”Stärkte motivet att skjuta ned planet”

2011-11-29 23:00  
Wilhelm Agrell Foto: Scanpix

– DC3:ans förmåga att snappa upp signaler från det nya ryska radarsiktet kan ha stärkt det sovjetiska motivet för nedskjutningen. Det säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys.

– Att utveckla ett radarsikte som kunde hitta flygplan från västmakterna, som inkräktade på sovjetiskt terrortorium nattetid, var verkligen högprioriterat för ryssarna i början av 50-talet. De ville självklart skydda sitt utvecklingsprojekt så länge som möjligt, säger Wilhelm Agrell.

Överflygningarna syftade bland annat till att släppa ned utrustning till personer inom den västliga underrättelsetjänsten, som befann sig i Sovjet. Den sovjetiska militärledningen var, berättar han, kraftigt irriterad över detta och hade vid ett tillfälle skickat upp 50 Mig-plan för att jaga en nattlig inkräktare från väst. Informationen fick han 1992, från den sovjetiska generalstabens arkiv när han tillsammans med anhöriga till besättningen på DC3:an besökte Moskva.

Wilhelm Agrell bedömer att Sovjet via sin spion, den svenske översten Stig Wennerström, kände till nivån på signalspaningstekniken ombord på DC3:an och att de topphemliga uppgifterna adderade till andra sovjetiska motiv för att skjuta ned planet.

Däremot tror han inte att tekniken ombord på DC3:an upptäckte jaktplanet. Alla fakta tyder på att besättningen blev helt överraskad av attacken.

Frågan är också om Mig15-planet som beskjöt det svenska planet hade radarprototypen ombord.

- Ingen har ställt frågan. Inte heller till piloten Osinskij, säger Wilhelm Agrell.

Varför är då signalspanings ­ utrustningen på DC-3:an så hemlig, snart 60 år efter attacken?

– Först och främst existerar det en lång och stark tradition inom signalspaningsorganisationerna i västvärlden, som innebär att man inte lämnar ut uppgifter som kan röja verksamheten, den tekniska utrustningen och resultaten. Samtidigt har man gjort utfästelser historiskt och lovat kollegerna i andra länder att inte yppa något.

Slutsatser om signalspaningsutrustningen på DC3:an:

1952: Försvarsstaben den 13 juni: ”navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst”

1952: Haverirapport: ”För navigering var fpl bl a utrustat med två flygradiopejl men hade däremot ingen radaranläggning.”

1992: Utrikesdepartementets DC3-utredning: ”Den flygburna signalspaningen avsåg huvudsakligen grundläggande signalspaning”, ”Tillgång till mer avancerad signalspaningsutrustning erhölls först efter juni 1952.”

2007: Haverirapporten: Signalspaningsutrustningen ombord kunde nå högst 6 gigahertz.

Mer om DC3:an i nya numret av Teknikhistoria

I tidskriften Teknikhistoria berättar vi mer om DC-3:an, radarutvecklingen och dess sista dramatiska uppdrag. Beställ tidningen på teknikhistoria.com

Mer om: Flyg DC3

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt