Vägen till världens finaste klubb

2014-10-05 23:00  

KRÖNIKA. Glädjefnatt, stolthet eller besvikelse. Snart korkar årets Nobelpristagare i kemi troligtvis upp champagneflaskan och skålar för sitt inträde i världens finaste vetenskapsklubb – de som tilldelats Nobelpriset.

Att se sitt fotografi hänga i taket på Nobelmuseét tillsammans med Albert Einstein, Marie Curie och Niels Bohr kan inga pengar i världen mäta sig med. Så har många Nobelpristagare uttryckt sig enligt välinformerade källor.

Andra som inte fått det efterlängtade telefonsamtalet från Kungliga Vetenskapsakademin eller Karolinska institutet börjar redan se fram mot nästa år. För även om all uppmärksamhet nu riktas mot årets pristagare har arbetet med att vaska fram nästa års Nobelpristagare börjat.

Tusentals eminenta forskare runt om i världen har redan fått ett brev från respektive Nobelkommitté med frågan ”Vem tycker du ska få Nobelpriset nästa år och varför?”. De har några månader på sig att tänka. Senast den 31 januari måste svaren komma in. Och de brukar vara många. För var och ett av de naturvetenskapliga prisen landar siffran på 250 till 350 personer. Av dem sätts 20 till 25 under lupp av ämneskunniga utredare över hela världen. Deras rapporter ligger sedan till grund för förslag om vilka som ska prisas med Nobelpriset i fysik, kemi eller medicin. Vid det laget vet ett hundratal personer vilka forskare det handlar om.

Egentligen är det konstigt att inte mer läcker ut. Professorerna med inblick har inte, likt många andra som arbetar med priset, skrivit på något papper om tystnadsplikt. Det finns heller inget formellt straff om man avslöjar en kommande Nobel­pristagare. Det som får alla att tiga som muren är snarare risken att bli  utfryst.

När jag år 2010 ringde rakt in i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet samma morgon som medicinpriset skulle tillkännages stod det klart hur stark den oron är. Där pågick ett krismöte, tidningen Svenska Dagbladet hade redan på morgonen avslöjat att den brittiska pionjären inom provrörsbefruktning Robert Edwards skulle få priset. En hetsig diskussion var i full gång i fall man skulle byta pristagare. Det hade varit fullt möjligt, den slutliga omröstningen hålls samma morgon som priset tillkännages. Så blev det inte, men det som gjorde starkast intryck på mig var personens rädsla för att andra skulle kunna få för sig att det var hen som försagt sig.

Kanske är tystnaden även ett resultat av att en ”dark horse” kan dyka upp in i det sista och knipa priset. Nobelpriset för transistorn 1956 är ett av flera exempel. Det året hade man inte lyckats få fram någon kandidat för Nobelpriset i fysik. Det gillade inte Håkan Sterky, generaldirektör för den statliga myndigheten Televerket och ledamot vid KVA . Han skrev ett tvåsidigt brev som han krävde skulle läsas upp inför alla ledarmöter på morgonen när beslutet skulle fattas. Där pläderade han för varför William Bradford Shockley, John Bardeen och Walter Houser Brattain var värda att få fysikpriset för transistorn. Och det fick de.

Så är du en forskare som nästa höst ännu inte sett något tecken på ett Nobelpris i antågande så finns det hopp.

Ulla Karlsson-Ottosson

Mer om: Nobelpriset

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer