Piketty och de ojämlika förmögenheterna

2014-08-27 06:15 Kaianders Sempler  

KAIANDERS. Det intressantaste med Thomas Pikettys bok Kapitalet i det 21:a århundradet är hans lysande exposé av den ekonomiska utvecklingen under 1800- och 1900-talen. Ny Teknik har läst boken.

Den är tjock som en tegelsten, på nästan 1 000 sidor. Våren 2013 låg den på bokhandelsdiskarna i Frankrike. Le capital au 21ème siècle väckte dock ingen större uppmärksamhet förrän den ett år senare översatts till engelska. Då blev dess genomslag desto större. Alla har sypunkter på boken, men hur många har egentligen läst den?

Det intressantaste med Pikettys bok är nog inte hans slutsats, att ojämlikheten i världen ökar, utan den lysande exposé han gör av den ekonomiska utvecklingen från 1700-talets slut till våra dagar.

Pikettys data visar att förmögenheterna under hela 1800-talet var hårt koncentrerade till den rikaste delen av befolkning (se diagrammet nedtill). Ungefär 90 procent av Frankrikes (och Englands) samlade privata tillgångar ägdes under perioden 1810–1910 av den rikaste tiondelen (toppdecilen) av befolkningen. Den rikaste hundradelen (toppcentilen) ägde 60 procent av tillgångarna.

Befolkningen var indelad i en liten mycket rik elit, med arbetsfria ränteinkomster motsvarande 50–100 gånger medelinkomsten hos den fattigare hälften av befolkningen, och de i huvudsak obemedlade massorna.

Om 1800-talets extremt ojämlika samhälle kan man med fördel läsa i romaner av Jane Austen och Honoré de Balzac. I Jane Austens Stolthet och fördom berättas om hur det för att leva ett behagligt liv vid 1800-talets mitt krävdes en inkomst motsvarande minst 20–30 gånger medelinkomsten hos underklassen. Mycket pengar behövdes, för det krävdes en stor stab av tjänare och husfolk för att kunna leva stilfullt. För att förflytta sig behövdes hästar, hästskötare och kuskar, och det var många som skulle avlönas och utspisas. Se tv-serien Downton Abbey.

Att leva på stor fot krävde ett stort kapital i botten. Det fanns under 1800-talet inga avlönade tjänster som gav en lön högre än tio-tolv gånger medelinkomsten hos vanligt folk. För att leva som en riktig gentleman krävdes andra inkomstslag: regelbundna ymniga räntor från ett mycket stort kapital i form av jordegendomar eller statsobligationer.

Hur skaffade man sig ett sådant kapital? Tja, det enklaste var naturligtvis att ärva det. Alternativt kunde man gifta sig till det. Att själv jobba och spara ihop till så mycket pengar under sitt liv var omöjligt. Möjligtvis kunde man spekulera sig till det. Eller stjäla det.

I Austens och Balzacs böcker berättas utförligt om storleken på de kapital de ingående romanfigurerna förfogar över. Det gör att läsaren förstår precis var de befinner sig på den sociala rangskalan.

Första världskrigets utbrott innebar att situationen för överklassen i Frankrike och England fullstädigt förändrades. Kapitalet smälte ihop som smör i solsken och floderna av ränteintäkter blev till rännilar. Detta var slutet på ”La belle époque” och rentierenas era.

I diagrammet ovan ser vi hur Frankrikes samlade nationalförmögenhet mätt i procent av nationalinkomsten (vilken han definierar som landets BNP minus kostnader för förslitning av kapital plus eventuella inkomster från utlandet) varierat från 1700-talets början till våra dagar. Fram till 1910-talet låg den 700 procent, det vill säga att nationalförmögenheten motsvarar sju års samlade nationalinkomster. Men efter 1914 minskar nationalförmögenheten snabbt. (Diagrammet för utvecklingen i England ser nästan exakt likadant ut.)

Det är inte så konstigt, säger Piketty. Detta kommer sig av den enorma kapitalförstöring som orsakades av världskrigen och depressionen under 1930-talet. Galopperande inflation gjorde också att gamla förmögenheter raderades ut.

Från 700 procent av nationalinkomsten 1910 sjönk nationalförmögenheten till futtiga 200 procent efter andra världskrigets slut. Först 1950 börjar den åter växa, och 2010 hade den stigit till ungefär 600 procent. Förmögenhetstalen närmar sig alltså de förhållandena som rådde under ”La belle époque”,

Är då 1900-talets stora nedgång ett undantag från ett normaltillstånd?

– Det förfaller nog så, svarar Piketty.

Det stora förmögenhetsfallet under första världskriget innebar också att det kapital som fördes vidare till nästa generation i form av arv minskade kraftigt. I diagrammet härunder visas hur förmögenhetsöverföringen genom arv sjönk fram till 1950-talet. Därefter har arvens andel av disponibla inkomster successivt stigit, för att nu nästan vara tillbaka på nivån från före första världskriget. I framtiden kommer arv att utgöra en allt större del av den rikaste tiondelens kapital.

Problemet är, säger Piketty, att den ekonomiska tillväxten (normalt runt 1,5–2 procent), vilken bestämmer ökning av lönerna, är lägre än räntan på kapital (normalt 5 procent). Detta innebär att kapitalet växer snabbare än lönerna.

Den som inte konsumerar hela sin inkomst av kapitalet utan återinvesterar en del av det kommer att se kapitalet växa. Endast under några decennier på 1900-talet har tillväxten varit högre än kapitalavkastningen, något som verkat utjämnande och gynnat medelklassen.

Pikettys slutsats är alltså att de rikaste i världen successivt blir allt rikare genom att förmögenheter ärvs. Detta blir enligt Piketty ett problem på sikt eftersom historien visat att alltför stora ekonomiska ojämlikheter leder till social oro. Dessutom utgör ojämlikheten ett hot mot demokratin eftersom de mycket rika får möjlighet att skaffa sig oproportionerligt stort politiskt och ekonomiskt inflytande.

Om inget görs kommer vi att gå mot ett samhälle lika ojämlikt som det i Frankrike och England under La belle époque före första världskriget, hävdar Piketty. Här krävs någon typ av global förmögenhets- och/eller arvsskatt, säger han. Men i stället har trenden varit att, som i Sverige, ta bort sådana skatter. Detta i förhoppningen att det skulle öka tillväxten.

Pikettys bok är resultatet av femton års forskning om hur förmögenhetsfördelningen varierat i västvärlden från 1700-talets slut till våra dagar. Till sin hjälp har han haft en mängd ekonomer som samlat data ur skatteverk och fastighetsregister i olika länder. En av dem som försett Piketty med svenska data är Jesper Roine, som också skrivit en egen bok där han kritiserar Pikettys slutsatser.

Under ett seminarium i augusti på SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – presenterades och diskuterades Pikettys slutsatser av ekonomer. Mycket mutter hördes från deltagarna.

– Svag analys. Boken hänger inte ihop, röt professor Assar Lindbeck, och tillade att Piketty tycktes sakna förmåga att knyta ihop teori och empiri.

– Många forskare känner att de måste försvara sig mot Piketty, sa Per Krusell, också han ekonomiprofessor vid Stockholms universitet.

Nåja. Rabaldret kring boken kommer säkert att locka många unga till att vilja studera ekonomi.

 

Källa för diagrammen: Thomas Piketty

Teckningar Kaianders Sempler

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt