Opinion

”Sveriges kompetens inom strålsäkerhet måste bli starkare”

Anneli Hällgren, SSM. Foto: Bosse Alenius
Mats Persson, SSM. Foto: Bosse Alenius

DEBATT. Sverige riskerar att stå utan nödvändig kunskap i frågor som svåra haverier och reaktorteknik, varnar ledningen för Strålsäkerhetsmyndigheten.

Det nationella kompetensförsörjningssystemet inom strålsäkerhetsområdet behöver stärkas. Utan åtgärder riskerar Sverige att i framtiden stå utan avgörande kompetenser vilket skulle drabba kärnkraftsindustrin och de myndigheter som behöver hantera kärnkraftsrelaterade incidenter i Sverige eller vår omvärld.

Strålsäkerhetsmyndigheten har på uppdrag av regeringen utrett förutsättningarna för att långsiktigt upprätthålla nationell kompetens inom myndighetens ansvarsområde. För att kompetensförsörjningen ska fungera behövs utbildning i frågorna vid landets lärosäten. Det behövs också livskraftiga forskningsmiljöer som både ger kunskap och bidrar till att utbildningarna håller hög kvalitet, studenter som attraheras av frågorna samt arbetsgivare som anställer medarbetare med den här kompetensen.

Vi har funnit att det finns brister på flera nivåer i kompetensförsörjningssystemet. Det handlar till exempel om att det inte finns incitament för lärosätena att upprätthålla vissa utbildningar, där studentunderlaget förvisso är svagt men där kompetensen är samhällskritisk för landet, som inom kärnteknik, strålningsbiologi och radioekologi.

Motsvarande problem finns även inom forskningen: det finns forskning som vi som samhälle behöver upprätthålla, men forskargrupperna får inte finansiering nog för att vara livskraftiga, och på vissa håll är den djupa kompetensen som samhället behöver därför i det närmaste individberoende.

Att kompetensförsörjningssystemet är så sårbart har flera anledningar, exempelvis:

– Vissa strålsäkerhetskompetenser som behövs, främst vid större radiologiska olyckor, efterfrågas inte i någon större omfattning i arbetsgivarnas vardag. Samhället behöver kompetensuppbyggnad inom de här områdena, men finansieringen av forskningen faller lätt mellan stolarna då inte tillräckligt många forskningsfinansiärer och arbetsgivare efterfrågar kompetensen på mer vardaglig basis. Forskarna har svårt att hitta finansiärer och studenter uppfattar därmed inte kunskapsområdet som attraktivt. I vissa ämnen, exempelvis strålningsbiologi och radioekologi, är Strålsäkerhetsmyndigheten i stort sett ensam finansiär.

– Sveriges stora nationella forskningsfinansiärer har kriterier för hur de bedömer vilka forskningsprojekt de finansierar, och här passar endast sällan forskningen inom strålsäkerhetsområdet in. Finansiärerna, som exempelvis Vetenskapsrådet, bedömer inte forskningen inom strålsäkerhetsområdet som tillräckligt vetenskapligt intressant eller tillräckligt innovativ. Det gör att, fastän samhällsnyttan är stor, flera forskningsområden är underfinansierade. Det gäller inom strålskyddet, men också inom till exempel det kärntekniska området och inom icke-spridning.

– Kärnkraftsindustrin har varit finansiellt pressad på senare år och har därför minskat sina anslag till kärnteknisk forskning. Samtidigt har branschen skildrats som en avvecklingsbransch och studentunderlaget till kärntekniska utbildningar har sviktat. När studenter tidigare fyllde ett kärntekniskt mastersprogram vid tre av landets lärosäten – Uppsala universitet, Chalmers tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan – ser vi i dag att endast Kungliga tekniska högskolan ger ett sådant program.

Men Sverige behöver kompetens inom strålsäkerhetsområdet en lång tid framöver. Även om kärnkraftsindustrin fattat beslut om att avveckla fyra av tio reaktorer, finns fortfarande sex reaktorer i drift som industrin planerar att driva i ett par decennier till, i enlighet med energiöverenskommelsen.

Även när dessa sex reaktorer avvecklas kommer själva avvecklingen i sig att ge behov av kärnteknisk kompetens i ytterligare många år framöver. Parallellt behövs strålskyddskompetens inte minst för att kärnkraft finns i vårt närområde. Det osäkra säkerhetsläget i omvärlden ger behov till kompetens även hos myndigheter som verkar inom ramen för uppbyggnaden av totalförsvaret. Samtidigt ser vi också en ökad användning av strålning inom vården, såväl inom diagnostik som inom behandling.

Vår utredning visar att den del av systemet som handlar om kärnkraftsindustrins förmåga att erbjuda branschintern vidareutbildning och kunskapsfördjupning för redan anställd personal fungerar väl. Men vi är oroliga för den akademiska kompetensförsörjningen inom följande sex områden:

- Reaktorteknik

- Svåra haverier och kärnkemi

- Kärnämneskontroll och icke-spridning

- Strålningsbiologi

- Radioekologi

- Dosimetri.

Vi är väl medvetna om att många av problemen med kompetensförsörjningen inom strålsäkerhetsområdet följer av att det i dag inte finns en enhetlig strålsäkerhetsbransch. Till komplexiteten hör också att strålningsfrågorna utgör grenar inom många olika grundvetenskaper. Dessutom är matchningen mellan kunskapsområdena och arbetsgivarnas verksamheter inte enkel. För att påverka kompetensutvecklingen inom strålsäkerhetsområdet krävs involvering av flera olika aktörer, och vi ser att åtgärder på olika nivåer behövs.

För att säkerställa att Sverige fortsatt ska ha tillgång till kompetens inom strålsäkerhetsområdet, och för att vi ska leva upp till de internationella krav vi som kärnkraftsnation har åtagit oss, bedömer vi att bland annat följande åtgärder behöver vidtas:

* En nationell samverkan måste till, med en samordnad styrning så att områdets alla aktörer bidrar till att upprätthålla den kompetensförsörjning som behövs. Vi föreslår att regeringen inför ett särskilt kapitel för strålsäkerhetsområdet i den nationella forskningspropositionen och att Strålsäkerhetsmyndigheten får i uppdrag att ta fram en nationell strategi för kompetensförsörjningen inom området.

* Finansiering till den kritiska kärnan av ovan nämnda forskningsmiljöer behöver säkerställas. I det syftet föreslår vi att regeringen tillför Strålsäkerhetsmyndighetens forskningsbudget ytterligare 24 miljoner kronor. Om samtidigt andra forskningsfinansiärer såväl från kärnkraftsindustrin som från det medicinska området bibehåller sina forskningsanslag skulle det lyfta forskningen till en nationell miniminivå.

* Det är inte bara den kritiska kärnan av forskningsmiljöer som behöver förstärkas för att forskningen inom strålsäkerhetsområdet ska bli livskraftig, utan även omkringliggande forskningsområden – annars riskerar räddningsförsöken att bli isolerade satsningar. De statliga forskningsfinansiärerna behöver få incitament för att finansiera strålsäkerhetsrelaterad forskning även om den forskningen i dag inte passar in i finansiärernas vanliga kriterier. Som ett led i att också stärka den nationella styrningen inom området föreslår vi därför att regeringen formaliserar en samverkan mellan relevanta aktörer inom den statliga forskningsfinansieringen.

* För att lärosätena ska fortsätta ge utbildningar inom i dag hotade strålningsrelaterade ämnen, behövs tydliga skrivningar i lärosätenas regleringsbrev eller instruktioner samt finansiering för ändamålet. Vi föreslår som ett första steg att regeringen ger Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att utreda vilka lärosäten som kan bli aktuella för vilka ämnen.

* Även arbetsgivarna har ett ansvar att kommunicera sina behov av att anställa medarbetare med kompetens inom strålsäkerhetsområdet, så att strålsäkerhetsbranschen framstår som attraktiv för den som vill komma i arbete. Vi rekommenderar arbetsgivare inom kärnkraftsindustrin att fortsätta sina kampanjer i syfte att berätta om sitt rekryteringsbehov, samtidigt som vi föreslår regeringen att vi som myndighet ska få medel att informera om bredden av yrkesmöjligheter inom de strålningsrelaterade verksamheter som bedrivs i landet.

Ska Sverige fortsätta bedriva verksamheter med joniserande strålning måste kraftfulla åtgärder vidtas, annars drabbas kärnkraftsindustrin, övriga industrier som använder strålning, sjukvården och myndigheters förmåga att hantera strålningsrelaterade kriser.

Mats Persson, generaldirektör Strålsäkerhetsmyndigheten.

Anneli Hällgren, avdelningschef Strålsäkerhetsmyndigheten