Snömos till svar om smarta städer

2016-09-28 17:02  

KRÖNIKA. Det har blivit svårare att förstå vad de svenska satsningarna på smarta städer betyder i praktiken, menar Ny Tekniks Helen Ahlbom.

Alla svenska storstäder med självaktning ska bli en smart stad. Stockholms ambition är till och med att bli världens smartaste 2040.

Läs mer:

Läs mer: Stockholms smarta projekt försenade

Sverige är förstås inte först. Det finns liknande planer över hela världen. Förra året lanserade den indiska premiärministern sin plan att ha 100 smarta städer senast 2020.

Det finns ingen enhetlig definition av smart stad, trots att begreppet blivit så vanligt. Malin Granath, forskare vid Linköpings universitet, förklarar att begreppen ofta utgår från behov och syfte.

Globala it-bolag som Cisco, IBM och Ericsson definierar den smarta staden efter it-infrastrukturen. Där är sensorer, fiber, mobiluppkoppling och dataanalys i molnet viktiga parametrar.

Men för en svensk lokalpolitiker är ofta ekologisk och social hållbarhet avgörande för att beskriva staden som smart.

Enligt Malin Granath har hållbarhetsfaktorer blivit en allt vanligare del av definitionen. För vi är ju ändå människor som ska bo i staden, som hon konstaterar.

Men det har gjort det svårare att förstå vad de svenska satsningarna på smarta staden betyder i praktiken. Jag har talat med ett tiotal personer om sina städers satsningar. Det var länge sedan jag fick så mycket snömos som svar på mina frågor om ambitionerna.

I Malmö ingår den smarta staden i projektet Det digitala Malmö. Där talas om en plattform för förnyelse och att ambitionen med den smarta staden är att öka samspelet mellan människor, och underlätta möten. När jag upprepade gånger frågar vad det betyder i praktiken får jag ett exempel: en tjänst som visar var det finns barn i stadens lekplatser just nu.

I Linköpings samarbete mellan offentlig förvaltning, akademi och näringsliv för att göra staden smart betonas vikten av att först bygga en innovationsplattform. De få konkreta exempel jag får är energieffektivisering och en framtida larmtjänst.

Umeå har nyligen fått 40 miljoner kronor från EU för att göra staden smartare. De pengarna läggs på ett styrsystem för bostäder. Det ska gå att styra rumsemperaturen och stänga av frysen. Några slantar ska också gå till solcellsdrivna laddstationer för elbilar och elcyklar. Det är konkret, men jag trodde att en smart stad var mer avancerad än så.

I Göteborg anordnades nyligen konferensen ”Smart stad, hur blir vision verklighet?”. På plats fanns talare från Cisco, Ericsson, Volvo Cars, AB Volvo och Västtrafik. Här möts jag av klarspråk: För att uppnå en smart stad behöver vi medborgare betala med personlig data. Och med den informationen kan en digital stadshjärna reagera på folks önskemål och behov. Arrangörerna tar visserligen upp integritetsfrågan, men den ses inte som ett hinder. Det tror jag är ett misstag.

I Stockholm samarbetar staden med fem storföretag och KTH för att bli smartast i världen. Initiativet togs redan 2014 och vid lanseringen i våras försäkrades att de första pilotprojekten skulle dras i gång efter sommaren. Men så blev det inte. De två första startar efter nyår.

Som alltid är det lättare att tala om framtiden än att skapa den.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt