Eurokrisen och Grekland

2013-10-09 06:08 Kaianders Sempler  

EU:s hantering av krisen i Grekland är inte bara undermålig. Den är dessutom kontraproduktiv, odemokratisk och sätter hela europeiska ­unionens framtid på spel, hävdar ekonomer. Ny Teknik har läst tre böcker om eurokrisen.

Kanske har allt att göra med finanssektorns utveckling, skriver ekonomipristagaren 2001 Joseph E Stiglitz i sin bok ”Fritt fall”, en redogörelse för finanskrisen, dess ursprung och följder.

I stället för att som ursprungligen avsetts vara en rättfram serviceinrättning för näringslivet, med syftet att sköta betalningar och låna ut pengar till investeringar och bostäder, har bankerna börjat leva ett eget liv utom myndigheternas kontroll. I dag är finanssektorn en industri i sig som omsätter 40 procent av bnp i Storbritannien. Detta trots att man inte producerar något annat än skuldsedlar och kvitton.

Det hela är som om världsekonomin skulle ha tagits över av företagens vaktmästerier eller it-­avdelningar. Man kan också jämföra det hela med utvecklingen inom fotbollen. Visst är syftet med fotboll att spela matcher inför publik, men de stora pengarna ligger inte i inträdesintäkterna utan i vadslagningen om vilka lag som ska vinna.

En stor del av värdepapperen inom finansvärlden utgörs numera av rena vadslagningskvitton. Ursprungligen gällde det att säkra kontrakt för framtida köp eller försäljningar av en vara till ett bestämt pris. Skulle priset på varan i fråga stigit vid tiden för köpet har man gjort en god affär. Annars inte.

Men snart kom nya värdepapper som var helt lösgjorda från underliggande värden. Derivat, som de kallas, är liktydiga med att slå vad om hur priset på ett visst värdepapper eller en viss vara kommer att utvecklas. Det gör att det går att tjäna pengar både på uppgång och nedgång.

Andra finansiella instrument uppstod när handlare ville försäkra sig mot eventuella framtida förluster, exempelvis om en valuta oväntat sjunkit eller stigit i värde. Detta låter ju helt rimligt, det är inte märkvärdigare än att du har en brandförsäkring på ditt hus. Men det visade sig snart att det gick att försäkra inte bara sina egna tillgångar, utan även andras. Du kan alltså brandförsäkra din grannes hus. Brinner det ner utfaller försäkringen, och du tjänar pengar. Det gör att det också kan finnas de som har ekonomiska intressen av att ditt hus snarast brinner ner.

Handel med skuldsedlar har förekommit sedan antiken. Då och då ser man reklam för företag som köper fakturor. Du säljer din fordran och får pengar med en gång. Du slipper vänta, och för detta betalar du en avgift.

På 1990-talet uppfann fiffiga matematiker i USA nya finansiella instrument, collateralized debt obligations, bostadsobligationer där bostadslån hade ”värdepapperiserats”. Obligationen bestod av en fordran, men inte på en speciell låntagare utan på andelar av en pott av lån. Detta ansågs vara en bra idé, för det innebar att risken för att en enskild låntagare inte skulle kunna betala sina räntor späddes ut. Tyvärr visade det sig snart att bankerna utnyttjade dessa obligationer till att maskera stora mängder osäkra fordringar till säkra. När luften gick ur den amerikanska bostadsbubblan 2008 och huspriserna i USA sjönk visade det sig att mängder av hus var överbelånade. Ingen ville längre handla med bostadsobligationerna. De blev värdelösa och finanskrisen var ett faktum. USA gick in i en recession. Arbetslösheten steg och ännu fler huslån fallerade.

Krisen spred sig snart till Europa. Irland var först att drabbas när fastighetsmarknaden kollapsade. De irländska bankerna kom på obestånd och övertogs med skulder och allt av irländska staten. Resultatet blev att landet plötsligt fick en enorm statsskuld och ett skyhögt budgetunderskott och tvingades ta stora nödlån.

Snart fick Irland sällskap av Portugal, Spanien och Grekland. I Nordeuropa kallades länderna föraktfullt PIGS – Grisländerna.

2010 kom katastrofen i Grekland. I sin bok ”Skulden – eurokrisen sedd från Aten”  berättar författaren Kajsa Ekis Ekman om händelseförloppet från parkettplats. När Pasok, det socialdemokratiska partiet under George Papandreou, vann valet i februari visade det sig att den tidigare regeringen mörkat siffrorna för landets statsskuld och budgetunderskott. Grekland var i skriande behov av lån för att kunna betala den offentliga sektorn – pensioner, sjukvård, skolor och förvaltning.

Det är dyrt att vara fattig. Den som har gott om pengar och en välskött ekonomi kan låna billigt. Tyskland behöver bara betala en procents ränta för sina statsobligationer. Men för de grekiska statsobligationerna krävde tyska och franska banker hutlösa räntor. Under en tid var räntan 30 procent.

De nordeuropeiska ledarnas och Europeiska centralbankens svar på Greklands nödrop blev att kräva budgetsanering och hårda politiska reformer. Offentliga löner och pensioner kulle sänkas, statsägda företag säljas för att tyska och franska banker skulle få sina pengar. En trojka från IMF, EU och Europeiska centralbanken skickades till Aten för att diktera villkoren för ett nödlån. Premiärminister Papandreou tvingades avgå och ersattes med en teknokrat i trojkans smak. Demokratin är ur spel, skriade grekerna.

Resultatet blev kravaller i Aten. Arbetslösheten sköt i vädret och den grekiska ekonomin tvärstannade. Europafientliga och rent nynazistiska grupper, som Chrysi Avyi – Gyllene gryning – fick vind i seglen.

I Tyskland har Angela Merkel hävdat att grekerna levt över sina tillgångar och nu får skylla sig själva. I Sverige sa Anders Borg 2012 att ”Svenska skattebetalare ska inte behöva betala för att greker går i pension vid 40-årsåldern.” (Sanningen är att grekerna i snitt går i pension vid 61,7 års ålder. Det är faktiskt något högre än Tysklands 61,3 år)

I dag är Grekland ett samhälle slaget i spillror. Trots allt överflöd i butikerna lever stora delar av befolkningen på svältgränsen. Krisen har inneburit en stor omfördelning från de fattiga till de redan rika.

– Allt är eurons fel, säger ekonomen Stefan de Wylders i sin bok ”Eurokrisen”. Det går inte att ha en gemensam valuta som är för billig för Tyskland men för dyr för Medelhavsländerna. Det bästa hade varit om Grekland lämnat euron vid krisens början och gjort en kraftig devalvering. Det skulle göra den grekiska industrin och exporten konkurrenskraftig och få landet tillbaka på fötter.

Men euron är inte i första hand ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt. Att lämna euron skulle på sikt innebära att ett land också tvingas lämna EU, vilket vore en ny katastrof för unionen.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt