Krönikor
”Kan vi inte bara ta ansvaret?”
KRÖNIKA. Vi har länge känt till forskningen om klimatförändringarna. Det skrivs och talas om det i medier hela tiden, men ändå fortsätter vi att flyga, och vi flyger allt mer, skriver Ny Tekniks reporter Ania Obminska.
Egentligen var jag på jakt efter handfasta fototips när jag häromveckan började titta på en filmad föreläsning med fotografen Jenny Jacobsson. Men det som fastnade och som jag fortsatte tänka på långt efteråt var hur hon beskrev sitt verk ”The Incongruity”, där hon har velat fånga paradoxen mellan vad vi säger oss vilja göra och vad vi faktiskt gör.
Bilden är ett självporträtt i helfigur i skogsmiljö. Vi får inte se fotografens ansikte. Hon står till höger i bilden med ryggen vänd mot oss, iklädd en lång klänning helt i plast vars släp ligger som en filt över marken. Hennes vänstra hand är utsträckt, mot oss, och i handen håller hon i en ensam grön växt.
”Det slår mig hela tiden. Det oförenliga mellan vårt konsumtionssätt och vår vilja att leva miljövänligt. Sättet vi använder jordens resurser fast vi vet att vårt sätt att leva är ytterst ohållbart. Jag vet det. Du vet det. Ändå gör vi alla tillsammans inte tillräckligt för att ändra det”, skriver hon själv om bilden på sin hemsida.
Forskningen om klimatförändringarna är inte ny. Vi har känt till den länge och vårt flygandes konsekvenser för klimatet. Det skrivs och talas om det i medier hela tiden, men ändå fortsätter vi att flyga, och vi flyger allt mer. Swedavia rapporterade nyligen att antalet passagerare vid deras tio flygplatser gått upp med sex procent 2017 jämfört med året innan. Det internationella resandet har ökat mest.
I en krönika skriver Svenska Dagbladets reporter Jenny Stiernstedt om humanekologen Stefan Gösslings beräkning som visar att 3 procent av jordens befolkning flyger utomlands under ett normalår. De som flyger allra mest ”tycks inte inser hur stor börda de faktiskt bär – och hur stor del av ansvaret de har”.
Det finns många som inte tycker att det är realistiskt att vi ska minska vårt flygresande. Somliga hoppas på miljövänligare alternativ, till exempel biobränsle. Men det ligger flera år bort att få ut tekniken på bred, kommersiell front. Vissa avstår helt från att flyga.
När jag intervjuade klimatforskaren Kevin Anderson, då verksam vid Uppsala universitet, för drygt ett år sedan, talade han om vikten av att akademiker agerar som goda exempel. Många lyssnar på vad de har att säga. Så med vetskapen om att flyget bidrar med så mycket utsläpp, kan de fortsätta flyga? Nej, inte enligt Kevin Anderson.
Han menar att de farligaste ”klimatskeptikerna” är de forskare, organisationer och beslutsfattare som jobbar med klimatfrågan och har accepterat forskningen, men ändå inte gör några seriösa försök att minska sina egna utsläpp. Han själv flyger inte alls sedan över tio år tillbaka.
Kevin Anderson sade också att regeringarna bara kommer att agera när de ser verkliga möjligheter till förändring. De behöver få exempel på beteenden, vanor och tekniker som bidrar till lägre koldioxidutsläpp. Och här är individer nyckeln. De, anser han, är avgörande som första katalysator.
Att vi är motsägelsefulla som människor kan kanske vara ett bra sätt att förklara varför vi säger oss värna om miljön och ändå, med den kunskap vi har, inte agerar därefter. Det är ingen vidare bra ursäkt.
Det är lätt att lägga över ansvaret för jobbiga frågor på någon annan. Kanske behöver vi lämna diskussionen om vem som behöver ta ansvar, och bara ta ansvaret, var för sig och tillsammans. Beslutfattarna kan fatta beslut som puffar oss i rätt riktning och vi kan ge dem goda exempel att lyfta fram.