Stop-and-go-politik förödande för industriutvecklingen

2009-01-29 23:00  

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

Jag läser Lars Nilssons ledare där han kommenterar den ryckiga utvecklingen av solcellsinstallationer i Spanien och får en känsla av att han drar för långt gående slutsatser. Det skriver Björn Sandén, docent i miljösystemanalys vid Chalmers tekniska högskola

Efter att ha följt vad Ny teknik skrivit tidigare undrar jag om Lars Nilsson i sin ledare verkligen menar "för att lyckas med det måste världens regeringar våga sätta ett pris på utsläppen av koldioxid. Det, och inget annat, kommer att driva utvecklingen mot klimatsmartare teknik." (min understrykning)

Först vill jag klargöra att jag är den varmaste förespråkare av koldioxidprissättning av allehanda slag. Men, för att låna en liknelse av professor Staffan Jacobsson, är detta bara ett ben som inte ensamt får pallen att stå.

Ny teknik brukar framstå som en förespråkare för statliga stöd till forskning och utveckling. Ett pris på koldioxid leder inte med automatik till privatfinansierad forskning inom tekniker som inte kan kommersialiseras inom de närmsta åren men som kan bli avgörande för att hantera klimatfrågan under kommande decennier. Jag är ganska säker på att de flesta håller med om detta. Det behövs således ett andra ben – statligt finansierad forskning och utveckling. Men pallen står inte på två ben. Det behövs ett tredje ben.

För att driva fram ny teknik krävs det i många fall att det skapas en initial marknad just för denna. Detta behövs därför att det är få tekniker som föds tillräckligt mogna för att kunna konkurrera med etablerad teknik. En koldioxidskatt skulle aldrig i sig ha kunnat skapa den solcellsindustri eller den vindkraftindustri vi idag ser växa fram. Om nya tekniker får ett initialt skyddat marknadsutrymme kan de börja dra nytta av skalfördelar och lärande som endast kan komma med ökad produktion. Över tid leder detta till lägre kostnad och sådan industriell mognad att de kan konkurrera med etablerad teknik. I detta senare skede får koldioxidpriset en stor betydelse. Den totala kostnaden för att med någon typ av subvention köpa ner priset på en teknik kan vara mycket liten jämfört med den potentiella nyttan. Ökad spridning av en teknik leder inte bara till kostnadsminskning utan också till ökad legitimitet. När det gäller förnybar energi är tongångarna idag helt andra än för 10-15 år sedan. Det beror inte bara på att växthuseffektens betydelse har gått upp för allt fler. Det beror också på att det nu finns demonstrerad teknik och industriella förespråkare. Som Christian Azar och jag beskrivit i en artikel (i tidskriften Energy Policy)påverkar inte detta bara framgången för de enskilda teknikslagen utan även möjligheten att genomdriva en hårdare koldioxidpolitik med högre skatter eller lägre kvoter. Det påverkar hela diskussionen kring klimatfrågan. För att kunna genomdriva hårdare koldioxidskatter krävs det industriella förespråkargrupper för detta, dvs grupper som gynnas av beskattningen, som motvikt till de som förlorar. Teknikspecifika styrmedel underlättar således genomförandet av mer generella styrmedel.

Det krävs således att politiken är teknikmedveten. Risken finns alltid att man väljer fel vinnare, men den risken försvinner inte om man överlåter åt marknaden att välja. Så kallade ”teknikneutrala” styrmedel är aldrig teknikneutrala utan tenderar till att gynna de tekniker som för tillfället har lägst kostnad, dvs inte med nödvändighet de med störst potential att lösa problemet. Det gäller således att motverka att politiken såväl som marknaden väljer ut för få tävlanden. Inför den snabba omställning som kan komma att behövas inom energiområdet har vi inte tid med att ta en teknik i sänder eftersom det tar årtionden att utveckla teknik till en mognadsnivå då de kan spridas på en massmarknad. Vad vi behöver är att utveckla många tekniker parallellt. För detta krävs klokt utformade styrmedel som skapar marknader för ny energiteknik. Med detta tredje ben placerat bredvid de övriga två kan pallen stå.

Med detta sagt håller jag med om att den spanska satsningen var huvudlös. Men det är inte tanken att skapa marknader i sig som är huvudlös. Det är ”stop-and-go”-politiken som är förödande för industriutvecklingen. I Spanien införde man ett för generöst stöd för snabbt vilket ledde till att det avvecklades för snabbt, med stor oreda som följd. I Tyskland har man på ett klokare sätt utvecklat en solcellsindustri med hjälp av teknikspecifika styrmedel.

Björn Sandén

Docent i Miljösystemanalys

Chalmers tekniska högskola

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt