<span style="color:red;">TV: </span>De avslöjade hemlig radar

2011-11-29 23:00  

DC3:an som sköts ned över Östersjön 1952 hade mer avancerad signalspaningsteknik ombord än tidigare känt. Uppgifterna har hemlighållits i officiella utredningar och rapporter.

Ny Teknik kan avslöja nya fakta om signalspaningstekniken på den DC3:a som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg 1952, där uppgifter och dokument fortfarande hålls hemliga.

Planet hade utrustats med en avancerad och hittills okänd signalspaningsteknik.

Målet för DC3:an var att spana på flera nya sovjetiska radarkällor och till sin hjälp hade besättningen olika typer av radarmottagare.

Besättningen hade också möjlighet att snappa upp signaler från ett nytt radarsikte, som Sovjet i början av 1950-talet testade ombord på Mig 15-plan och som opererade på frekvensen 10 giga­hertz. Med det nya siktet skulle sovjetiska jaktplan kunna attackera svenska flygplan i mörker och dåligt väder.

Att fånga och mäta in det nya sovjetiska radarsiktets bärfrekvens var viktigt för Sverige och västmakterna under kalla kriget, eftersom man ville åstadkomma motmedel, störsändare.

Det fanns även andra nya sovjetiska radarsändare, bland annat på markstationer. En stor flottövning försiggick också när DC3:an flög ut från Bromma på morgonen den 13 juni.

Men det var ett uttalat mål under 1951 och våren 1952 att DC3:ans radarmottagare skulle klara att fånga signaler på uppåt 10 gigahertz (trecentimetersbandet).

Två av planets radarmottagare var av modellen APR-5, som påstods nå upp till 6 gigahertz i försvarsmaktens haveriutredning från 2007.

Dokument från Krigsarkivet visar dock att minst en av mottagarna nådde 10 gigahertz. De var sannolikt vidareutvecklade av Foa?3, Försvarets forskninganstalt avdelning 3 och kallades APR-5M. Foa 3 hade nämligen fått en beställning på modifierad signalspaningsutrustning.

Det visar en rapport från 1951. Denna beställning har av försvarets tekniske utredare Christer Magnusson felaktigt antagits gälla en senare levererad mottagare, kallad APR-9, som dåvarande Försvarsväsendets radioanstalt erhöll först i augusti 1952 – flera veckor efter nedskjutningen.

Även originalritningen över radarutrustningen i DC3:an från 1948 visar att flera signalspaningsplatser skulle utrustas med APR-5M.

Planet bärgades 2004. En av de APR-5-mottagare som togs upp från 125 meters djup var monterad i en station som hette Elgar och var kopplad till en roterande pejlantenn under planet.

Staffan Gadd, expert på radar och telekrig och forsknings­ledare på dagens Foa, Totalförsvarets forskningsinstitut i Linköping, bekräftar uppgifterna om att DC3:an kunde lyssna på sovjetiska signaler på 10 gigahertz.

– Dels genom att man hade den modifierade mottagaren APR-5M, dels genom en viss funktion på antennen.

Staffan Gadd har gått igenom den tekniska originalhandboken för mottagaren, utgiven av US Navy i mitten av 1940-talet.

Av den framgår att mottagaren lätt kunde modifieras med hjälp av en tillsats, en blandare, som kunde ta in signaler på höga frekvenser och omvandla dem till mer hanterbara lägre frekvenser.

Där avslöjas också att blandaren redan var inbyggd i en sen modell av APR-5, som därmed kunde nå 10 gigahertz.

– Även den svenska marinen var med på spåret och använde mottagaren, fast under andra benämningar, berättar Staffan Gadd.

Experten på marinens signalspaningskompani, Nils Gille, uppger också att APR-5 modifierades ”för övertonsblandning”.

Att DC3:an hade så avancerad signalspaningsteknik har hittills varit en hemlighet. Det nämns varken i haverirapporten från 1952, DC-3-utredningen från 1992 eller i haverirapporten från 2007.

Försvarets radioanstalt, FRA, har i höst hemligstämplat dokument som kan avslöja mer om DC3:ans signalspaningsteknik och uppdrag. Detta med hänvisning till försvarssekretess. En del dokument sägs också vara försvunna.

– Det finns teknikfrågor och utrustningsfrågor som är hemliga, eftersom de är kopplade till saker som har bäring på verksamheten än i dag, säger Anni Bölenius, informationschef på FRA.

Ny Teknik har också försökt få kommentarer från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Marinens taktiska kommando och försvarsminister Sten Tolgfors, men ingen har velat kommentera varför uppgifterna om utrustningen fortfarande är hemliga.

Även andra fakta saknas eller mörkas.

I den senaste haverirapporten beskrivs bärgade antennkomponenter som en del av en navigationsantenn. Men i själva verket var de delar av en signalspaningsantenn.

Den upptäckten gjorde Staffan Gadd i fjol. Han granskade bilderna på antenndelarna och lyckades identifiera komponenterna via kontakter i utlandet. De tillhör en antenn kallad APA-17.

– APA-17 kan mycket väl ha använts för att lyssna på högre frekvenser som 10 gigahertz, med begränsad känslighet, säger han.

APR-5:orna vilar i dag i en klimatkammare på Flygvapenmuseum i Linköping.

– Efter bärgningen kom en grupp anställda och en jurist från FRA ut till Musköbasen söder om Stockholm och hävdade äganderätt, säger Olle Emilsson, utställningsansvarig på museet. FRA förvarade dem senare i sitt interna lilla museum, men de blev ännu rostigare, eftersom ­lokalen var fuktig, uppger han. Våren 2010 lånades de ut till flygvapenmuseet.

Även andra historiska handlingar styrker att DC3:an hade speciell och topphemlig utrustning ombord.

Inför utsikterna att planet inom kort skulle kunna komma att hittas skrev exempelvis FRA-byråchefen Olof Kempe, den 18 juni 1952, till Erik af Klint, chefen för den militära underrättelsetjänsten, att det material som användes var ”delvis ny och av hemlig natur”. Planets interiör fick inte fotograferas, om det hittades.

Försvarsstabschefen Rickard Åkerman skrev också i sin dagbok den 28 juni 1952: ”Man tror sig ha hittat den nedskjutna DC-3:an. Får man tag i den blir det nya komplikationer och bevis.”

Flygplanet återfanns först 2003

DC3:an sköts ned den 13 juni 1952, nordost om Gotska Sandön, av sovjetisktjaktplan . Planet återfanns först 2003 av ett privat konsortium som länge sökt efter vraket. Fyra av de åtta männen i besättningen hittades på 125 meters djup, men fyra män saknas fortfarande. Bärgningen av planet och utrustningen ombord skedde 2004.

Slutsatser om signalspaningsutrustningen på DC3:an:

1952: Försvarsstaben den 13 juni: ”navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst”

1952: Haverirapport: ”För navigering var fpl bl a utrustat med två flygradiopejl men hade däremot ingen radaranläggning.”

1992: Utrikesdepartementets DC3-utredning: ”Den flygburna signalspaningen avsåg huvudsakligen grundläggande signalspaning”, ”Tillgång till mer avancerad signalspaningsutrustning erhölls först efter juni 1952.”

2007: Haverirapporten: Signalspaningsutrustningen ombord kunde nå högst 6 gigahertz.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt