Den stora nano-skräcken

Jag har lyssnat på skogsindustrier som föredrar att kalla nanocellulosa för mikrocellulosa. Jag har hört talas om globala kosmetikabolag som fattat beslut om att inte tala högt om att de har nanopartiklar i sina produkter – även om de måste ange det i pytteliten stil på hudkrämens eller solsprejens innehållsföreteckning. Och jag har överhört diskussioner där stora bolag som 3M väljer bort ett intressant nanoprojekt av rädsla för att EU-lagstiftningen ska omöjliggöra en marknadslansering.

Nano har gått från att vara någonting hett och spännande till att bli något farligt och riskfyllt. Historien känns igen, först hajp följt av oro över effekter på hälsa och miljö. Reaktionen är inte obefogad. När dimensionerna krymper till miljarddelar av en meter förändras materialens egenskaper. Vilka de blir är inte alltid kända. Samtidigt är partiklarna så små att de, om de kommer in i våra kroppar, kan ta sig in i cellerna och reagera med de proteiner som styr vår hälsa. Forskarna vet inte vad som kan hända då. Här gäller det att snabbt skaffa sig en karta över möjliga risker.