”Varför inte en egen spaningssatellit?”

Emil Vinterhav och Sytze Veldman, båda verksamma vid OHB-Sweden AB – det som tidigare var Rymdbolagets division för rymdsystem, argumenterar vältaligt och inspirerande i Ny Teknik för fler nationella satellitprojekt för teknikutveckling och teknikdemonstration och refererar till de svenska satellitprojekt som genomförts de senaste tjugo åren. Jag har en lite annorlunda syn på dessa projekt.

Låt mig bara påminna om vilka motiv som låg bakom dem. Rymdplasmasatelliten Freja (upp 1992) var ett sätt att för lägsta möjliga kostnad fylla ut ett ”forskningsglapp” mellan den svenska satelliten Viking (upp 1986) och ESA:s Clustersatellit (misslyckad uppsändning med Ariane 1996, äntligen upp med rysk raket 2000). Mikrosatelliterna Astrid-1 (1995) och Astrid-2 (1998) var försök att visa att man kan göra strålande bra forskning i rymdplasmafysik med mycket små satelliter till en bråkdel av kostnaden för satelliter som Viking och Freja. Detta försök slog mycket väl ut men Rymdstyrelsen valde ändå att inte gå vidare på denna linje – förrän nu – 14 år senare. Odin (upp 2001) var också ett forskardrivet projekt för att försöka få intressanta data om stjärnbildning i avvaktan på ESA:s rymdteleskop Herschel (upp 2009). Dessutom tog sig Odin an ozonhålets problematik och senare även den globala uppvärmningen.