Kärnsoporna måste gömmas djupare

2010-09-10 06:30  

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. Hur talar man om för kommande generationer i  hundratusentals år, att låta bli att gräva på en viss plats? Den danska filmen ”Into Eternity” visar hur kärnavfall ska lagras i Sverige och Finland. Den har upprört Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen. Han litar inte på den tänkta lösningen utan kräver  djupare slutförvar och en bättre förundersökning.

I veckan hade dokumentärfilmen Into Eternity av den danske regissören Michael Madsen premiär på svenska biografer. Filmen handlar om slutförvaring av använt kärnbränsle. Hur ska vi ta hand om detta kraftigt strålande avfall från kärnkraftverken som måste hållas borta från människa och miljö i hundratusentals år? Hur ska mänskligheten i detta långa tidsperspektiv kunna se till att ingen skadas? Filmen är stark och angreppssättet fascinerande.

I långa filmsekvenser får vi följa det finska arbetet med att spränga sig ner i urberget till 500 meters djup där ett tänkt slutförvar ska byggas. Detta varvas med skickliga intervjuer. Finländska och svenska experter från kärnavfallsbolag och myndigheter får ge sin syn på vad som kan hända med slutförvaret i dessa hisnande tidsperspektiv. Hur ska vi för tusentals framtida generationer kunna förmedla insikten att det är farligt att gräva sig ner till förvaret? Vilket ansvar är det vi lämnar över till framtida generationer? Strålningen syns eller märks inte på annat sätt än den sjukdom som sprids med radioaktiviteten. Ska förvaret gömmas för att helst glömmas bort, eller ska vi försöka berätta om dess farlighet med symboler på monument ovanför?

Även om det inte nämns i filmen, så är det finska slutförvaret som börjat byggas i Onkalo (som betyder hålighet på finska) nära Olkilouto kärnkraftverk en kopia av det svenska slutförvarsprojektet KBS. Allt som diskuteras i filmen är också högaktuellt för Sverige. Industrins kärnavfallsbolag planerar vid årsskiftet att ansöka om att få bygga ett liknande slutförvar vid Forsmarks kärnkraftverk.

Om Strålsäkerhetsmyndigheten och Miljödomstolen ger tummen upp, kan den svenska regeringen ge sitt tillstånd, även om det i dagsläget är osäkert om det blir så. Den långsiktiga säkerheten för det svensk-finska slutförvarskonceptet bygger på att konstgjorda barriärer av koppar och lera ska hindra att avfallet når människa och miljö under hundratusentals år. Att detta fungerar ifrågasätts nu kraftfullt av forskare.

Filmen handlar emellertid om risken för att någon avsiktligt, eller oavsiktligt, i framtiden ska ta sig in i slutförvaret och därmed släppa ut den drake som sover. Experterna hävdar ibland självsäkert att detta inte är ett problem, men tvivlar sedan på sina egna ord. Det finns en föreställning om att det är svårt att ta sig ner i ett slutförvar på 500 meters djup. Men redan för flera hundra år sedan bedrevs gruvdrift på likande djup. Att ta sig ner i det lerfyllda ingångshålet blir nog betydligt enklare.

Slutförvaret kommer att innehålla plutonium som kan användas till kärnvapen. Det kommer att innehålla tiotusentals ton med koppar. Så människan måste bry sig och skydda förvaren i hundratusentals år. Naturskyddsföreningen och Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, vill att en alternativ slutförvaring i djupa borrhål ska undersökas bättre. På tre till fem kilometers djup kan förvaret bli miljömässigt säkrare och riskerna minskar betydligt för att framtida generationer ska komma åt och skadas av innehållet.

Mikael Karlsson, ordförande, Naturskyddsföreningen

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt