I dag järnvägen – i morgon internet

2011-03-01 06:30  
På samma sätt som trafikbolagen inte bygger sina egna spårvägar kan vi heller inte förlita oss på att marknaden ska bygga infrastrukturen för elektronisk kommunikation, skriver debattörerna från Stiftelsen för telematikens utveckling. Foto: Scanpix

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. Låt inte internet förfalla på samma dumsnåla sätt som järnvägsnätet gjort. Vi riskerar att få ett ineffektivt lapptäcke som bara når delar av landet och som sitter ihop med tejp, gummisnoddar och tuggummi, skriver Anne-Marie Eklund Löwinder, Peter Löthberg, Hans Wallberg och Anders Janson, i styrelsen för TU-stiftelsen.

”Vi är skyldiga till tre förseningar av tio”, säger SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn till TT i en intervju i början av februari i den står också att den senaste vinterns snökaos har kostat SJ 360 miljoner kronor. Majoriteten av förseningarna beror på brister i infrastrukturen, som fel på kontaktledningar och växlar. Han fortsätter: ”I princip är vårt järnvägsnät överlastat i dag. Händer något blir allt försenat”.

Precis som den svenska järnvägen har även svensk infrastruktur för elektronisk kommunikation utsatts för ett politiskt ideologiskt experiment som vi ännu inte har sett de fulla konsekvenserna av.

De gångna årens politiska majoriteter har varit kortsynta och dumsnåla och låtit en samhällsekonomiskt lönsam infrastruktur för järnvägen förfalla. Trafikverket och SJ skyller på varandra. SJ och de andra tågoperatörerna träter om vem som kör i vägen för vem. Bäst i grenen att peka på någon annan har ansvariga politiker varit, oavsett färg.

Idag hör Sverige till de länder som gått längst i världen när det gäller avreglering av järnvägarna. Persontågen körs av en mängd nationella, regionala och lokala bolag medan godstrafiken sköts av ett antal andra företag, stationshusen förvaltas av ett statligt fastighetsbolag och vinterunderhållet har lagts ut på entreprenad. Trasiga tåg servas av en leverantör, städningen sköts av en annan och IT-systemen av en tredje och så vidare. Listan kan göras längre.

Ansvaret för att hantera järnvägsfrågor delas också mellan Trafikverket, Transportstyrelsen och Rikstrafiken.

Precis som för den svenska järnvägen, har vi mängder av operatörer aktiva på området elektronisk kommunikation. Samtidigt är i stort sett alla verksamheter i dag beroende av ett väl fungerande Internet. Frågan är om infrastrukturen för IT är bättre rustad, mer effektiv, rättsäker och ändamålsenlig än järnvägens?

Vi har kommunikationsmyndigheten PTS, Konkurrensverket, Radio- och TV-verket samt Konsumentverket verksamma på området. Därtill kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, med uppdraget att förbereda samhällsviktiga funktioner för kriser.

Med löften om konkurrensens välsignelse och marknadens förmåga vägrar man att se på infrastruktur för elektronisk kommunikation som ett naturligt monopol.

Resultatet av så här många aktörer lär inte bli bättre service och fler tjänster för oss svenskar. Som exempel kan vi nämna sydöstra Sverige där det inte finns någon redundant och diversifierad fiber, något som uppdagades när det svenska universitetsdatanätet SUNET upphandlade fiber till OptoSunet för några år sedan.

I Norrland är det lika uselt. På många sträckor tog SUNET det sista lediga fiberparet för att få redundans genom Norrland.

Det finns alltså redan nu tydliga brister i fibernätet.

På samma sätt som trafikbolagen inte bygger sina egna spårvägar kan vi heller inte förlita oss på att marknaden ska bygga infrastrukturen för elektronisk kommunikation.

Vad som behövs är en sammanhängande, nationellt täckande, finmaskig fysisk infrastruktur som når ut till alla användare över hela landet och som över tiden klarar ett accelererande utbud av tjänster och ett ökat behov av överföringskapacitet. Den behöver dessutom ha en design som medger att det finns alternativa vägar om någon del av nätet skulle få ett haveri, till exempel genom avgrävda kablar, som nyligen skett både i norra och i södra Sverige. Statens roll är att samordna en sådan utbyggnad och att ställa relevanta krav för att motverka risken för ett ineffektivt lapptäcke av infrastruktur som bara täcker vissa delar av landet och som sitter ihop med tejp, gummisnoddar och tuggummi. Om staten står för samordningen av det fysiska kabelnätet kan vi få full konkurrens för tjänsterna.

Konkreta åtgärder som krävs är:

• en specifikation som talar om hur en verksamhets gränssnitt mot omvärlden ska se ut.

• en specifikation över vad en Internetanslutning ska innehålla.

• övervakning av att allt fungerar som det ska.

• utvärdering och uppföljning (revision) för att se att allt är gjort enligt specifikationerna och uppföljning när något går fel.

• krav på att allt ska fungera igen inom rimlig tid när något blir fel.

Ledorden är redundans, diversifiering och decentralisering.

Utbyggnaden av IT-infrastrukturen är ett av de största politiska projekten i modern tid och en förutsättning för tillväxt, jämställdhet och regional utveckling. Gör inte om misstagen med järnvägen.

Anne-Marie Eklund Löwinder, medlem i TU-stiftelsen

Hans Wallberg, datachef vid Umeå Universitet,

Anders Janson, advokat på Foyens Advokatbyrå och

Peter Löthberg, STUPI.

Samtliga i styrelsen för TU-stiftelsen, Stiftelsen för telematikens utveckling

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt