Nu har ugnarna i Larsbo gjort sitt

2001-08-15 13:00  
14 september släcks ugnarna på Larsbo Kalk för gott. Ugnarna är utbrända och en ny ugn kostar 150 miljoner kronor. Dolomitbränningen, unik i Sverige, läggs ned och företaget övergår till att sälja oförädlad råvara.

- Ekonomiskt har vi hela tiden gått med vinst, men tekniskt har vi gått på övertid länge, säger Lennart Jansson, vd för Larsbo Kalk AB, med ett skratt.

Det ryker ur den mittersta av de tre buktande skorstenarna högt däruppe på dolomitbränningsanläggningens tak. Genom spetsbågevalven på skorstenssidorna tippas den grovkrossade dolomiten, för att sedan sakta vandra nedåt genom ugnen. Ugnarna är byggda 1930 och har knappt ändrats sedan dess.

Uppe i backen bakom krossen står den första ugnen från 1800-talet, ett torn murat av blågrön bergslagssten. Egentligen är det en enda kraftig skorsten. Eldning och syretillförsel sköttes från marknivå, dolomit eller kalk tippades i från toppen. I dag ligger ett runt tak ovanpå ugnen för att skydda den mot fukt.

- När ugnen inte hålls varm tränger fukten in uppifrån och spränger sönder den, förklarar Lennart Jansson.

Larsbo Kalk byggdes kring två parallella fyndigheter av kalk och dolomit. Bolaget bildades 1899 av Bofors, som ville säkra sin råvarutillgång till ståltillverkningen. Men redan långt tidigare fanns en hytta på platsen, första gången omnämnd på 1500-talet. Av den gamla hyttan syns inget, medan Larsbo Kalk lämnat efter sig närmast osannolika spår. Kalkstensbrytningen har resulterat i en 30 meter djup ravin med släta, lutande väggar, som nås genom en tunnel. Längs ravinens botten löper en grusväg och en smal bäck. Vore det inte för ständigt arbetande pumpar skulle vägen ligga under vatten.

En bit bort ligger dolomitfyndigheten, ett dagbrott med ljusgrå och rosa väggar. Här pågår sprängning och transporter. Dolomitfyndigheten beräknas räcka länge än, och är framtiden för Larsbo Kalk, som planerar att trefaldiga brytningstakten. Dolomiten kommer att säljas till ett Borlängeföretag, som har investerat i en modern roterugn, och nio man av sexton på Larsbo Kalk är uppsagda.

- Våra ugnar är gamla och har gjort sitt. En så stor investering som en ny ugn gick inte att genomföra för oss, det handlar om 140 till 150 miljoner kronor, säger Lennart Jansson.

Via grusvägar körs stenen med lastbil till krossen, ett skakande trähus från 1950-talet där allt är täckt av vitt pulver. I en hytt sitter "krossaren", Lars Johansson. Ensam sköter han två krossanläggningar, först grovkrossen där bilarna lämnar sin last, sedan via en minimal tevemonitor sekundärkrossen.

Från krossen forslas råmaterialet på band till de små vagnar, som med en vajer dras upp till toppen av ugnarna.

Runt de tjockväggade, runda tegelugnarna är det mörkt och kyligt. Ljus tränger in genom några fönster och lastluckor, stenkolsosen ligger som en dimma i rummet. På verktygsstället hänger högtrycksborr och andra verktyg, så dammiga att bara konturerna kan urskiljas och av en storlek som klargör att här jobbar inga klena karlar. Här är spett och skyffel oumbärliga, medan datorer och fältbussar lyser med sin frånvaro. Runt ugnens runda mage är breda stålband spända, och i en krans med någon meters mellanrum finns decimeterhöga järnluckor. Värme strålar ut från det sotiga teglet.

- Ugnen bestämmer produktionstakten, konstaterar Lennart Jansson.

En gång varannan timme dras ugnen. Det betyder att de stora luckorna i bottenplanets lysrörsljus öppnas så att den färdigbrända dolomiten kan rakas ut.

Samtidigt måste en man öppna de små luckorna på ugnens varmaste del för att kontrollera att dolomiten ovanför inte fastnar, utan följer med ned längs ugnens sidor. Ur luckorna slår lågor ut när syretillförseln nerifrån ökar.

Till sist skyfflas slagg ur gasgeneratorn samtidigt som ny dolomit tippas i vagnar för att dras upp till skorstenstoppen. Bernt Johansson, med drygt ett år kvar till pension, kör iväg slaggen på en skottkärra ungefär dubbelt så stor som en vanlig. Han visar inga tecken på trötthet, varken när han hanterar tvåmetersspetten i den 1 300 grader varma ugnen, eller skyfflar slagg.

- Det bästa med det här jobbet är att man håller sig i form. Sitter man på ett kontor och trycker på knappar, då blir man bara överviktig, säger han.

Varannan timme, dygnet runt sedan 1930-talet har samma procedur upprepats. Två knackningar i golvet med det två meter långa järnspettet är signalen att ett stopp bland dolomiten har avvärjts. Inga temperaturavkännare visar värmen i ugnen, den ser jobbarna på lågornas färg. Och skulle dolomiten bränna fast tar det två veckor för ugnen att svalna så att man kan spränga sig in i den för att städa upp.

- Riksantikvarieämbetet var här med en busslast för någon månad sedan, de var alldeles begeistrade, säger Staffan Pettersson, en av dem som sköter ugnen.

Med stora skyfflar hälls stenkolet ned i generatorn, medan röken gör rummet enfärgat. Allt är brungrått, med en svag nyans av tegelrött. Utanför klapprar dolomiten i stadig takt ned från transportbandet, krossen mullrar och lastbilarna far förbi. Larsbo Kalk är en stenig öken mitt i det lummiga landskapet. 14 september slutar det att ryka ur de buktande skorstenarna för gott.

Ingar Lindholm

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt