Titanics okända olyckssystrar

2012-07-13 05:30  

I år är det hundra år sedan Titanic förliste på sin jungfruresa, strax före midnatt den 14 april 1912. Genom katastrofen har Titanic blivit mytomspunnen. Men från början var hon bara nummer två i en syskonskara, där storasystern fick all uppmärksamhet.

Det finns knappast något fartyg som blivit lika berömt som Titanic, som inspirerat till så många böcker, filmer och tidningsartiklar.

– Ända sedan vraket hittades 1985 har det i genomsnitt kommit ut en bok i veckan om Titanic, säger Titanicexperten Claes Göran Wetterholm.

– Titanic kommer alltid att vara en del av berättelsen om havet, hon kommer alltid att segla ut från ­Southampton på sin ödesdigra resa och möta isberget. På så sätt har Titanic blivit vad White Star Line lovade i sin annonsering, osänkbar.

Genom undergången har Titanic stulit all uppmärksamhet från sina systrar, de lika stora Olympic och Britannic. Men från början var det storasyster Olympic som glänste. Det var hon som hyllades som världens största oceanångare, det var hennes stapelavlöpning, hennes jungfruresa som fick de stora rubrikerna. Till skillnad från sina olycksdrabbade yngre systrar gjorde hon tjänst under en lång rad av år, i flera olika roller.

Titanic var det halvt bortglömda mellanbarnet, ständigt i skuggan av sin storasyster. Ett exempel är att det finns flera hundra foton av interiören på Olympic mot bara ett tiotal från Titanic. Till och med vykorten som såldes ombord på Titanic, var i själva verket tryckta från fotografier av Olympic. Något som de flesta nog inte märkte, eftersom fartygen var i det närmaste identiska. Enda skillnaden i exteriör var att Titanic hade en del av promenaddäcket inglasat.

Alla tre skeppen konstruerades och byggdes av varvet Harland and Wolff i Belfast för White Star Line. Varvet och rederiet hade sedan länge ett intimt samarbete. White Star Line lät bygga alla sina fartyg hos Harland and Wolff, som i sin tur inte åtog sig uppdrag för något konkurrerande rederi.

För att klara uppdraget byggdes varvet om så att man hade två stapelbäddar i bredd mot tidigare tre. Kölsträckningen av Olympic började i december 1908 och av Titanic tre månader senare. Under en större del av byggtiden pågick arbetet parallellt på de två fartygen.

Olympic sjösattes den 20 oktober 1910 och kunde segla ut på sin jungfruresa knappt ett år senare, den 14 juni 1911. Samma dag sjösattes Titanic. Ungefär samtidigt började förberedelserna för bygget av Britannic på Olympics tidigare stapelbädd.

De nya ångarna var tänkta att ta upp kampen med Cunardrederiets Lusitania och Mauretania om den lönsamma emigranttrafiken över Atlanten. För att hålla driftskostnaderna nere valde man att dimensionera de nya fartygen för en marschfart på 20 till 22 knop, något lägre än vad Cunardbåtarna hade.

Olympics och systerfartygens maskinerier bestod av två kolvångmaskiner, som drev var sin propeller med ånga från 53 kolfyrade pannor var. Från maskinerna gick ångan vidare till en lågtrycksångturbin, som drev en tredje propeller, som satt mitt framför rodret. Turbinen kunde bara användas vid gång framåt, mittpropellern stod stilla när fartyget slog back. Arrangemanget gav en ytterligare förbättring av bränsleekonomin. Ändå gick det åt enorma mängder kol, varje dygn skyfflades omkring 620 ton kol in i pannornas 159 eldstäder.

Olympics första resor var odramatiska. Men i september 1911, på väg ut från Southampton, kolliderade hon med kryssaren Hawke utanför Isle of Wight. Båda fartygen fick omfattande skador, men kunde ta sig till hamn för reparation. Kanske var det tecken på att Olympics styrförmåga inte var den bästa vid låg fart och backmanövrer, till följd av hur hennes maskineri var utformat. När mittpropellern stod stilla stördes strömningen med sämre roderverkan som följd. Något som även kan ha spelat in vid Titanics försök att undvika isberget.

1912, efter Titanics förlisning, byggdes Olympic delvis om. Hon utrustades med livbåtar för alla ombordvarande. Samtidigt förlängdes de vattentäta skotten upp till shelterdäck.

När världskriget bryter ut i augusti 1914 är systerfartyget Britannic fortfarande inte färdigutrustat. Rederiet låter henne ligga kvar hos varvet i väntan på att kriget ska ta slut. Men hon kommer aldrig hinna göra några resor som atlantångare. I november 1915 rekvirerar den brittiska staten Britannic och inreder henne till lasarettsfartyg. Hon tjänstgör i Medelhavet och transporterar sårade tillbaka till Storbritannien.

På morgonen den 21 november befinner sig Britannic utanför den grekiska kusten, när en explosion hörs. Det är oklart om fartyget gått på en mina eller om hon träffats av en torped. Skadorna är så stora att fartyget snabbt börjar sjunka, trots de förbättringar som gjorts efter Titanicolyckan. På mindre än en timme har fartyget gått till botten.

Samtidigt fungerar räddningsutrustningen och evakueringen mycket bättre. Endast 30 personer omkommer vid olyckan, medan 1?036, varav många svårt sårade soldater, blir räddade. I efterhand har det visat sig att det faktiskt var en mina som sänkte fartyget.

Olympic fick i?stället göra krigstjänst som trupptransportfartyg. Den lyxiga inredningen revs ut och ersattes av smala britsar i flera våningar, som gav plats för upp till 7 000 soldater. Hon utrustades med kanoner till försvar mot tyska u-båtar och kamouflagemålades i det särpräglade ”dazzle-mönstret”.

Under krigsåren fraktade hon över 200?000 soldater över Atlanten, både från USA och Kanada, till krigsskådeplatserna och tillbaka till Nordamerika efter fullgjord tjänstgöring.

Den 12 maj 1918 är Olympic på väg mot franska kusten med USA-trupper ombord, när man upptäcker en tysk ubåt, U-103, på cirka 500 meters avstånd. Olympic öppnar eld med sina kanoner mot ubåten och gör samtidigt en prejningsmanöver. Ubåten dyker, men hinner inte undan utan rammas av ångaren och skadas så svårt att den sjunker. Av ubåtsbesättningen plockas 31 överlevande upp av ett amerikanskt örlogsfartyg.

Efter krigsslutet började Olympic återigen gå i tjänst över Atlanten. På samma gång som inredningen moderniserades, byggdes ångpannorna om och blev oljefyrade. Visserligen kostade oljan mer än stenkol, men det uppvägdes av att arbetsstyrkan i maskinrummet kunde minskas till 60 man. Tiden för bunkring kortades från flera dagar till några timmar.

Olympic fortsätter att vara en av sin tids mest populära passagerarfartyg under det kommande decenniet. Men strömmen av emigranter från Europa till USA, det som varit basen för trafiken, börjar minska. USA har infört strängare immigrationslagar och depressionsåren sätter sina spår. Olympic byggs om i flera omgångar för att minska antalet platser i tredje klass och i stället kunna erbjuda fler hytter i ”turistklass”. 1932, efter den sista ombyggnaden, kan hon ta 618 passagerare i första klass, 447 i turistklass och bara 380 i tredje klass.

1934 kolliderar Olympic återgen med ett annat fartyg. På väg i tät dimma mot New York kör hon in i och sänker fyrskeppet Nantucket Lightship LV-117. Av dess besättning på elva man omkommer sju. Samma år går White Star Line ihop med värsta konkurrenten Cunard. De två rederierna börjar mönstra ut sina övertaliga fartyg. I september 1935 gör Olympic sin sista resa, från hemmahamnen Southampton till Jarrow på engels­ka nordostkusten, för att huggas upp.

De tre systrarna

Olympic 1910 (sjösättningsår)

Titanic 1911 (sjösättningsår)

Britannic 1914 (sjösättningsår)

Längd: 269 meter.

Bredd: 28 meter.

Toppfart: 23 knop.

Maskineri: Dubbla kolvångsmaskiner och en ångturbin.

Erik Mellgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt