Oklart hur länge DC3an kan bevaras

2010-06-17 10:12  
I svag belysning ligger resterna av den nedskjutna DC3:an i Flygvapenmuseets monter i Linköping.

Tusentals besökare strömmar nu till nyöppnade Flygvapenmuseum i Linköping för att se DC-3:an som skjöts ned av ett sovjetiskt Mig-plan 1952. Men hur länge vrakdelarna kan bevaras är oklart.

Planet i den väldiga montern är nästan 20 meter långt och 30 meter mellan vingspetsarna.  Flygplansplåten är blänkande bronsaktig och på dess insida syns en flagnande blek målad militärgrön färg.

 
Hela vänstra sidan slets av vid kraschen mot Östersjöns vattenyta och liknar ett stort öppet sår. Även en del av cockpiten undertill på vänster sida har hål i botten.


I planet satt åtta man från Flygvapnet och Försvarets radioanstalt med uppdrag att bedriva topphemlig teknisk signalspaning mot Sovjetunionens radarstationer och radarsikten, när planet på förmiddagen den 13 juni 1952 skjöts ned av ett sovjetiskt Mig 15-plan. Haveriutrederana fanns spår av fyra kroppar, de övriga fyra i besättningen saknas ännu.


—Haveriutredarna fann splitter av beskjutningen från Mig-planet men de gick inte att bevara utan blev till pulver, säger Olle Emilsson, som tillsammans med Mia Sas har producerat utställningen om DC-3:an.


Det hittades för sju år sedan och bärgades för sex år sedan.  Den finns nu på Flygvapenmuseum i Linköping som invigdes i lördags.  En plats dit tusentals nyfikna nu vallfärdar varje dag.


Bara i lördags och söndags noterades sammanlagt 21 000 besökare. Och även under måndagen, tisdagen och onsdagen har det varit fullt med besökare i salarna.


—De flesta säger att de vill se DC-3:an, uppger Mikael Parr, chef för Flygvapenmuseum.


Efter bärgningen av planet 2004 fördes det till Musköbasen utanför Stockholm. Allt sedan dess har personal från Flygvapenmuseum och Armémuseum arbetat med att bevara och konservera det för framtiden.


—Vi var uppe och jobbade med planet redan när den låg på Musköbasen, parallellt med polisen och haveriutredarna, säger Mikael Parr.
Men det är inte någon lätt sak att bevara planet. I 52 år låg det på 125 meters djup, i mörkt mestadels syrefritt salt vatten.


—Största hotet är definitivt saltet som har trängt in i spalter och skarvar. Visserligen tvättades planet med industriell högtryckstvätt men allt salt gick inte att få bort, då hade man fått bada planet i ett jättebad, säger Christina Tengnér, metallkonservator på Armémuseum.


Flygplansplåten består av aluminium med en tillsats av 3-4 procent av koppar, som är en ädlare metall och driver på korrosionen av aluminiumet, som när det rostar bli ett vitt pulver.


Plåten är därför behandlat med rostskyddsmedel i två omgångar, vilket ger det en icke-naturlig bronsfärgad hinna.
Nu ligger det väldiga vraket i dämpat ljus i en torrluftskammare som är 422 kvadratmeter stor och där vilken luftfuktigheten aldrig får överstiga 35 procent.


Museets bevarandeplan sträcker sig 50 år fram i tiden. Exakt hur länge man kan lyckas hålla stånd mot nedbrytningen vet ingen. Faktum är att man nu ska studera i detalj vad som händer med planet.


—Vi bestämde 50 år i samråd med våra konservatorer. Det är en kvalificerad gissning att vi kan bevara den så länge, men vi ska naturligtvis försöka att ha den kvar så länge vi kan, säger Mikael Parr.


—Vi kommer att göra olika mätningar och märker vi att det händer något med planet kommer vi naturligtvis att sätta in motåtgärder. Och vem vet vilka konserveringsmetoder det kommer att finnas i framtiden, säger han.


Christina Tengnér spår dock att planet kan finnas kvar längre än 50 år, kanske till och med i 150 år, om betingelserna kommer att vara de rätta.


—Livslängdent beror bland annat på hur torrt man kan ha i kammaren, och det är samtidigt en kostnadsfråga, förklarar hon.


En ny rostskyddsbehandling av planet skulle också bli komplicerad, då det nu är inbyggt i ett museum.


- Östersjöns bottnar, som tyvärr är i det närmaste syrefria i stora områden, bidrog till att planet kunde bevaras så länge som 52 år, påpekar Mikael Parr.


Sammanlagt över 1 000 föremål bärgades från havets botten i och omkring DC-3:an. Merparten nu ligger i museets väldiga  magasin.
Bland de föremål som man i dagsläget valt att inte visa hör de som är gjorda av gummi: som livvästarna, livbåtarna och syrgasmaskerna. Man vill inte visa dem eftersom lämpliga montrar där syret hålls på en miniminivå inte finns på museet.


Bland de saker som man däremot kan se på utställningen finns föremål som tillhörde besättningsmedlemmarna, exempelvis läderskor, läderportföljer, kam och till och med piloten Alvar Älmebergs vigselring, som har skänkts av hans son Roger Älmeberg.
Dessutom finns det en välbevarad chockladbit från Cloetta  som hittades ibland nödprovianten.

Länk till museet här
 
 

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt