De legendariska originalsyntarna

2011-08-02 13:00 Jan Melin  

I mitten av 1980-talet blev syntarna kompakta, billiga och lättanvända. Möt tre legendariska ingenjörer som förändrade ljudlandskapet för alltid.

 I trädet vid den slingrande South Turkey Creek Road i North Carolinas bergstrakter hänger en träplatta med "Moog" utkarvat. Året är 1983 och syntlegendaren Robert Moog tillsammans med sin skällande hund möter upp för en intervju. Vi sätter oss ihans trädgård där han serverar källfriskt vatten, mitt inne i skogen där han bor och har sin verkstad.

Vid den här tiden var "Moog" nästan synonymt med "synt", och när Robert Moog 2001 fick Polarpriset var motiveringen att han konstruerade den första kompakta praktiskt användbara synten, Minimoog.  "Den banade vägen för de elektroniska ljud som har revolutionerat alla musikgenrer under den sista delen av förra århundradet", enligt Polarprisets jury.

 - Den som fick mig att konstruera min första synt i början av 1960-talet var elektronmusikkompositören och jazzmusikern Herb Deutsch, berättar Robert Moog.

 - Han formade ljud med munnen som jag då inte hört, säger Robert Moog och härmar en synt.  - Jag förstod att det som Herb ville ha kunde göras med spänningsstyrning.  Alltså den teknik som är själva grundbulten i den analoga synten.  Men Moogs första synt liknade inte utseendemässigt den senare Minimoog.

 - Det blev en trälåda med handgjorda moduler med små pappersetiketter och en panel med kontakter och rattar.  Alltså en prototyp till den modulsynt som Moog lanserade 1964 och som byggdes i ett par hundra exemplar fram till 1980. Ett stort, dyrt och svårhanterligt instrument som främst användes i inspelningsstudion men som ibland baxades upp på scen av bland andra den brittiska rockgruppen Emerson, Lake and Palmer.

Vid sidan av att vara otympliga var det även svårt att ratta fram rätt ljud på modulsyntarna. Vissa modeller kunde ha upp till hundra moduler som styrdes med rattar och knappar och kopplades samman med kablar på olika intrikata sätt. Utseendemässigt påminde de om antika telefonväxlar med sitt ormbo av sladdar.

1971 förändrades syntvärlden. Det var då Robert Moog presenterade sin Minimoog. Den var också uppbyggd av olika moduler, som alstrade och bearbetade analoga ljud. Men modulerna var fast kopplade till varandra vilket gjorde framrattandet av ljud mycket enklare. Det nya instrumentet var även bärbart, överkomligt i pris och letade sig därför snabbt upp på musikens estrader.  Men 1983 när Robert Moog berättar sin historia har både han och hans instrument hamnat lite i skymundan.

Han lämnade sitt företag 1977 och tillverkar i sitt nya företag Big Briar främst olika kontrollapparater för elektroniska musikinstrument. Men han ska senare få sin revansch.  Ett skäl till att "Moog" inte längre var det självklara valet för en syntmusiker var en begränsning i Robert Moogs konstruktioner. De var monofona. Man kunde alltså bara spela en ton i taget.

Den som i stället klev upp på scenen var Dave Smith. 1983 är hans företag Sequential Circuits världens största syntfabrik med flaggskeppet Prophet-5. En synt som i mycket bygger på Robert Moogs innovationer men som är både polyfonisk och har ett minne där förprogrammerade och framrattade ljud kan sparas.

Som närmsta granne till syntfabriken finns Apple, som några månader efter vårt besök i Silicon Valley ska lansera sin första Macintosh.  Liksom Robert Moog är Dave Smith utbildad ingenjör, men dessutom musiker.

 - Jag använde Minimoog på några plattor i början av 1970-talet men tyckte den var lite begränsad och byggde bland annat en analog sequencer för att styra Moogen, berättar Dave Smith.  Men Sequentials stora succé blev alltså Prophet-5, som kom 1978 och var den första helt programmerbara polyfoniska analogsynten.

1983 hade det emellertid dykt upp ett orosmoln över Dave Smith där han sitter i världens då hetaste syntfabrik. Japanska Yamaha har precis lanserat sin synt DX7 som kostade omkring 1 500 dollar, ungefär en tredjedel av priset för Prophet-5.

 - Men jag tror inte att DX7:an är ett hot för oss. Fast om inte vi kan göra bättre grejer än japanerna så ska folk köpa deras syntar, säger en självsäker Dave Smith.  I dag finns det nog inte många som tycker att DX7 är en "bättre" synt än de som Dave Smith tillverkade. Men den blev en braksuccé och ledde till att Yamaha, ironiskt nog, köpte Sequential Circuits 1987.

50 mil söderut från Silicon Valley finns en annan ingenjör som gått till synthistorien. Han heter Roger Linn och har 1983 sin fabrik i den lilla Los Angelesförorten Tarzana, döpt efter djungelhjälten och hans skapare författaren Edgar Rice Burroughs som tidigare bodde här.

Roger Linn tog sig in i historieböckerna med sin LM-1 Drum Computer från 1979 som var den första trummaskinen med digitalt samplade trumljud. Ett instrument som faktiskt blev lika viktigt för syntmusikens estetik som själva synten.

 - Det enda jag inte kunde spela var trummor vilket jag behövde för mina demoinspelningar, berättar Roger Linn som gör ett pedantiskt intryck när han tar emot i sitt kliniskt rena kontor. En skarp kontrast mot de angränsande fabrikslokalerna där Roger Linn inte vill att vi fotograferar de tekniker som ser allt för hippieaktiga ut.

 - Jag kunde en del om datorer och insåg att just trummor lämpade sig särskilt väl för att datorisera.  1983 har Roger Linn ett stort problem som illustrerar datorutvecklingen.

- Jag kan inte sampla en cymbal som klingar i fem-sex sekunder. En minneskrets som klarar av att lagra det är omöjligt att få tag på till ett överkomligt pris.

Men även Roger Linn föll offer för den japanska elektronikindustrin. Han fick stänga sitt företag Linn Electronics 1986 och började i stället arbeta för japanska Akai. Där utvecklade han bland annat en kombinerad sampler och sequencer där hans namnteckning präglades in bredvid Akais logotype.

Vad har då hänt med våra syntare sedan intervjuerna 1983?

Robert Moog dog 71 år gammal 2005 bara några månader efter diagnosen hjärncancer. Men innan dess hade han fått sin revansch. 2002 fick han tillbaka sitt eget varumärke och döpte om Big Briar till Moog Music. Samtidigt relanserade han sin Minimoog under namnet Voyager. Fortfarande med analog teknik för ljudskapandet, men kompletterad med digitalteknik för styrning och lagring.  Och han blev mycket stolt när han fick Polarpriset.

 - Jag är den första som får priset i egenskap av ingenjör. Det visar att tekniken i dag är viktig i musikskapandet, sade Robert Moog när Ny Teknik ringde upp för en kommentar.

Även Dave Smith och Roger Linn gjorde en ordentlig comeback efter att de blivit av med sina företag. De har båda fortsatt att utveckla avancerade elektroniska musikinstrument och har till och med blivit kompanjoner. I början av 2011 lanserade de sin gemensamt konstruerade analoga trummaskin, Tempest, vars logotype flankeras av deras egna namnteckningar.

Trots att Dave Smith en gång hade världens då största syntfabrik och låg bakom succén Prophet-5 är det inte främst för det han har sin plats i musikhistorien. Där är han "Skaparen av MIDI". Det var Dave Smith som utvecklade det elektroniska gränssnitt som i dag gör att syntar, trummaskiner, datorer, sequencers, inspelningsutrustning och i stort sett all annan musikelektronik kan kopplas samman och kommunicera.  

Den första specifikationen för MIDI publicerades i augusti 1983. Det var bara två månader senare jag intervjuade Dave Smith i hans fabrik. Han nämnde då MIDI, men jag hade inte förstånd att hänga på den tråden. Jag får trösta mig med att förmodligen inte ens Dave Smith då kunde ana vilken stor betydelse hans skapelse skulle få för musikhistorien.

Synten - så funkar det

Analogsynten består av olika moduler som skapar och formar ljudet med hjälp av elektriska styrspänningar.

När en tangent trycks ner skickas en elektrisk spänning till oscillatorn (VCO) som formar en grundton som kan vara exempelvis en sågtands- eller sinusvåg. Den leds till ett filter (VCF) som på olika sätt dämpar eller förstärker övertonerna och ger olika klangfärg.

I förstärkaren (VCA), som styrs av enveloppgeneratorn (EG), formas tonens dynamik. En snabb attack (A) ger en gitarrliknande ton och en lång påminner om ett violinljud.

För att styra VCO, VCF och VCA används de elektriska spänningar som genereras av tangenterna, lågfrekvensoscillatorn (LFO) och EG:n. Olika spänningar ger olika tonhöjd i VCO, klangfärg i VCF och dynamik i VCA.

Då de olika modulerna arbetar inom samma spänningsintervall kan de kopplas samman på olika sätt och styra varandra. När exempelvis LFO styr VCO fås ett vibrato och om den i stället kopplas till VCF ger det ett svepande ljud.

Jan Melin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt