Bygg

Tiden går – åsen består

2002. Foto: Stefan Lindblom/Scanpix
1999. Foto: Stefan Lindblom/Scanpix
2000. Foto: Magnus Torle
2003. Foto: Lennart Perlahem/Scanpix
2002. Foto: Lars Bygdeman/Scanpix
2003. Foto: Lennart Perlahem/Scanpix
2000. Foto: Magnus Torle
2008. Foto: Ulf Angberg Foto: Ulf Angberg
2008. Foto: Ulf Angberg Foto: Ulf Angberg
2008. Foto: Ulf Angberg

En giftskandal med tätningsmedlet Rhoca Gil satte för elva år sedan stopp för landets mest skandalomsusande byggprojekt. Då hade projektet krupit fram i snigelfart i fem års tid. I dag räknar Banverket med att tunneln är klar 2015, till en kostnad på 10,5 miljarder. – Kan bli världens dyraste potatiskällare, säger trafikutskottets Sven Bergström.

Publicerad

Hösten 1997 hade Banverkets platschef Sten Sjödahl och tunnelbyggarna på Skanska fått nytt hopp i de fåfänga försöken att stoppa det ständiga vattenflödet i den tunnelsträcka man borrat, sprängt och schaktat.

Det nya hoppet hette Rhoca Gil: ett franskt tätningsmedel som i upphetsningen aldrig testades utan bara injekterades i berget. Det fungerade. För första gången fick man kontroll på vattenflödet på de ställen där medlet testades.

1,4 miljoner ton hann man spruta in innan döda fiskar i bäckar och vattendrag flöt upp till ytan och kor på åsen insjuknade och dog.

Rhoca Gil, visade det sig, innehöll giftet akrylamid.

”Nu dör Hallandåsen”, skrev Expressen på förstasidan en dag i slutet av november 1997 och följde upp med sex sidor inne i tidningen.

Einar Persson, före detta kommunalråd i Båstad och en av dem som under 1980-talet var med och drev igenom tunnelbygget, var bekymrad. Han skakade på huvudet när Ny Teknik visade upp Expressen för honom, sa att han kände fruktodlare i närheten av Hallandsåsen som inte fick ett enda äpple sålt den här hösten.

Einar Person, en gång i tiden Båstads starke man, var bekymrad och ångerfull. Han hade bara tänkt på sin kommun som behövde en ny järnvägsstation, när han kämpat för att få en tunnel så nära Båstad som möjligt.

– Visst är jag besviken, sa han. Men vi som var pådrivare för tunnelbygget var inriktade på att hela kalaset skulle kosta några hundra miljoner.

Dessutom var man inte på de klara med hur åsen – som egentligen är en urbergshorst – såg ut i sitt inre. De tidiga utredningarna bortsåg nästan totalt från att man skulle stöta på problem. Inga tekniska svårigheter, inga miljöproblem, bara blåsa på. Det fanns de som varnade. Ändå bestämdes att tunneln skulle stryka sig intill Båstad, där åsen är som sämst. Alternativa dragningar längre österut, där de geologiska förutsättningarna är bättre, avfärdades i utredningarna från 1980-talet.

När den första tunnelborrmaskinen sattes in i maj 1993 hade en ny utredning kommit fram till att hela projektet skulle kosta runt en miljard kronor, uppemot 1, 3 miljarder i värsta fall.

Men det gick snett från första sekunden när man, under den pampiga invigningen, satte in borren vid det norra påslaget nära Båstad. Maskinen vägrade starta.

Några månader senare, i juli, hade entreprenören Kraftbyggarna borrat 13 meter in berget. Där var det tvärstopp. Borren sjönk i lervällingen.

När Ny Teknik några veckor senare besökte tunnelbygget var platschefen Stig Östfjord fly förbannad och den långa tunnelborrmaskinen låg som ett stelnat urtidsmonster utanför tunnelöppningen.

Stig Östfjord var upprörd över att förhandlingarna med uppdragsgivaren Banverket inte ledde någonvart, trots att projektet kört fast. Han talade om bristfälliga utredningar om åsens verkliga beskaffenhet, att han och Kraftbyggarna aldrig fått veta hur dåligt berget verkligen var, att vattenflödet från tunnelväggarna hade en nästan skrämmande kraft.

– Vi kunde inte veta att berget var så dåligt, sa han.

Men Atlas Copco, som hade levererat tunnelborrmaskinen, hade varnat Stig Östfjord och Kraftbyggarna. Maskinen var byggd för att borra i hårt berg, inte i den sörja som Stig Östfjord stod inför. Många anser att Kraftbyggarna gjorde en vild chansning när man satte in en sådan borrmaskin.

Efter bara ett års traditionellt borrande, sprängande och schaktande hade Kraftbyggarna lyckats försena projektet med två år. Det var komplett ohållbart, mätt i både tid och pengar. Kraftbyggarna kastade in handduken, och 1995 gick uppdraget över till Skanska.

Den nya entreprenören fortsatte att försöka spränga och schakta sig genom åsen och fick upp ett högre tempo än Kraftbyggarna – till priset av sänkt grundvatten, sinande brunnar, en ständigt överskriden vattendom och tilltagande konflikter med ortsbefolkning och Båstad kommun.

Kostnaderna sköt i höjden och tidpunkten för när tunneln skulle vara färdigbyggd flyttades fram flera gångar.

När Skanska på våren 1997 kom i kontakt med det geléliknande tätningsmedlet Rhoca Gil hade man totalt misslyckats med att få tätt i tunnlarna.

– Vi har provat Rhoca Gil på en kort sträcka och det har fungerat bra. Vi får se hur det fungerar på andra ställen, sa Banverkets platschef Sten Sjödahl till Ny Teknik efter de första försöken med den franska akrylamiden.

Resultatet blev den kanske största giftskandalen i landets historia och ett av de längsta byggstoppen genom tiderna.

Att det var byggstopp mellan 1997 och 2005 betydde inte att allt jobb låg nere. Det uppstod ett vänteläge. Åsen sanerades från gifter, det tätades, gjordes nya utredningar om geologi, miljö och kostnader. Chefer ställdes inför domstol, vissa dömdes, andra frikändes. Man tillsatte en miljögranskningsgrupp, bytte ut platschefen Sten Sjödahl mot den mer diplomatiske Christer Möller. Banverket visade friskt mod och tillsatte Björn Gillberg som miljökontrollant. Frispråkig kunde han vara. Efter ännu ett giftutsläpp och fiskdöd sommaren 1993 kallade han projektet för ”en skam för svenskt ingenjörskunnande”.

– Det är inte rimligt att jag ska behöva sitta uppe på åsen med hagelbössa och videokamera för att kontrollera hur de utför jobbet, sa han till Ny Teknik i den vevan.

Med ”de” syftade han på Banverket och den nya entreprenören, det svensk-franska konsortiet Skanska-Vinci.

Nya utredningar, långt mer omfattande än tidigare, visade att det mest svårbearbetade området, Möllebackzonen, måste frysas, en oerhört dyr metod. Det skulle också bli nödvändigt att täta och förstärka tunnelväggarna med prefabricerade ”ringar” av betong. Dessutom var det bäst att borra tunneln i stället för att spränga och schakta. Borrningarna måste dock göras med en maskin, 240 meter lång, specialbyggd för förhållandena i åsen.

Maskinen, som fick heta Åsa, kom i delar från den tyske leverantören Herrenknecht och under hösten 2005 gjordes de förs­ta provborrningarna i det södra påslaget utanför Förslöv.

Sedan dess har man borrat drygt två kilometer i den ena tunnelmynningen och hunnit med att försena projektet i ytterligare nästan nio månader – trots att det är bättre flyt i borrandet än någonsin tidigare.

Det värsta problemet har det senaste året varit slitaget på maskinen. Borrhuvudet har slitits snabbare än någon räknat med. Nedfallande stenar och liknande har gått hårt åt maskineriet. Den här sommaren och hösten har borrandet och tunnelbygget gått bättre. Ändå tornar problemen upp sig. Om mindre än ett år är man framme vid Möllebackzonen, det mest fruktade partiet i hela åsen.

I den förra prognosen angavs 2012 som året då tunneln skulle stå klar. I den senaste, helt nya prognosen, säger man 2015 – med en slutnota på 10, 5 miljarder kronor.

Efter socialdemokraternas valförlust 2006 har tveksamheten ökat bland ”tunga” trafikpolitiker, som framför allt är bekymrade över kostnaderna.

– Finns det skäl att stoppa tunnelbygget måste vi våga, sa trafikutskottets vice ordförande Jan-Evert Rådström (m) för ett år sedan.

Banverkets senaste prognos har ännu inte diskuterats i riksdagens trafikutskott. Men det kommer. Kritiken mot tunnelbygget lär inte avta.

– Den nya prognosen får inte vår entusiasm för tunneln att öka direkt. Tvärtom. Nu förefaller tunneln att bli världens dyraste potatiskällare, eller vad den nu ska användas till, säger trafikutskottets Sven Bergström.