Opinion

”Blir nanopartiklar nästa hälsofara för byggsektorn?”

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Johnny Kellner. Foto: Ingar Lindholm

DEBATT. Fler och fler byggmaterial har fått nya och bättre egenskaper med nanoteknik. Men det finns ingen kartläggning av vilken omfattning det används, och om de medför risker för hälsan, skriver Johnny Kellner.

Nanotekniken är ett av de snabbast växande vetenskapliga områdena. Forskningen och kommersialiseringen i form av nya produkter går hela tiden framåt och kommer allt mer att påverka vår vardag inte minst inom byggsektorn. Nu måste byggsektorn inta en beredskap för att kunna ifrågasätta riskerna med nya material kopplade till nanoteknik.

Inom medicinen kan nanotekniken använda till att behandla krämpor med nya typer av målsökande läkemedel som minskar biverkningarna. Fördelarna som finns inom medicinteknik är med andra ord mycket stora.

Nanotekniken kommer att öka, inte minst inom byggsektorn. Nanotekniken kan till exempel användas till att göra vissa byggmaterial underhållsfria. Beläggning av titandioxid innehållande nanopartiklar används bland annat på glas där den ger en smutsavvisande beläggning.

Problemet är att det inte finns någon kartläggning gjord var det kan finnas produkter innehållande nanopartiklar på svenska byggarbetsplatser och hur stora riskerna kan vara med dessa material.

Information om exakt vilket nanomaterial som används i byggmaterial, i vilken form och hur mycket är dock svårt att få fram i produktbeskrivningarna. Det försvårar en nödvändig riskbedömning om det finns en osäkerhet för arbetsmiljö och för människors hälsa inom byggsektorn.

Vilka risker finns exempelvis när det dammar nanofibrer i samband med att produkter bearbetas på byggarbetsplatsen? När man borrar, bilar och slipar stora ytor finns det risk att nanopartiklar frigörs. Det danska statliga nationella forskningscentret för arbetsmiljö, NFA, anser att nanopartiklar är farligare än vi hittills trott.

Generellt kan sägas att hälso- och miljörisker är dåligt kartlagda och informationen är bristfällig. Det saknas kunskap om nanomaterials egenskaper och hur de eventuellt förändras genom hela livscykeln. Det saknas också kunskap om avfall och destruktion.

Kvantitativ information om användning och flöden av nanomaterial inom byggbranschen saknas också. I den snabba teknikutvecklingen har inte lagstiftning och forskning om riskerna hängt med. Vi vet helt enkelt alldeles för lite om vad som händer med kroppen och i miljön.

Byggbranschen är materialintensiv och omfattar stora materialflöden. Byggbranschens lansering av nya material kritiseras ofta i media för att inte tillräckliga riskbedömningar görs, medan branschen i andra avseenden anses som konservativ och inte vågar sig på något nytänkande.

Marknaden för kommersialisering av nanoteknik är outvecklad med undantag för medicinteknik. Utveckling inom byggsektorn hindras dels av brister i kompetens vid upphandling och samtidigt av en oro att hälso- och miljöeffekterna fortfarande är bristfälliga.

Antalet produkter med nanopartiklar har formligen exploderat och marknadsförs med ordet "nano" för att skapa en känsla av spetsteknik.

Men byggsektorn vill till varje pris undvika att hamna i en liknande debatt och katastrof motsvarande vad som hände med asbest, PCB och kaseinhaltigt flytspackel.

Full spårbarhet om tillförda nanopartiklar måste vara ett självklart krav. Det måste till mer forskning och starkare krav på bevisad ofarlighet när nya ämnen och typer av nanopartiklar introduceras på byggprodukter.

Byggvarudeklarationer, datasäkerhetsbladen och EPD* måste innehålla uppgifter om nanopartiklar, dess risker och hur mycket som har tillförts produkten även om andelen procentuellt är mycket liten. Byggsektorn måste lära sig av tidigare misstag.

Johnny Kellner,

energi- och klimatstrateg (tidigare teknik- och miljöchef Veidekke Sverige)

* EPD, Environmental Product Declaration, är en miljövarudeklaration för en viss produkt eller produktgrupp som följer reglerna i EN 15804.