Systemet som gjorde Ericsson till nummer 1

2013-07-25 08:31  
Minneskorten till den allra första AXE-växeln, i Södertälje, provas 1976. Foto: Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Telefonstationssystemet förvandlade Ericsson från ett tredjerangens telekomföretag till världsledande och har sålts för hundratals miljarder.

Våren 1972 står LM Ericssons ledning inför ett svårt val. Vilket system för lokaltelefonstationer ska man satsa på? Det till stora delar redan färdigutvecklade AKE, eller det nya AXE, som bara finns i form av utredningar och ritningar från utvecklingsbolaget Ellemtel?

Att välja AXE kommer att innebära högre utvecklingskostnader och det tar längre tid innan ett färdigt system finns klart. Samtidigt lovar det betydelsefulla fördelar på lång sikt.

Det är ett svårt val för ett företag vars huvudprodukt fortfarande är reläbaserade växlar. En industri där man är van vid att produkterna tillverkas från tunnplåt och koppartråd, inte av processorchip och programkod. Till sist faller ändå valet på AXE.

Det dröjde inte många år innan det stod klart att Ericsson valt rätt. AXE blev klart i tid för att vara med i de första stora anbudstävlingarna och förlorade inte en enda av dessa. Systemet bar ­Ericsson från elektromekaniken in i den helt elektroniska och digitala tekniken. I?dag, fyra decennier senare lever AXE vidare i Ericssons produkter för både det fasta nätet och för det mobila.

Historien började i femtiotalets USA hos Bell Laboratories. Datorer, eller matematikmaskiner, som de ännu kallades, var på modet och skulle användas till allt. Hos Bell insåg man att de också kunde styra telefonväxlar. Man tog patent på idén och utvecklade en prototyp, som togs i drift 1958.

I Sverige var Televerket tidigt inne på liknande tankar. 1963 hade verket sin första prototyp till en datorstyrd växel, Test-1, klar. Samtidigt började planerna att på allvar utnyttja den nya tekniken att ta fastare form. Vid denna tid tillverkade Televerket stora delar av sin utrustning i egen regi, medan LM Ericsson framför allt satsade på exportmarknaden. En stor del av Ericssonkunderna finns i Latinamerika och Asien, däremot har företaget svårare att hävda sig på den Västeuropeiska och Nordamerikanska marknaden.

Under 1960-talet byggde LM Ericsson och Televerket var sin datorstyrd växel. Båda två, Ericssons AKE-12 i Tumba och Televerkets A 210 i Storängen, blev färdiga först ett år senare än planerat.

En viktig erfarenhet var att programmeringen av växlarnas datorsystem var betydligt svårare än beräknat. Programmen blev svåröverskådliga, korrigeringar i ett programavsnitt skapade oanade följder för andra delar av systemet. Programvolymerna blev större än väntat, så mycket större att stationernas kapacitet minskade, eftersom programmen lade beslag på mycket mer minne än beräknat.

För Televerket och LM Ericsson låg det därför nära till hands att slå ihop sina resurser. 1970 bildade man det gemensamma utvecklingsbolaget Ellemtel.

Under de två första åren gör Ellemtel olika systemutredningar och prövar många olika förslag.

–?I botten låg erfarenheterna från moderbolagens tidigare verksamhet, berättade en av AXE:s huvudarkitekter, Bengt-Gunnar Magnusson vid Ellemtel, i en intervju med Ny Teknik 1978.

–?Televerkets A 210 hade till exempel delat upp maskinvaran i styrsystemet på en central processor och regionala manöverenheter. Samma principer åter­kommer i AXE:s maskinvara med centrala och regionala processorer, även om de senare är intelligenta och manöver­enheterna var stendumma och inte klarade någon signalbehandling.

Från Ericssons AKE-projekt kom lösningen på hanteringen av ”de stora programvolymerna”. Samtidigt med slutfasen av arbetet på Tumbastationen hade utvecklingen pågått av AKE-13, en mycket stor förmedlingsstation.

Programvarustrukturen hotade att bli ännu mer oöverskådlig än hos Tumba­stationen. En av medarbetarna var Ivar Jacobsson. Han föreslog att man skulle definiera systemets struktur i förväg, som ett blockschema med definierade gränssnitt mellan blocken där varje block skulle motsvara en telefonifunktion.

Om Ivar Jacobson var den förste att utveckla tanken med funktionsblock blev hans kollega Göran Hemdal den som plockade fram alla de möjligheter den gav. Han deltog i AKE 13-arbetet och var först en envis motståndare till funktionsblocken. Hemdal lade ner ett stort arbete på att bevisa att idén var felaktig, bland annat därför att den skapade stora programvolymer, men kom i stället fram till att den innebar stora fördelar. Han är förmodligen den enskilda person som betytt mest för utvecklingen av AXE, trots att han lämnade Ellemtel redan 1978 och gick till värsta konkurrenten ITT. De grundläggande idéer han drev fram inom AXE-projektet var att uppdelningen i funktionsblock skulle kombineras med ett särskilt programmeringsspråk och också påverka datorns inre uppbyggnad.

Göran Hemdal svarade själv för konstruktionen av programmeringsspråket Plex och mycket av det praktiska programmeringsarbetet.

Efter två års arbete, och många förkastade idéer, lade Ellemtel på våren 1972 fram förslaget till AXE. Systemet byggde på en total modularisering som gick igenom även i det mekaniska byggsättet.

Då uppstod tveksamhet hos LM – var detta rätt väg? Att vidareutveckla AXE till färdig produkt skulle visserligen ge tekniska fördelar, men krävde bland annat en helt ny dator. Att behålla den gamla AKE-datorn skulle kräva mindre utvecklingsarbete och snabbare ge ett färdigt system. Risken fanns att LM skulle komma ut för sent på marknaden om man slog in på AXE-vägen.

Argumenten var tunga på bägge sidor och Björn Lundvall, LM:s dåvarande vd, lär ha sagt att ”till sist får vi väl kasta krona eller klave om saken”. För Televerket var LM:s tvekan påfrestande. Televerket hade i stort sett flyttat över hela sin expertstab till Ellemtel, och var helt inställt på att ett nytt system.

I maj 1972 kom klartecknet. AXE-projektet startade på allvar med en mycket snäv tidsram. Under huvuddelen av utvecklingsarbetet deltog 150 till 200 av Ellemtels anställda. Dessutom tillkom inlånade tekniker från moderbolagen.

1973 fick projektet förändrade förutsättningar. För att AXE skulle kunna hänga med måste man kunna erbjuda en digital elektronisk ”gruppväljare” i stället för den analoga reläväljare som ingick från början. Ericssons dotterbolag i Australien hade gjort grundläggande studier av elektroniska väljare och hade utvecklat en prototyp.

Införandet av den elektroniska grupp­väljaren blev det första verkliga testet på funktionsmodulariteten. Ändringen genomfördes utan att systemet i övrigt behöver korrigeras.

Tidsplanen från 1972 siktade mot ett färdigt system i drift redan våren 1976, lagom till LM Ericssons hundra­årsjubileum. Det var optimistiskt i överkant. Visserligen kunde företagets nye vd Björn Svedberg visa upp bilder från den första svenska AXE-stationen i Södertälje under födelsedagsfirandet, men växeln var vid det laget långt ifrån färdig.

Under tiden hade allt fler konkurrenter presenterat egna datorstyrda lokalstationssystem, som ITT med sitt Metaconta. Ryktet gick att LM Ericsson låg katastrofalt efter och inte klarat omställningen från elektromekanik till elektronik.

I februari 1974 frågade Dagens Nyheters börssida oroligt ”Blir LM Ericsson 1980-talets Facit?” Samma oro återkom i en artikel från oktober 1975.

”Några av de konkurrenter och tele­journalister som yttrade sig utanför protokollet i Genève menade att LM:s AXE-system ligger ett par år efter konkurrenternas (till exempel Siemens, ITT, GTE och japanerna).”

Men oljekrisen i mitten av 1970-talet och den följande lågkonjunkturen spelade LM Ericsson i händerna. Många förvaltningar hade avvaktat med beställningar på nya telefonstationssystem. Det gällde bland annat Australien, som planerat en stor utbyggnad och modernisering av telefonnätet. Landet hade tidigare varit en trogen Ericssonkund, men i en föregående upphandling hade man valt en annan leverantör.

Nu började efterfrågan komma tillbaka, lagom tills Ellemtels tekniker fått igång AXE-stationen i Södertälje så att den kunde invigas i mars 1977. Det var i tid för att Australiens teleförvaltning skulle hinna se den i drift, innan man där gjorde sitt systemval.

I september 1977 kom beskedet: Australien ville ha AXE. Det blev den första i en rad stora exportorder. Den mest spektakulära presenterades på Luciadagen samma år. Ett konsortium med Bell Canada, Philips och Ericsson hade fått order på en total modernisering av Saudiarabiens telenät. Enbart Ericssons del var värd 4,5 miljarder kronor, större än någon tidigare svensk exportorder.

Succén var ett faktum.

Erik Mellgren

Mer om: Ericsson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer