Energi
Radioaktivt avfall slängs på tippen
Allt större mängder av anrikat uran deponeras på en vanlig soptipp i Västerås. Trots det görs inga kontroller av hur mycket av ämnet som läcker från tippen.
Kärnbränslebolaget Westinghouse deponerar allt större mängder anrikat uran på Gryta, en avfallsanläggning som ligger fem kilometer norr om Västerås centrum och 600 meter från bostäder.
Den är en av två deponier i Sverige som tar emot och slutförvarar radioaktiva sopor såsom farligt avfall, trots att de egentligen inte har tillstånd för det.
På Gryta tippar Westinghouse tonvis med driftsavfall, som innehåller pyttesmå restmängder av anrikat uran och andra långlivade isotoper med stöd av dispens från Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM.
Under hela 90-talet dumpade Westinghouse 25 kilo uran på Gryta. Därefter tillkom cirka 3 kilo per år fram till 2009, då mängden ökade till 41 kilo.
Under 2010–2012 deponerades varje år 10–13 kilo. Trots det har vare sig tillsynsmyndigheterna eller länsstyrelsen i Västerås eller SSM, undersökt hur mycket uran eller radioaktivitet som via lakvattnet läcker från tippen.
Vafabmiljö, som äger tippen, mätte dock själva uranhalten i lakvattnet från Gryta 2007. Sedan uranmängderna ökat har inga nya kontrollmätningar gjorts. Länsstyrelsen hänvisar till SSM.
– Vi bedömer att mängderna är försumbara, förklarar Svante Ernberg, enhetschef på SSM. Som grund använder SSM lakvattensprover från tippen som gjordes 2001 och laktester på avfallsprodukter 2007, vilka gjordes på uppdrag av Westinghouse.
Under åren 2002–2006 fick Westinghouse tippa högst 5 kilo anrikat uran per år. Sedan 2007 har SSM endast satt en koncentrationsgräns. Bolaget får numera deponera hur mycket uran som helst bara detta inte överstiger en viss halt i den totala avfallsmängden.
Enligt Bertil Matsson, miljöchef på Vafabmiljö, ingår det inte i soptippens kontrollprogram att mäta hur mycket uran eller andra förekommande nukleider som exempelvis plutonium som kan läcka ut.
– När materialet blivit övertäckt hos oss betraktar vi det som friklassat och som vilket industriavfall som helst, säger han.
Westinghouse ökar sin produktion av uranbränsle till kärnkraftverken. 2012 levererade man 1 277 ton blött lågaktivt avfall till Gryta. Det var dubbelt som mycket som 2010, då 625 ton vägdes in på Gryta.
För kärnkraftsbolagens markförvar som också innefattar lågaktivt material (i början har de lite högre strålningsnivån än på Gryta) gäller att halterna av läckande isotoper årligen måste kontrolleras innan de får släppas ut i omgivningen.
– Syftet med de kontrollerna är att undersöka förvarens funktion, att de håller tätt, konstaterar Anders Wiebert, handläggare på SSM.
Även övertäckningen skiljer sig åt. På Gryta täcks det radioaktiva avfallet med lerjord, medan markförvaren måste vara täckta med täta skikt av bentonitmattor och plastväv.
På Gryta soptipp i Västerås tippar Westinghouse tonvis av kalkslam med rester av anrikat uran i. Trots att koncentrationerna är små kom den totala mängden anrikat uran upp till 41 kilo under 2009.