”Mitt biometriska id bär jag med mig”

2017-05-04 12:03  
Anna Orring är reporter på Ny Teknik.

KRÖNIKA. Varför behövs ett plastkort med foto, frågar sig Ny Tekniks reporter Anna Orring.

Nyligen lyckades jag med att stå utan både giltigt körkort och pass. Sista giltighetsdag hade kommit och gått utan att jag hade upptäckt det. Det gick inte att beklaga sig. Felet var mitt, och en kombination av ouppmärksamhet och lite otur, alltså det som kallas slarv.

Jag blev inte av med min körkortsbehörighet, eller mitt medborgarskap. Det uppstod ingen risk för att jag inte skulle kunna leva i frihet och säkerhet. Ingen i min närhet ifrågasatte egentligen min identitet – bara att själva kortet var giltigt.

Det gick bra att flyga till ett nordiskt grannland utan att visa id. På tobaksaffären med paketutlämning blev det däremot stopp, eftersom streckkoden på körkortet fick systemet att larma om att kortet hade gått ut. Samtidigt hade min mobil inga problem med att känna igen mig, tack vare mitt fingeravtryck.

Biometri med fingeravtryck är standard i svenska pass sedan flera år. Så varför måste jag ha ett inplastat kort med mitt fotografi på? Som måste förnyas?

Det går att identifiera en person med en rad biometriska data, och det finns teknik för att läsa av fingeravtryck och iris. Ny Teknik har de senaste åren kunnat berätta om företag som utvecklar biometrisk identifiering med allt från röstigenkänning till att identifiera utifrån öronvindlingar.

Mitt biometriska id bär jag med mig – tänk så enkelt det skulle vara! Aldrig panikleta efter passet kvällen före utlandsresan. Och aldrig bli nekad att hämta ut paket på tobaksaffären. Kan det också göra att problemet med falska id-kort minskar? Att förfalska sina fingeravtryck är svårt.

Men att bara identifiera sig med sin kropp kräver att informationen finns lagrad i databaser. Som både polis, passkontroll och paketutlämning har tillgång till, och det känns inte lockande.

När de svenska passen började innehålla biometriska data om fingeravtryck och ansiktsform fanns en oro att polisen på det här sättet skulle samla in och skapa en stor databas att använda vid brottsutredningar.

Men den biometriska informationen lagras endast i ett rfid-chip i passet. För att kontrollera att jag är jag behövs den information som har lagrats i rfid-chip och mitt verkliga fingeravtryck att jämföra med.

Kollegan Peter Ottsjö, reporter på Ny Teknik, har fått ett chip inopererat i tumvecket och är en av ett växande antal personer i Sverige som vill vara med och se hur den här tekniken kan utvecklas.

Det verkar fungera för att ta sig igenom en inpassering till en arbetsplats eller ett gym, men verkar svårare än så länge på flygplatser. Att ersätta ett pass eller id-kort med ett chip verkar långt borta – men jag tror att det kommer.

Det finns också fördelar med fotokravet på passen, och att det måste förnyas med jämna mellanrum.

En anhörig, död sedan ett par decennier, fanns inte på några fotografier. Men en nyfödd skulle få samma namn som släktingen, och vi ville ha en bild.

Lösningen blev Riksarkivet. Två passbilder fanns arkiverade, och vi fick fina kopior med posten att sätta in i barnets namnalbum.

Det hade inte varit lika roligt med fingeravtryck.

Anna Orring

Mer om: Krönika

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer