Gift i krockkuddar problem på bilskroten

2000-04-19 13:00  
Kasserade krockkuddar är ett växande problem på landets bilskrotar. Det vanligaste krutet i kuddarna är lika giftigt som cyanid. Därför riskerar krockkuddarna att både bli ett miljö- och arbetsmiljöproblem hos bildemonterarna.

På bilskrotarna är osäkerheten stor om vad man ska göra med de hela krockkuddar som kommer in i

kraschade bilar. Det finns inget återvinningssystem och krockkuddarna är svåra att spränga så att det giftiga krutet oskadliggörs.

Därför växer antalet begagnade krockkuddar hos bildemonterarna. I bästa fall förvaras de i ett brandsäkert plåtskåp eller en nätbur, vilket är Sprängämnesinspektionens krav på förvaring.

Flertalet av de bilskrotar Ny Teknik pratat med anser att de fått oklara riktlinjer om hanteringen. Det finns inte någon text på krockkuddarna som talar om att de innehåller natriumazid. Endast en bildemontör var medveten om att krutet är giftigt.

Krutet heter natriumazid och är klassat som mycket giftigt och miljöfarligt, både inom EU och i USA. Kemikalien medför inga allvarliga risker för bilägaren så länge krockkudden löser ut som den ska. Då förbrukas ämnet till nära 100 procent, enligt tillverkarna. Samtidigt bildas en del frätande lut och mindre mängder ohälsosamma gaser. Men inte i mängder som anses uppväga skyddet mot skador vid trafikolyckor.

Det är om aziden kommer ut ur sin metallbehållare som den innebär stora risker för både människor och djur. Några gram räcker för att döda en människa om man får det i sig med maten. Ämnet är också akut giftigt för vattenlevande organismer.

Natriumazid har använts i krockkuddar sedan 1980-talet. Alternativa kompositkrut blir allt vanligare i sidokuddar. Men natriumazid är fortfarande det dominerande krutet i kudden på förarsidan. Varje krockkudde innehåller ungefär 100 gram av kemikalien. Det finns därför uppskattningsvis mellan 100 - 200 ton natriumazid lagrad i Sveriges bilpark.

Tillverkaren Autoliv är medveten om ämnets giftighet. Det svenska företaget är världsledande på bilsäkerhet och sålde krockkuddar för över 20 miljarder kronor förra året. Eftersom kemikalien oskadliggörs när den brinner rekommenderar Autoliv att krockkudden ska lösas ut i bilen.

Sprängningen görs genom att bildemonterarna kopplar en kontakt till kretskortet som styr kudden. Han ska sedan rulla ut en kabel och lösa ut kudden med en knapptryckning när han är ett tiotal meter från bilen. Hanteringen kräver inte tillstånd från Sprängämnesinspektionen.

Men att spränga krockkudden i bilen är lättare sagt än gjort, anser flera bildemonterare som Ny Teknik pratat med. Det största problemet är att det är svårt att få tag på de olika elektriska instrument som krävs, eftersom de elektroniska kontrollsystemen skiljer sig mellan bilmodellerna.

Bilskrotarnas branschorganisation, SBR, anser istället att den ska demonteras outlöst, eftersom en utlöst krockkudde är ett arbetsmiljöprob-lem. Insidan av bilen blir förorenadeav ett pulver av talk, natriumhydroxid och andra frätande ämnen. Därför måste man använda skyddsmask, glasögon och handskar när man jobbar i bilen.

Bildemonteraren går dessutom miste om ett ekonomiskt värde. Bilklädsel och övriga interiördetaljer kan säljas som reservdelar om de inte är förstörda av pulvret. Sprängning av lösa krockkuddar kräver dessutom tillstånd från Sprängämnesinspektionen. Det är därför mindre vanligt att bilskrotarna spränger de demonterade krockkuddarna.

En av bilskrotarna Ny Teknik pratade med hade även förhoppningar om att kunna sälja begagnade krockkuddar i framtiden. De flesta biltillverkare tillåter av säkerhetsskäl inte att begagnade krockkuddar säljs vidare.

Enligt Mats Ödman, informationschef på Autoliv, är hanteringen noga övervakad av företaget och myndigheter. Men Autoliv har ingen överblick över hanteringen när krockkuddarna väl är sålda. Och Mats Ödman var ovetande om att ett lager av krockkuddar håller på att byggas upp på skrotarna.

- Vad gör de med dem sedan? Förr eller senare blir ju skåpet fullt, säger han.

Även myndigheternas tillsyn av hanteringen faller rejält mellan stolarna. Kemikalieinspektionen kräver inte att krockkuddarna ska märkas som giftiga och miljöfarliga eftersom de inte tillverkas i Sverige. Och Arbetarskyddsstyrelsen prioriterar ner tillsynen eftersom ämnet är inkapslat.

- Ämnet kommer inte ut vid normal hantering. Krockkuddarna är en liten och ganska ointressant del av tillsynen, säger Bengt Olof Persson, överläkare på Arbetarskyddsstyrelsen.

Myndigheten bollar istället tillbaka ansvaret till bildemonterarnas arbetsgivare. Och ingen av det tiotal myndigheter som på något sätt berörs av hanteringen har någon statistik eller överblick över användningen i Sverige.

Mats Ödman på Autoliv anser att företaget tagit sitt ansvar för hanteringen. Enligt honom har biltillverkarna möjlighet att rådfråga Autoliv när de tar fram sina skrotningsanvisningar. Det är sedan upp till biltillverkarna att informera bilskrotarna, påpekar han.

Men enligt Sprängämnesinspektionen följer tillverkarens ansvar med hela vägen till bilskroten. När inspektionen godkänner en krockkudde är ett av villkoren att tillverkaren ser till att personalen som demonterar en skrotbil är tillräckligt utbildad.

De slumrande riskerna med natriumazid har nyligen lyfts fram av den amerikanska forskaren Eric Betterton vid University of Arizona. 5 000 ton azid finns lagrat i amerikanska bilar.

Men problemet är globalt. Runt 40 miljoner nya bilar säljs varje år i världens länder och natriumazid är fortfarande vanligast i dem som är försedda med krockkudde.

Niclas Köhler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt