Effektfyllt filmfyrverkeri

2000-05-17 13:00  
Effekterna blir storslagna när världens största filmformat, Omnimax, används för stereoskopisk 3D-film. Alltså sådan film som betraktas genom röd- och grönfärgade specialglasögon.

Biopubliken duckar bokstavligen när den stora dinosaurien plötsligt "kliver ur" bioduken och anfaller med blottade tandrader.

En simulerad berg-och-dalbanetur mäter sig nästan med nöjesfältens paradattraktion.

- Den var i alla fall läskigare än Gröna Lunds lilla bergbana, säger Pontus, 10 år.

Dinosaurien och åkturen är några av höjdpunkterna i den nya filmen "Tredje Dimensionen" som nyligen haft premiär på Cosmonova i Stockholm. I biosalongen sitter publiken omsluten av en 23 meters kupol vars projektionsduk mäter 730 kvadratmeter.

Det belgiska filmbolaget Nwave Pictures, som producerat "Tredje Dimensionen", har tagit fasta på att stereoskopisk 3D-film mer är en nöjesfältsliknande attraktion än en cineastisk upplevelse.

I filmens ramberättelse framträder en virrig professor som ska demonstrera sin uppfinning "Real-O-Vision" där "mörkrets härskarinna", Elvira, ska materialiseras ur tomma intet.

Under sina vedermödor med att "finjustera" uppfinningen guidar professorn biopubliken genom 3D-filmens hundraåriga historia och visar klipp från klassiska filmer.

3D-filmen hade sin, korta, guldålder i början av 1950-talet. Då producerade Hollywood hundratals stereofilmer där biopubliken häpnade över effekterna som erbjöds.

Men filmbolagen missbedömde intresset och 3D-filmen blev inte, som man hoppats, "filmbranschens framtid".

Att uppleva 3D-film i en vanlig biosalong eller på teve är som att kika in i ett "tittskåp". Men när "Tredje Dimensionen" visas i Cosmonovas kupol omsluts publiken helt och fullt av sceneriet. Biobesökaren sitter mitt i händelsernas centrum där skådespelare och filmrekvisita framträder på armlängds avstånd.

Vid inspelning av 3D-film används två parallella kameror med "ögonbredds" avstånd från varandra. Men då kan bara de detaljer där filmskärpan finns framträda stereoskopiskt. Både förgrund och bakgrund i en filmscen blir då "platt" och föga tredimensionell. Om man däremot använder en dator och gör animerad film kan man få oändligt skärpedjup där varje detalj blir knivskarp.

I "Tredje Dimensionen" används båda teknikerna. Skådespelarna har först filmats i en helt steril miljö där de agerar mot en grönfärgad fond. Dessa scener har sedan överlagrats och klippts ihop med datoranimerade sekvenser. I de mest avancerade scenerna har upp till 37 olika bildlager lagts på varandra för att ge maximal stereoeffekt på föremål och människor både i bakgrund och förgrund.

Som alltid när det gäller modern animerad film, exempelvis "Ants" och "Toy Story", är datorernas arbetsinsats monumental. Datorbearbetningen av "Tredje Dimensionen" tog exempelvis 140 000 timmar. När datafilerna sedan skulle överföras till film tog det 137 dagar. Även internet fick jobba hårt. Det tog sammanlagt 2 800 timmar att, via nätet, skicka datafierna från Bryssel i Belgien till efterbearbetningsstudion i Los Angeles.

Den enda kritiken mot "Tredje Dimensionen" är enligt Pontus, 10 år, att den var för kort. Bara 41 minuter.

Jan Melin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt