”Vad är det för fel på att laga?”

2012-05-07 10:55  
Dataskrot hos Ragnsells elektronikåtervinning i Hässelby. Foto: Tomas Oneborg/Scanpix

DEBATT. Sopbergen växer och många garage är fulla av nästan nya, nästan fungerande prylar. I stället för att reparera saker har vissa branscher halkat tillbaka in i ett planlöst köp-och-släng av hela produkter. Det behövs frivilliga branschstandarder, alternativt tvingande EU-regler för att få stopp på detta slöseri, skriver Milan Kratochvil.

Det är omöjligt att utöka minnet i min ett år gamla laptop eller att byta ut det mot en större minnesmodul. Konstruktionen är inte förberedd för det.

Inte så konstigt då att många har garaget fullt med nästan nya, nästan fungerande prylar. Sveriges Radio Ekonomiekot har rapporterat om sopsorteringsanläggningar som bågnar under ett par år gammal och väl fungerande hemelektronik, om reparationsverkstäder som dör ut, och om storskalig nytillverkning i låglöneekonomier med dålig energi- och resurseffektivitet som trissat upp världsmarknadspriset på energi och råvaror, särskilt på jordartsmetaller.

Under en bussluff i USA och Kanada som ”nyexade” kom vi ofta i samspråk med jämngamla från Cornell, MIT, eller Columbia, och fick höra standardrepliken ”i Sverige konstrueras bilarna för att rulla ett par gånger längre än här”.

Den svenska industrins komponent- och modultänkande, ett beprövat trumfkort i globala framgångssagor som exempelvis Scanias lastbilar, Ericssons AXE, är av lätt insedda skäl svårare att förankra i branscher eller länder med svag teknikerkultur och utan industritradition. Svårare än i 80-talets USA där konceptets skalfördelar på komponentnivån inte var helt okända: utveckling, produktion, uppgradering, felsökning och support, kundanpassning genom konfigurering, utjämning av intäkter över konjunkturcykeln via mer eftermarknad, och inte minst, i underhåll.

Men miljödebatten har varit ganska enkelspårig även i Sverige och Europa. Återvinning betonas klart mer än återanvändning och livslängd vilket är kontraproduktivt när:

* Allt fler komponenter bygger på mjukvara vilket gör dem lättare att anpassa till fler konfigurationer och lättare att uppgradera: ju färre och ju mer generella komponenttyper, desto färre udda ”hyllvärmare” som binder kapital.

* Global optimering av reservdelsflöden, och i förekommande fall av lagernivåer, minskar kapitalbehovet ytterligare.

* Internet och sociala medier gör det lättare än någonsin att starta andrahandsmarknader för produkter och för vanliga eller standardiserade komponenter, att lägga upp videoklipp eller animeringar med färdiga monteringssekvenser, arbetsbeskrivningar, och så vidare.

* ”Köp och släng” är svårsålt i nygamla industriländer som samtidigt blivit marknader, dock med prisvärda reparationsverkstäder. Där hamnar livslängd och tillgång på billiga reservdelar högt upp i testrapporter och produktrecensioner.

Svensk industri har tillhört trendsättarna inom komponentifiering och datorstöd i vid mening (optimering, produktdata, intelligenta konfigureringsstöd, robotik med mera).

Det gynnar både industri och miljö om vi lyckas klara av de pågående pensionsavgångarna och generationsskiftet bland ingenjörer utan att lämna täten inom komponenttänkandet.

Milan Kratochvil, it-konsult, huvudförfattare "Growing Modular"

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt

SPONSRAT INNEHÅLL

ANNONS