Telefonsamtalet startade svensk mobilsuccé

2015-11-24 15:00  

Det började en vintermorgon för 65 år sedan med att en av Televerkets ingenjörer ringde till Fröken Ur från en specialutrustad televerksbil. Det var Sveriges första mobilsamtal, som inledde en framgångssaga.

Den 3 december 1950 körde ingenjören Sture Lauhrén i en televerksbil på Vasavägen på Lidingö. Han och hans kolleger hade skapat det första mobilnätet som kunde koppla till det fasta utan att gå via växeltelefonister.

Nu var det dags att provringa. Telefonen med nummerskiva och lur satt monterad på en bräda som han lutat mot ryggstödet i framsätet.

Medan bilen rullade fram slog han 23 90 00 på fingerskivan.

”... som belöning fick vi veta klockslaget för det första helautomatiska biltelefonsamtalet i världen”, skrev Sture Lauhrén i interntidningen Verket och Vi.

Alla tyckte det var mycket märkvärdigt. Radio i bil var en sak, det kände man till. Men telefoner?

Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky hade tagit intryck av utvecklingen av enkla mobilnät i USA. 1950 gav han ingenjörerna Sture Lauhrén från Tekniska byrån och Ragnar Berglund från Radiobyrån i uppdrag att ta fram ett svenskt nät. De två blev huvudfigurer i den tidiga mobilutvecklingen.

LM Ericsson och Svenska Radio Aktiebolaget, SRA, utvecklade fem testtelefoner och annan utrustning. Resultatet som Sture Lauhrén testade på Lidingö tre år senare kallades MTA, eller informellt ”System Lauhrén”.

De nya biltelefonerna väckte uppmärksamhet. 25 april 1956 introducerade Televerket MTA som en kommersiell tjänst . Kunderna var läkare, banker, fraktfirmor, tidningsredaktioner och liknande rörelser.

MTA byggde på reläer, vilket gjorde att det tog en bra stund, åtta sekunder, innan samtalen kopplades upp. Elektroniken var baserad på rör. Det gjorde att apparaterna drog mycket ström och var stora som resväskor. De vägde omkring 40 kilo och var fastmonterade i bilarna.

De var också extremt dyra, i samma prisklass som en bra bil. Men kunderna kunde inte köpa telefonerna, de hyrdes från Televerket.

Begreppet ändrades från ”biltelefoni” till ”mobiltelefoni” när det beställdes ett abonnemang till passagerarfartyget ”Prinsessan Margaretha”. Apparaten som gjorde tjänst på linjen mellan Göteborg och Fredrikshavn kunde knappast kallas ”biltelefon”.

Ragnar Berglund tog fram ett förbättrat system, MTB, som använde transistorer i stället för rör. Det minskade utrustningens storlek, kostnad och strömförbrukning. Vikten gick ner till 9 kilo i stället för 40. Uppkopplingen gick också snabbare.

MTB-nätet öppnades 1962. Under fem år levde det sida vid sida med MTA, men de var inte kompatibla. Det fanns ännu ingen standard för hur mobiltrafik skulle fungera.

Varken MTA eller MTB hade tekniska förutsättningar att bli rikstäckande nät. De var heller inte lönsamma.

1962 tillsatte Telestyrelsen en grupp för att ta reda på hur framtidens mobilnät skulle se ut. Det skulle bland annat vara först i världen med att vara cellindelat. Men ”Mobiltelefoni C” blev försenat. Man hade insett att det skulle bli nödvändigt att först standardisera tekniken med grannländerna i Norden.

Man bildade därför Nordic Mobile Telephone Group som senare gav nätet namnet NMT. Men slutsatsen i gruppen blev att NMT inte skulle bli klart förrän i slutet av 1970-talet.

Tomrummet fylldes med ett snabbt utvecklat fjärde nät, MTD. Till skillnad från MTA och MTB var det ett manuellt system. Som mest jobbade 700 telefonister med att koppla 20 000 abonnenters samtal. MTD blev en långlivad nödlösning. Nätet infördes 1971 och lades inte ner förrän 1987.

Först den 1 september 1981 slogs det första NMT-nätverket på. Men premiären skedde inte i Sverige. Det var Saudiarabien som var först, med Ericsson som leverantör.

Ericsson vann kontraktet framför Philips, som hade problem med den saudiska frekvenstilldelningen. De saudiska myndigheterna insisterade på att det var där NMT skulle tas i drift först. Norden fick stå tillbaka en symbolisk månad. NMT kom till Sverige i oktober 1981.

Efterfrågan blev snart större än vad nätet klarade och i huvudstäderna infördes väntelistor under 1984. En del av den snabba tillväxten berodde på att kunder i de gamla MTB- och MTD-näten lockades över med hjälp av lägre abonnemangsavgifter.

Televerket var inte ensamt om att driva svenska mobilnät. Det första av flera privata alternativ skapades redan 1964 och blev efter många affärer Comvik när Jan Stenbeck och Kinnevik trädde in.

En besvärlig och obekväm dans inleddes mellan det lilla, specialiserade och oprövade företaget Comvik och monopolmastodonten Televerket.

I augusti 1981, drygt en månad innan NMT lanserades i Sverige, var Stenbecks företag i gång med sin tjänst.

Därmed var Sverige det första landet i världen där stora mobiloperatörer konkurrerade direkt med varandra.

1996 var året med flest NMT-abonnenter, nästan en miljon. Men därefter började den digitala nätstandarden GSM ta över. Den 31 december 2001 stängdes det svenska NTM 900-nätet slutligen ned. NMT 450 levde kvar till 2007.

Efter 57 år var de analoga mobilnätens storhetstid över.

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt