”Naturvårdsverket hindrar återvinning av mineraler”

2016-06-01 07:04  
Många mineraler kan återvinnas ur gamla soptippar om deponiskatten utformas mer hållbart, enligt debattörerna. Foto: Jörgen Appelgren

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. Naturvårdsverket motverkar sanering av gamla deponier, vilket skulle ge stora miljövinster. Resonemangen är tendentiösa och direkt felaktiga, skriver forskare från Linköpings universitet.

Att utvinna naturresurser från avfallsdeponier är ett sätt att spara på jordens tillgångar och samtidigt ta hand om den miljöskuld som alla dessa förorenade platser innebär. Forskningen visar att integrerad återvinning och sanering av deponier skulle ge stora miljö- och samhällsvinster, från global till lokal nivå.

Naturvårdsverket har, tillsammans med Skatteverket, utrett om det är lämpligt med skattebefrielse för det restavfall som uppkommer vid deponiåtervinning. Utredningen som nu är ute på remiss innehåller ett antal brister och tendentiösa resonemang som direkt motverkar omställningen mot en cirkulär ekonomi.

Men som för alla nya lösningar finns det till en början osäkerheter och utmaningar, inte minst när det gäller lönsamhet. Just denna osäkerhet använder myndigheterna som motiv till att inte göra någonting för att stimulera den fortsatta utvecklingen inom området. Man menar att det inte finns samhällsekonomiska skäl för staten att gynna deponiåtervinning och att den ”fria marknaden” i stället kan och bör skapa sådana drivkrafter.

Vi tycker att resonemanget är orimligt och visar på en besvärande okunskap om hur samhällsförändring sker i verkligheten. Resonemanget går också stick i stäv mot regeringens kraftfullt uttryckta politiska vilja till industriförnyelse, med hållbarhet som ett av fyra ledmotiv.

För att nya hållbara lösningar ska kunna introduceras med lyckosamt resultat krävs långsiktiga investeringar i kunskaps- och teknikutveckling. I de flesta fall behöver dessa kompletteras med institutionella förändringar i form av nya styrmedel och anpassningar av lagar och krav, för att motivera aktörer att investera sina pengar i nydanande omställningsinitiativ såsom de som lanserats för en cirkulär ekonomi.

I regeringsuppdraget har Naturvårdsverket tillsammans med Skatteverket i princip inte löst någon av alla de regulativa osäkerheter som finns för deponiåtervinning. Däremot slår de fast att skatt ska betalas för allt restavfall som återdeponeras och begränsar därmed kraftigt investeringsviljan i sådana initiativ.

En befrielse från deponiskatten i samband deponiåtervinning hade kostat staten mycket lite och skickat en tydlig signal till näringslivet om att fortsatta investeringar på området är motiverade och önskvärda. Detta hade dessutom varit en logisk slutsats i och med att deponiåtervinning uppfyller denna skatts mål: att minska mängden deponerat avfall till förmån för ökad återvinning.

Skatteverkets slutsats är i stället att en skattebefrielse inte är möjlig eftersom den utgör statligt stöd till miljöskydd, vilket inte får lämnas till ”företag som befinner sig i svårigheter” (vilka är dessa?). Slutsatsen är direkt felaktig; det finns en hel lista på industriella restprodukter som under liknande premisser är befriade från deponiskatt. I fallet deponiåtervinning handlar det inte heller om att ”gynna” krisande företag utan snarare om att ta bort ett onödigt regulativt hinder för att låta återvinningsföretagen bidra ytterligare till omställningen mot en cirkulär ekonomi.

Givet de omvärldsförändringar vi nu ser och EU:s ambitioner om en cirkulär ekonomi, så kommer sekundära resurser att behöva spela en central roll för vår framtida välfärd. Utvinning av exempelvis koppar, aluminium, zink och förnyelsebara avfallsbränslen från deponier kan inte lösa detta på egen hand, men mängderna är tillräckligt stora för att kunna dubbla de årliga återvinningsflödena för årtionden framöver. Trots detta bedömer Naturvårdsverket resurspotentialen för deponier som liten.

Anledningen till denna slutsats är att man jämför dessa förråd med de enorma mängder av vissa utvalda metaller som finns i lågvärdiga ”malmfyndigheter” och vars utvinning sannolikt skulle innebära en ofattbart stor negativ miljöpåverkan.

Att lära sig att utvinna sekundära resurser från deponier och andra upplagrade förråd i samhället kommer att ta tid och bygger på att det finns företag som är beredda att göra stora investeringar i kunskaps- och teknikutveckling. Dessa företag behöver nu tydlighet, stöd och en politisk öppenhet för nya lösningar i stället för att motarbetas av berörda myndigheter.

 

Joakim Krook, docent industriell miljöteknik, Linköpings universitet

Mats Eklund, professor industriell miljöteknik, Linköpings universitet

Björn Wallsten, postdoc Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet

Nils Johansson, doktorand industriell miljöteknik, Linköpings universitet

Niclas Svensson, lektor industriell miljöteknik, Linköpings universitet

Stefan Anderberg, professor i industriell ekologi, Linköpings universitet

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt