Opinion
Kärnsoporna måste gömmas djupare
DEBATT. Hur talar man om för kommande generationer i hundratusentals år, att låta bli att gräva på en viss plats? Den danska filmen ”Into Eternity” visar hur kärnavfall ska lagras i Sverige och Finland. Den har upprört Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen. Han litar inte på den tänkta lösningen utan kräver djupare slutförvar och en bättre förundersökning.
I veckan hade dokumentärfilmen Into Eternity av den danske regissören Michael Madsen premiär på svenska biografer. Filmen handlar om slutförvaring av använt kärnbränsle. Hur ska vi ta hand om detta kraftigt strålande avfall från kärnkraftverken som måste hållas borta från människa och miljö i hundratusentals år? Hur ska mänskligheten i detta långa tidsperspektiv kunna se till att ingen skadas? Filmen är stark och angreppssättet fascinerande.
I långa filmsekvenser får vi följa det finska arbetet med att spränga sig ner i urberget till 500 meters djup där ett tänkt slutförvar ska byggas. Detta varvas med skickliga intervjuer. Finländska och svenska experter från kärnavfallsbolag och myndigheter får ge sin syn på vad som kan hända med slutförvaret i dessa hisnande tidsperspektiv. Hur ska vi för tusentals framtida generationer kunna förmedla insikten att det är farligt att gräva sig ner till förvaret? Vilket ansvar är det vi lämnar över till framtida generationer? Strålningen syns eller märks inte på annat sätt än den sjukdom som sprids med radioaktiviteten. Ska förvaret gömmas för att helst glömmas bort, eller ska vi försöka berätta om dess farlighet med symboler på monument ovanför?
