjligheter.

Hur kan människan ta sig rätten att förstöra för andra bara för att man anser att utsläppen till atmosfären är en slags gratis deponi? Människan är märkligt nog det enda av däggdjuren som utnyttjar sin intelligens till att självdestruktivt förstöra för sina egna livsbetingelser.

Det kommer alltid att finnas skeptiker som anser att det inte finns bevis för om det är människan som påverkar temperaturhöjningen på vår planet. Frågan är om vi har råd och framförallt tid, att vänta och se om det är skeptikerna eller 95 procent av klimatforskarna som har rätt.

Klimatforskaren Christian Azar uttrycker det mycket träffande:

Bevisbördan kan liknas när man kör bil en mörk dimmig vinterkväll på en hal skogsväg. Längs vägen finns varningsskyltar för älg. Det finns naturligtvis inga bevis för att älgen springer ut framför just vår bil. Är man klok så bestämmer man sig för att vara försiktig och sakta ner så att det blir lättare att agera i tid.

Mycket fokus går i dag ut på att ändra vårt beteende. Åk mindre bil, åk kollektivt, flyg mindre, ät mindre kött etc. Ett personligt engagemang är självklart alltid väsentligt och nödvändigt Men det är inte där de stora effekterna i första hand nås. Att lägga ett för stort ansvar på enskilda konsumenter får inte medföra att det avleder och fördröjer viktiga politiska och ibland kanske impopulära ekonomiska åtgärder och styrmedel.

Näringslivet har svårt att hantera dessa frågor i en konkurrensutsatt marknad. Enligt filosofen Arthur Schopenhauer måste förslag till åtgärder passera tre stadier:

a) Först kommer de att ifrågasättas.

b) Därefter kommer de att motarbetas.

c) Slutligen anses åtgärderna som självklara och borde ha genomförts för länge sedan

Det är bekvämt framförallt för politiker, att ta till populistiska markeringar där man vänder sig till vad hjärtat säger och ögat ser. Ett exempel var beslutet att subventionera el-cyklar som inte har någon mätbar effekt för utsläpp av koldioxid. Skattefinansiering i form av subventioner är en begränsad ekonomisk resurs där alltid prioritering måste ske med rätt åtgärd i rätt ordning och där den ger störst klimatnytta.

En mer rättvis men svårare form är att genomföra internationella koldioxidavgifter där utgångspunkten är att förorenaren alltid ska betala för sina utsläpp. Hur svårt detta är framgick av förhandlingarna vid klimattoppmötet COP 24 i Katowice. Men när avgifterna på koldioxid väl genomförts är det viktigt att politikerna överlåter till marknaden att utveckla nya miljövänliga tekniker. Med avgifterna på plats kan utvecklingen snabbas på och den okontrollerade globala temperaturökningen på jorden förhoppningsvis bromsas.

Johnny Kellner

Energi- och klimatstrateg