Hjälte bland kärnvapenforskarna

1999-10-21 12:42  
Året är 1983. I mars deklarerar USAs president, Ronald Reagan, "Stjärnornas krig". Amerikanska forskare ska till varje pris utveckla ett rymdvapen som effektivt kan stoppa hotet från Sovjets interkontinentala kärnvapenmissiler.

En stor del av USAs främsta forskare sätts att ägna all sin kraft åt SDI, "Strategic Defense Initiative". Stjärnornas krig är en storsatsning som slukar miljardtals dollar årligen. Och fors-karna flockas kring det resursfyllda projektet.

Samtidigt sitter den svenska forskaren Erik Witalis ensam i sitt tjänsterum på Försvarets Forskningsanstalt. Han är teoretisk fysiker och arbetar på den avdelning inom Foa som håller de svenska kunskaperna om kärnvapen vid liv. Tre år senare kommer Erik Witalis att styra in utvecklingen av det amerikanska rymdvapnet på helt nya spår.

Erik Witalis är specialist på plasma, alltså sådana joniserade gaser som finns i bland annat vätebomber och fusionsreaktorer. Men hans matematiska plasmamodeller skiljer sig något åt från dem som andra fusionsforskare använder. Redan i början av sjuttiotalet hade Erik Witalis vidareutvecklat sin lärares, plasmafysikern och nobelpristagaren Hannes Alfvén, teori om "magnetohydrodynamik" (MHD).

- Jag har alltid varit en udda figur som gått mina egna vägar, berättar Erik Witalis idag, ett år efter pensioneringen från Foa.

- Jag har hela tiden haft fria händer.

- Och rymdvapnet var en typiskt rolig grej.

Det är inte lätt att vara fusionsforskare i ett litet land som Sverige, där det inte finns så många att diskutera sitt arbete med. Särskilt inte när idéerna avviker från de gängse i branschen. Så var det med Erik Witalis.

Samtidigt som Reagan deklarerade Stjärnornas krig tog Erik Witalis kontakt med Tony Peratt, en fysikerkollega vid Los Alamos, USAs välkända kärnvapenlaboratorium. Liksom Witalis är Peratt intresserad av "oförklarliga" plasmafenomen och udda fusionsforskning. De blir snart goda vänner och varandras vetenskapliga "bollplank".

Tony Peratt, som tillhör den stora gruppen av amerikanska SDI-forskare, är gästforskare vid KTH på hösten 1985. Och han föreläser bland annat på FOA, där han lovordar Erik Witalis arbeten inför de FOA-iter som tidigare visat måttligt intresse för dem.

Erik Witalis känner sig hemma hos Tony Peratt och hans amerikanska kollegor. På sina resor besöker han ofta vännerna i New Mexico:

- Los Alamos var något unikt. Där satt jag plötsligt bland kollegor som kände till mina skrifter och kom med intelligenta kommentarer.

- Det var ett paradis. Jag som gått på Foa utan att en jävel brydde sig om mina arbeten.

Under tiden har Stjärnornas krig fått problem. Pengar rullar ohejdat utan att det leder till något resultat. Den politiska oppositionen tror inte längre på Reagans SDI och börjar oroa sig för de stora kostnaderna. Redan något år efter SDIs start uppdrar Kongressen åt "American Physical Society" att utvärdera SDI-forskningen.

När utredningen till slut släpps, i maj 1987 efter nästan ett års omfattande sekretessgranskning, är kritiken förödande. Nära nog samtliga SDI-projket anses helt orealistiska i alla väsentliga avseenden. De spektakulära laser- och partikelstrålevapnen visar sig vara fysikaliskt omöjliga att förverkliga.

Men Kongressens utredare skriver ingenting om att ett nytt, hittills okänt vapen håller på att ta form under sommaren 1986.

Det började ett halvår tidigare på ett tjäns-terum i Stockholm. Inspirerad av SDI och sina kamrater i Los Alamos, sitter Erik Witalis ensam och funderar ut ett rymdvapen. Det ska bli mycket enklare och effektivare än de riktade energivapen som amerikanerna försöker utveckla.

I januari 1986 kommer han fram till lösningen. Beräkningarna visar att det är möjligt att bygga ett fusionsvapen som skjuter små pilar av fusionsplasma genom rymden (se grafik härintill). Dessa "plasmoider", eller miniklotblixtar, är i verkligheten nukleära kulspruteprojektiler som kan förstöra fientliga kärnvapenmissiler.

Enligt den klassiska MHD-teorin för magnetohydrodynamik är det omöjligt att få ett fusionsplasma, det vill säga joniserad vätgas, att hålla ihop utan yttre krafter. Den gängse matematiken säger att plasmat borde lösas upp och försvinna i tomma rymden.

Fysikböckernas MHD-teori bygger på tre av Maxwells fyra berömda ekvationer om elektromagnetiska fält; den fjärde anses onödig. De amerikanska SDI-forskarna utgår från att teorin stämmer och kommer därför inte själva på de självinneslutande "plasmoiderna".

Men Erik Witalis tar med även den fjärde Maxwellekvationen i sina beräkningar. På så sätt får han fram en generell teori.

Enligt den nya teorin, HMHD-teorin (Halleffekt-MHD), så kan plasmat i vissa lägen vara stabilt. När vissa villkor är uppfyllda så uppstår självinneslutande "plasmoider", även om det fullständigt strider mot den etablerade vetenskapen.

Erik Witalis räknar fram dessa villkor och anger ett sätt hur de ska kunna uppfyllas. Han har uppfunnit det nya rymdvapnet!

- När jag hade fått det här inneslutnings teoremet klart för mig skrev jag till Los Alamos, berättar Erik Witalis.

Skisserna och beräkningarna skickas över till Tony Peratt, men något direkt svar får han inte. Och det räknar Erik Witalis inte heller med; de amerikanska sekretesslagarna slår hårt mot forskare som yppar det minsta om något som ens kan tänkas vara militära hemligheter. Men för Erik Witalis är hemlighetsmakeriet inget problem. Själv sätter han en ära i att inte ha några hemligheter i sitt kassaskåp.

- Foa hade inga synpunkter på vad jag gjorde. Och min chef var fullt informerad, säger Erik Witalis.

Tre månader efter att amerikanerna har fått de första skisserna kommer SDIs vetenskaplige chef, Gerold Yonas, på besök till Sverige. I maj 1986 föreläser han på Ingenjörsvetenskapsakademien och Foa om Stjärnornas krig. Erik Witalis träffar honom och beskriver åter-igen sitt rymdvapen.

- Jag sa till honom, "För sjutton, använd ett nukleärt vapen med små plasmoider", berättar Erik Witalis.

Gerold Yonas har inte hört talas om det tidigare, men lyssnar mycket förvånat och intresserat till förslaget. När han far hem har Gerold Yonas med sig formlerna för det nya vapnet.

Det är nu som Stjärnornas krig genomgår stora förändringar. Under sommaren 1986 säger man sig ha funnit en ny bärande idé till ett helt nytt rymdvapen. SDI-chefen själv, Gerold Yonas, talar i augusti om "novel kill mechanisms", alltså nya utslagningsmekanismer.

Samtidigt börjar SDI-forskarna tala om att de arbetar på på något slags "kinetiskt anslagsvapen". I övrigt är hemlighetsmakeriet totalt, men den knapphändiga beskrivningen passar in på Erik Witalis fusionsvapen.

Bara några månader senare, i november 1986, börjar en ny vapenbärare ta form. "Brilliant Pebble" är en liten, lätt och relativt billig satellit. Tanken är att hundratals, kanske tusentals sådana satelliter ska skickas ut i rymden i ett krisläge. Med bara några minuters varsel kan de skjutas upp med befintliga raketer.

Satelliten bär med sig avancerad mikro-elektronik, hyperkänsliga sensorer och noggranna gyron. Enligt Erik Witalis är "Brilliant Pebble" en perfekt plattform, med ett perfekt sikte, för hans lilla plasmakanon. Några större doningar klarar de inte av.

Men Erik Witalis får inte reda på vad som hänt med hans uppslag. Vännerna i Los Alamos berättar inget om det nya rymdvapnet; det skulle vara förödande för dem att läcka sådana topphemliga uppgifter.

Men av deras frågor anar Erik Witalis vad de håller på med. Och det är ingen hemlighet att många SDI-forskare helt plötsligt blivit intresserade av hans HMHD-teori för plasmor.

Det finns de som skulle kunna bekräfta att hans idéer tagits om hand av de amerikanska forskarna.

- Men det skulle kunna gå mycket illa för dem om jag avslöjade vilka de är.

I början av juli 1987 besöker Erik Witalis sina vänner i Los Alamos. Han mottas som en hedersgäst och föreläser bland annat om sina arbeten i plasmafysik på ett stort seminarium.

Efteråt bjuds Erik Witalis på fin middag till hans ära. Där finns bland annat Tony Peratt, Leaf Turner och Ron Kirkpatrick, alla framstående SDI-forskare. Med på middagen är också deras fruar.

Trots att ingen säger det rent ut, så uppfattar Erik Witalis det som att hela tillställningen är ett sätt att erkänna hans insatser.

Några dagar senare, den 14 juli, inträffar en mycket märklig händelse i Erik Witalis liv. I Los Alamos har han fått veta att ledningen för Stjärnornas krig vill träffa honom. På angivet klockslag infinner han sig i Pentagon.

- Där skulle jag mötas av representanter för SDI. Jag var naturligtvis glad, för i Los Alamos fick man ju inte säga någonting.

- Jag tänkte att när högsta ledningen nu kallar mig till Pentagon så måste man ju lägga korten på bordet.

Erik Witalis möts av en herre i armémajors-uniform vid namn Rod Gulliksen. De två har träffats redan 1981 i Moskva och känner varandra ytligt. Men den här gången är stämningen mycket mer formell.

- Jag fick passera alla säkerhetsspärrar och Gulliksen förde mig till en föreläsningssal.

- Han var ganska brysk och jag fick en direkt order om att börja föreläsa om mina idéer.

Hela situationen är mycket olustig. Där står Erik Witalis i den mörka föreläsningssalen, med filtpennor i handen framför den starkt upplysta vita tavlan, och beskriver sitt rymdvapen för den ende åhöraren. Rod Gulliksen sitter bara där och lyssnar utan att säga ett ljud. Efter en halvtimme ber han att få tacka så mycket.

- Efteråt undrade jag "vad fan är detta?". Det måste ha varit en videoinspelning av mig i aktion, begärd från högsta ort, tror Erik Witalis .

Enligt knapphändiga uppgifter i notiser och artiklar under 1987 tycks Stjärnornas krig vara på spåret igen efter alla tidigare misslyckanden. När kongressens kritiska utredning offentliggörs, efter lång fördröjning, bekymrar det inte SDIs ledningen särskilt mycket. Kunskaperna om det nya vapnet gör att de ursprungliga projekten i alla fall inte spelar någon roll längre. Oberoende av kritiken organiseras SDI om och de stora strålvapenprojekten läggs ned, ett efter ett.

Istället sprids uppgifter om ett helt nytt rymdvapen som kan vara i drift redan i mitten av 1990-talet, alltså betydligt snabbare än enligt de ursprungliga SDI-planerna. Exakt vad det är för vapen hålls väl hemligt. Men mycket tyder på att det är ett nukleärt fusionsvapen.

I april 1987 beskriver den högste chefen för SDI, James Abrahamson, det nya vapnet som "a kind of nuclear shotgun with little pellets", alltså en slags kärnbössa med små kulor.

Många tolkar det som att en liten konventionell kärnvapenladdning används som "krut" i en kanon som skjuter iväg en hagelskur av småpartiklar. Men det är nonsens, menar Erik Witalis. Beskrivningen passar in minst lika bra på hans snabbskjutande spolkanon med plasmapilar.

Samtidigt som det nya rymdvapnet tar form i slutet av 1980-talet så uppstår en oförklarlig brist på tritium i USA.

Tritium är den väteisotop som ingår med några gram i alla kärnvapen för att höja verkningsgraden. Halveringstiden är tolv år och en viss nyproduktion av det svårframställda och giftiga ämnet behövs för att hålla liv i kärnvapenarsenalen. Men nu råder helt plötsligt stor brist på tritium trots att militärens gamla tritiumreaktorer går i full fart.

Den legendariske kärnvapenkonstruktören Ted Taylor, som hoppade av och ställde sig på freds- och miljöorganisationernas sida, räknar ut att det tillverkas mycket mer tritium än vad som behövs för de kända kärnvapnen.

Ted Taylors kvalificerade gissning är att det kommit en ny användning av tritium. "Kanske skapar man små kärnvapen som riktar sin energi mot mål i rymden", skriver Ted Taylor i en artikel, och syftar på kärnvapenforskarna i Los Alamos. Beskrivningen är så nära man kan komma Erik Witalis plasmakanon, som laddas med cirka ett kilogram tritium och deuterium i lika delar.

På nyåret 1988 får Erik Witalis andra uppgifter på FOA. Han ombeds studera "elektrisk utskjutning"; en företeelse som kommit på modet. Men innan han byter arbetsuppgifter så skriver han en artikel som publiceras 1988 i den tyska specialtidningen "Kerntechnik". Artikeln redogör för rymdvapnet, om än måttligt kamouflerat till en fusionsreaktor för energiproduktion.

Erik Witalis syfte med publiceringen är att låta eftervärlden förstå att det faktiskt var han som kom med de ursprungliga idéerna till det nya rymdvapnet.

- Tids nog kommer det här att läcka ut, säger han. Men det verkar ta mer tid än jag trott.

Idag sitter pensionären Erik Witalis i sitt radhus strax söder om Stockholm och undrar vad det blev av hans rymdvapen:

- Jovisst, jag är väldigt nyfiken på vad som hänt. Men så här är spelets regler.

Själv är han övertygad om att det står där borta på en amerikansk flygbas, redo att skjutas upp i rymden vid ett hotande kärnvapenanfall.

- Men egentligen bryr jag mej inte så mycket om själva rymdvapnet. Jag är mest intresserad av en reaktor för fusionsenergi.

Anders Wallerius

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt