Energi

Kärnkraftens ödesfråga - varna eller gömma

Bilder ur filmen Into Eternity, som fortfarande visas för den som vill se filmen på bio innan den kommer på tv. Foto: Into Eternity
Bilder ur filmen Into Eternity, som fortfarande visas för den som vill se filmen på bio innan den kommer på tv. Foto: Into Eternity
Saida Laârouchi Engström Foto: SKB
Saida Laârouchi Engström Foto: SKB
Filmen Into Eternity tar upp de svåra frågorna om hur eftervärlden ska informeras om vad som döljer sig 500 meter ned i urberget. Hur ska vi hindra framtida generationer att tro att de funnit pyramidernas hemlighet när det handlar om livsfarligt kärnavfall? Foto: Karolina Brobäck
Filmen Into Eternity tar upp de svåra frågorna om hur eftervärlden ska informeras om vad som döljer sig 500 meter ned i urberget. Hur ska vi hindra framtida generationer att tro att de funnit pyramidernas hemlighet när det handlar om livsfarligt kärnavfall? Foto: Karolina Brobäck
Ingången till det finländska slutförvaret Onkalo nära kärnkraftsanläggningen Olkiluoto. Svenska och finländska myndigheters krav är att ett sådant förvar ska klara sig utan människans övervakning eller kontroll i 100 000 år efter att hela anläggningen förslutits. Foto: Karolina Brobäck
Ingången till det finländska slutförvaret Onkalo nära kärnkraftsanläggningen Olkiluoto. Svenska och finländska myndigheters krav är att ett sådant förvar ska klara sig utan människans övervakning eller kontroll i 100 000 år efter att hela anläggningen förslutits. Foto: Karolina Brobäck
Medan jättemaskiner gräver sig allt djupare ned i berget diskuterar experterna hur informationen om vad som döljer sig i djuper ska hanteras. Vilket språk ska man använda? Och kommer framtida generation att respektera varningarna? Foto: Karolina Brobäck
Medan jättemaskiner gräver sig allt djupare ned i berget diskuterar experterna hur informationen om vad som döljer sig i djuper ska hanteras. Vilket språk ska man använda? Och kommer framtida generation att respektera varningarna? Foto: Karolina Brobäck
Det finns två skolor om hur informationen om slutförvaringsanläggningarna ska skötas. Den ena säger att vi måste lämna tydliga, och gärna skrämmande, markörer om anläggningarna. Den andra säger: Walk away! Foto: Karolina Brobäck
Det finns två skolor om hur informationen om slutförvaringsanläggningarna ska skötas. Den ena säger att vi måste lämna tydliga, och gärna skrämmande, markörer om anläggningarna. Den andra säger: Walk away! Foto: Karolina Brobäck
I dag finns det minst 250 000 ton använt kärnbränsle i världen som måste tas om hand. Och ju fler kärnreaktorer som startas, desto mer kärnavfall blir det. Alla inblandade är överens om att avfallet ska grävas ned. Foto: Karolina Brobäck
I dag finns det minst 250 000 ton använt kärnbränsle i världen som måste tas om hand. Och ju fler kärnreaktorer som startas, desto mer kärnavfall blir det. Alla inblandade är överens om att avfallet ska grävas ned. Foto: Karolina Brobäck
Regissören Michael Madsen dyker upp gång på gång i filmen, tänder en tändsticka och talar ödesmättat om den eld som människan till sin fasa upptäckt inte går att släcka utan måste gömmas långt ned i berget. Foto: Karolina Brobäck
Regissören Michael Madsen dyker upp gång på gång i filmen, tänder en tändsticka och talar ödesmättat om den eld som människan till sin fasa upptäckt inte går att släcka utan måste gömmas långt ned i berget. Foto: Karolina Brobäck
Det har tagit det finländksa kärnavfallsbolaget Posiva fem år att spränga fem kilometer tunnel och man är ännu inte nere på 500 meters djup. Anläggningen heter Onkalo, som betyder gömställe på finska. Foto: Posiva
Det har tagit det finländksa kärnavfallsbolaget Posiva fem år att spränga fem kilometer tunnel och man är ännu inte nere på 500 meters djup. Anläggningen heter Onkalo, som betyder gömställe på finska. Foto: Posiva
Väl nere på 500 meters djup ska den finska kärnkraftsindustrin ansöka om att få bygga slutförvarsanläggningen (blåmarkerad). Först 2100 kommer Onkalo att kunna förseglas. Foto: Posiva
Väl nere på 500 meters djup ska den finska kärnkraftsindustrin ansöka om att få bygga slutförvarsanläggningen (blåmarkerad). Först 2100 kommer Onkalo att kunna förseglas. Foto: Posiva

De svenska biografer som i veckan visat den danska kärnavfallsfilmen Into Eternity gapar tomma. Men i Paris är filmen ett avstamp för experternas stora framtidsfrågor.

Publicerad

- Ja, så är det tyvärr. Det är svårt att mobilisera ett allmänt intresse för den typen av film. Det är mest vi som konfronteras med frågan varje dag som är intresserade, säger Saida Laârouchi Engström på den svenska kärnkraftsindustrins bolag SKB till Ny Teknik.

Det var likadant när filmen visades på Roxybiografen i Visby under Almedalsveckan i somras. Det kom väl knappt tio personer till visningen och den efterföljande debatten.

- Men när vi i höstas startade en internationell expertgrupp om kärnavfallsfrågorna inom NEA i Paris blev Into Eternity avstampet för vårt arbete. Filmen skapar eftertanke och ger en bra bild av hur svår diskussionen är, säger Saida Laârouchi Engström.

Det är hon som arbetat hårdast för att inrätta en expertgrupp under OECD:s Nuclear Energy Agencys paraply om hur informationen om slutförvaringen av använt kärnbränsle ska ske,

- Vi har visserligen 90 år på oss innan de första slutförvaringsanläggningarna i Sverige och Finland försluts för evigt, men vi måste börja redan nu att tänka på hur vi ska informera kommande generationer om kärnavfallet som ligger begravt 500 meter ned i urberget, säger Saida Laârouchi Engström.

Expertgruppen heter Long-term Preservation of Information and Memory Group och består av 18 personer från Sverige, Finland, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Österrike, Unger, Tjeckien, USA och Kanada.

- Vi hade vårt första möte i augusti. Det var då som vi alla såg filmen, säger Saida Laârouchi Engström.

I dag finns det minst 250 000 ton använt kärnbränsle i världen som måste tas om hand. Och ju fler kärnreaktorer som startas, desto mer kärnavfall blir det.

I dag förvaras det radioaktiva avfallet i vattenbassänger eller i stora betongbunkrar, beroende på var i världen det är.

Men på sikt måste det tas om hand på ett annat sätt.

- Hur väl vi än lyckas med att ”transmutera” kärnbränslet får vi kvar ett väldigt farligt radioaktivt avfall som måste tas om hand. Och det är inte säkert på jordens yta. Alla är överens om att det måste grävas ned och begravas på något sätt, säger Saida Laârouchi Engström.

Det är Sverige och Finland som kommit längst i det arbetet – att borra sig ned 500 mete ned i urberget för att begrava kärnavfallet för evig tid – i minst 100 000 år.

Svenska och finländska myndigheters krav är att ett sådant förvar ska klara sig utan människans övervakning eller kontroll efter att hela anläggningen förslutits.

Filmen Into Eternity visar hur ofattbar lång tid det handlar om.

Vår moderna historia är bara en liten parentes på den tidslinjen. Dras linjen bakåt hamnar vi i samma tidsålder som när våra förfäder vandrade ut ur Afrika, säger regissören Michael Madsen i filmen.

Hur ska eftervärlden informeras om vad vi gjorde på 1900-talet och 2000-talet?

- Inget enskilt land kan svara på den här frågan självt. Vi måste gemensamt komma fram till ett svar. Det gäller inte bara kärnavfall utan allt annat farligt som kvicksilver och andra giftiga tungmetaller, säger Saida Laârouchi Engström.

Hon menar hennes generation bara kan lägga fram forskningsfakta.

- Beslutet om hur eftervärlden ska informeras måste tas av den generation som är aktiv när anläggningarna börja förslutas 2070, säger Saida Laârouchi Engström.

Ska vi gömma och glömma eller ska vi skapa ett världsarkiv som på något sätt informerar eftervärlden om våra kärnbränslegravar?

- Om vi ska ha ett världsarkiv kan det inte ligga här i Norden. Någon gång, om 60 000 år eller så, kommer det en istid som suddar ut all nordisk historia, säger Saida Laârouchi Engström.

Det finns två skolor i dag. En som säger att vi ska bygga stora skrämmande monument och en som säger att vi bara ska gömma och glömma.

- Det vi har att hålla oss till just nu är att den svenska lagen kräver att vi bygger ett slutförvar där använt kärnbränsle kan förvaras – och begravas, säger Saida Laârouchi Engström.

I Finland har man kommit drygt halvvägs ned till slutdjupet 500 meter där det enorma tunnelsystemet för kärnbränslekapslarna ska byggas.

När man väl kommit ned till 500 meter ska bergrunden i djupet analyseras och först då, om drygt två år, ska den finländska kärnkraftsindustrin söka tillstånd till att bygga ut slutförvaret.

I Sverige får man inte börja spränga i den utvalda platsen i Forsmark förrän myndigheterna gett tillstånd i förväg.

Det betyder flera års utvärdering innan det blir några tunnlar över huvud taget. Ganska snart efter årskskiftet väntas SKB lämna in sin ansökan om slutförvar.

Experter som medverkar i filmen

Timo Äikäs, Executive Vice President, engineering, Onkalo, Posiva Oy

Timo Seppälä, Senior Manager, Communications, Onkalo, Posiva Oy

Juhani Vira, Senior Vice President, research, Onkalo, Posiva Oy

Esko Roukola, Principal Adviser, Nuclear Waste and Material Regulation, Radiation and Nuclear Safety Authority, Finland

Wendla Paile, Chief Radiologist Health effects of radiation, Radiation and Nuclear Safety Authority, Finland

Mikael Jensen, Analyst, Radiation Safety Authority, Sweden

Berit Lundqvist, Science Editor, Nuclear Fuel and Waste Management, Sweden

Peter Wikberg, Research Director, Nuclear Fuel and Waste Management, Sweden

Carl Reinhold Bråkenhielm, Professor, Theology, National Council for Nuclear Waste, Sweden

Sami Savonrinne, Blaster, Onkalo