”Hur kan plastburkar eller bondstål anses lika bra som kopparkapslar?”

2011-12-29 06:48  
Torbjörn Åkermark

Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

DEBATT. SKB:s forskning om slutförvaret för utbränt kärnbränsle håller alldeles för låg nivå, enligt Torbjörn Åkermark, doktor i korrosionslära. Trots forskning för 300 miljoner kronor om året, i 30 år är det fortfarande oklart hur tåliga kopparkapslarna är.

SKB har satsats runt 300 miljoner per år i 30 års tid för att utveckla slutförvarsmetoden KBS-3. Det är därför märkligt att det finns seriösa förslag att ersätta koppar som kapselmaterial med plastburkar (Björn Heed,13 juni 2011 i Ny Teknik) eller med vanligt stål (Prof. Digby McDonald i SSM-rapporten 2011:09).

SKB borde, med hjälp av den forskning som bedrivits, sakligt och utan problem kunna bemöta dessa förslag. Med tanke på de resurser som lagts ner borde forskningen dessutom ha varit i absolut världsklass, det vill säga betyg 4-5 på en 5-gradig skala. Verkligheten ser tyvärr ut på ett helt annat sätt.

Sex arbeten och ett påbörjat arbete borde vara de som är helt centrala för bedömningen av hur beständig koppar är under förhållanden som råder i ett förvar. Tre rapporter är svar på en artikel som G. Hultquist skrev 1986, och fyra pilotstudier görs av SKB: Lot, Minican, Retrivial and Prototypförvaret.

I den första av rapporterna gjordes försöken i ett gasflöde där syrehalten var ~1 miljondel. Detta kan verka lite, men kan teoretiskt ge upphov till ett korrosionsdjup på 10 m per år. Korrosions hasigheter på 10 m/år är av en rad av skäl helt orealistiska, men visar på varför man inte kan använda flödande gas. Som jämförelse anger SKB korrosionen till storleksordningen nm/år. Högre betyg än 3 kan inte fås när man använder flödande gas.

I den andra rapporten hävdas att undersökningen var gjord i syrefri miljö, men mätningarna visade ett läckage av luft (dvs. ej syrefri miljö). Den vetenskapligt termen för detta är forskarfusk.

I den tredje rapporten användes kvartsglas istället för sodaglas som reaktionskärl och detta ger en stor inverkan på resultaten. Grundläggande förutsättningar följdes därför inte. Detta skulle kunna benämnas som fusk, men ska snarare tillskrivas den låga kvalitén på arbetet. På grund av detta och en rad andra skäl är betyget på denna studie mellan 1-2.

Pilotförsöken Minican och Lot har utvärderats av SSM. I utvärderingen av Minican framkom det att SKB låtit bli att redovisa resultat som visar på extremt höga korrosions hastigheter (1.5 cm/år). Den rätta benämningen på att underhålla viktiga resultat är forskarfusk.

Lot undersökningen fick allvarlig kritik, då det tog extremt lång tid att rapportera resultaten. Även om detta inte direkt kan anses som fusk drar det ner betyget avsevärt och betyget blir mellan 1-2.

Retrivialförsöket var avslutat 2006 och rapporten var i stort sett klara 2008, men resultaten är fortfarande inte offentliga. En sådan fördröjning är inte förenlig med god forskningssed. Första delen av studien Prototypförvaret håller på att avslutats, så av förklarliga skäl har denna undersökning inte redovisats. Det är dock svårare att förklara varför man inte valde att avsluta denna del innan SKB lämnade in sin ansökan.

Sammanfattningsvis: en studie är inte klar, en är av oförklarliga skäl inte redovisad, en har betyg 3, två har betyg mellan 1-2, och i två har direkt forskarfusk har förekommit.

Denna kvalité på SKB:s forskning förklarar varför man idag kan hävda att plast och bondstål är lika bra eller bättre än koppar som kapselmaterial.

Torbjörn Åkermark, doktor i korrosionslära, Materialkemi, Stockholms Universitet

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt