Skiffergas skapar guldfeber i Texas

TEXAS. Skiffergas är nutidens guld och kan ändra den globala energimarknaden: USA är på väg att bli självförsörjande på energi. Men skeptiker varnar redan för en gasbubbla, andra pekar på miljöproblem.

Vidderna i västra Texas är oändliga och himlen är sannolikt större – och blåare – här än någon annanstans. Vid staden Midland, som välkomnar besökare med skylten ”The hometown of George W. and Laura Bush ”, byts landskapet av bomullsfält abrupt mot oljepumpar och gaskranar.

Optimismen i den fossila energibranschen har inte varit så stor som nu i USA på decennier. Skiffergas, eller ”shale gas” som den kallas här, har lett till en veritabel fossilboom. USA påstås ha större naturgastillgångar än Ryssland, Iran, Qatar, Saudiarabien och Turkmenistan tillsammans, enligt Institute for Energy Research. Även om andra siffror tyder på betydligt mindre tillgångar, är de ändå enorma. USA skulle därmed kunna göra sig oberoende av gas- och oljeimport.

Att få kontrollen över sina egna energikällor är en ekonomisk och säkerhetspolitisk dröm för en amerikansk president – oavsett ideologisk hemvist.

Hemligheten bakom den nya fossilboomen heter hydraulisk frakturering, eller ”fracking”. Metoden gör det möjligt att komma åt naturgas och olja som tidigare har varit så svår att nå att den inte har varit lönsam att utvinna. Över hela USA finns stora områden med skiffer på hundra till tusentals meters djup. Bara mellan 2006 och 2010 ökade utvinningen av skiffergas med 23 procent i Nordamerika.

En förutsättning för att komma åt gasen och oljan var att oljebolagen lärde sig att svänga borrhålet djupt ner i berget, från vertikal riktning till horisontell för att nå in i skifferlagren.

Men helt avgörande var att komma på vilka kemikalier som gör att gasen frigörs ut i borrhålen. Stora mängder vatten och sand pumpas in i hålen under högt tryck så att skiffern spräcks i fina sprickor, och det är kemikalierna som gör spräckningen möjlig.

Bussen svänger av från Texas Highway 191 och parkerar i närheten av en oljerigg. Företaget bakom utvinningen, EGL Resources, hyr mineralrättigheten här av markägaren, en privatperson i Florida. Dealen är att han får en fjärdedel av de förväntade miljoninkomsterna.

– Ingen vet hur mycket olja som finns där nere, säger John Starck från EGL Resources.

Bolaget räknar med att få upp 100 kubikmeter olja om dagen, under 40 år, från den här och sina övriga källor inom samma skifferfyndighet här i Texas.

På ytan ser det hela alltså ut som en framgångssaga. Men det finns ett stort aber – miljön.

Den kemikaliecocktail som används för att få ut gasen och oljan ur skifferberget är ofta hemlig. Den kan innehålla flera hundra olika substanser. Många är hälsofarliga: cancerframkallande, skadliga för luftvägarna, för nervsystemet och njurarna.

Journalister på amerikanska webbtidningen Pro Publica anser sig ha hittat tusentals rapporter om vatten som har förorenats av spräckningskemikalierna runtom i de 31 delstater där borrningar pågår. Dessutom kan grundvattnet påverkas av själva spräckningen.

– Om man spräcker berggrunden okontrollerat kan man kortsluta olika typer av grundvattenmagasin. Dricksvattnet kan då blandas med sådant som innehåller ohälsosamma saker som metaller och radon, säger Mikael Erlström, statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.

En annan infekterad kontrovers är ifall själva skiffergasen – metan – frigörs i dricksvattnet. Och om gasen verkligen är bättre för klimatet än kol och olja.

Professor Anthony Ingraffea vid Cornelluniversitetet är en av medförfattarna till en uppmärksammad studie som hävdar motsatsen. Metanläckaget från borrhålen är tvärtom så stort att klimateffekten är värre, eftersom metan har större växthuseffekt än koldioxid på kort sikt. Däremot försvinner metanet snabbare ur atmosfären än koldioxiden.

För att få en korrekt bild av skiffergasens verkliga klimatpåverkan måste läckagen mätas vid ett stort antal gaskällor över lång tid. Men sådana mätningar är kostsamma och frågan är vem som ska betala.

– Vi har inte tillräckliga data. Det har ingen, inte industrin heller, säger Anthony Ingraffea.

I det lilla samhället Gardendale, mitt i gas- och oljefälten, står vita pinnar med orangea flaggor mellan hustomterna. De markerar att ett bolag har rätt att borra efter gas eller olja där.

Shane Leverett flyttade dit med familjen för tio år sedan.

– Vi ville bo på landet, ha några kor och några hästar.

Nu har ett bolag etablerat sex stora gasexploateringar på hans mark. Eftersom familjen inte äger mineralrättigheterna måste de enligt en lag från 1892 släppa fram den som har rätt att utvinna mineralerna, även om det innebär att en väg dras fram.

– Det är terror, säger Shane Leveritt.

För honom har den amerikanska drömmen förbytts i en mardröm.

Susanna Baltscheffsky

Birgitta Forsberg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt