Den försynte revolutionären

2017-01-13 17:02 Kaianders Sempler  

KAIANDERS. Han gjorde bara en enda utlandsresa. Men den varade i nästan fem år, och gav honom material nog för att göra en av 1800-talets största vetenskapliga upptäckter.

”Jag har ett problem”, säger Charles Darwin. Det är därför jag har bett er komma hit.

Det är midsommartid år 1858. Vi befinner oss i Down House, familjen Darwins präktiga hem i Kent, några mil söder om London. Närmare bestämt i Darwins arbetsrum. En brasa sprakar muntert i öppna spisen, och Darwin själv häller upp sherry ur en kristallkaraff. Till vänster om mig sitter Charles Lyell, samtidens mest lysande geolog, och till höger biologen Joseph Dalton Hooker, chef för forskningsträdgården Kew Gardens i sydvästra London.

”Saken är den att jag nyligen fick ett brev”, fortsätter Darwin. Känner ni till en biolog vid namn Wallace?

”Är det han som reser runt i världen och samlar in plantor och märkliga djur?”, frågar Hooker.

”Ja. Alfred Russel Wallace.”

”Jodå, jag har haft en del med honom att göra. Det var meningen att vi skulle ha köpt en del material av honom till Kew. Han reste till Sydamerika för en del år sedan, men på hemvägen utbröt brand i skeppet. Alla fick gå i båtarna, och han förlorade större delen av sitt insamlade material. Det enda han fick med sig hem var sina dagböcker och en papegoja. Sedan hörde jag att han lyckats finansiera en ny resa, nu till den malajiska arkipelagen. Han försörjer sig på att sälja exotiska plantor och djur till samlare.”

”Ja. Det är precis honom jag menar. Jag har fått ett brev från honom. Han skriver att han legat svårt sjuk i malaria en tid. Men han bifogar också ett tjugosidigt manuskript till brevet. Ett manuskript där han redogör för sin teori att arter uppkommer och utvecklas genom naturligt urval.”

Det blir knäpptyst i rummet, och vi stirrar tomt på Darwin.

”Ja, ni hörde rätt. Wallace har kommit fram till precis samma sak som jag, och han har skickat mig en perfekt sammanfattning av hela min evolutionsteori. Jag kunde inte ha skrivit den bättre själv. Detta tillsammans med en artig förfrågan om jag skulle vilja vidarebefordra den till dig, Lyell, för publicering. Under förutsättning att jag tycker den har något värde, naturligtvis.”

Lyell suckar.

”Charles, Charles, jubelidiot! Hur många gånger har jag inte sagt att du skulle sno dig på och offentliggöra dina idéer? Det är snart tjugo år sedan som du först berättade om din utvecklingsteori för mig. Men du har fortfarande inte publicerat något om saken. I stället har du skrivit om rankfotingar och allt möjligt annat, vilket visserligen gett dig ett gott rykte som naturforskare, men inte som det stora geni du egentligen är.”

”Kan vi inte bara blunda, och låtsas som om brevet inte kommit fram?”, föreslår jag. ”Om Wallace lider av svår malaria kanske han blir kvar därute under många år. Eller dör.”

”Kommer inte på fråga”, protesterar Lyell. ”Förresten ville Wallace att jag skulle offentliggöra hans uppsats, och som gentleman kan jag inte neka honom detta. Nej, vi får göra så här. Den första juli har Linnean Society möte i Burlington House på Piccadilly. Du, Charles, preparerar en text som kan läsas upp tillsammans med Wallaces manuskript. Dessutom presenterar du i korthet din teori om arternas uppkomst och berättar en smula om hur långt du har kommit i ditt bokprojekt. På så sätt får Wallace sin vilja igenom, men samtidigt blir det du, Charles, som får rättmätig första prioritet på idén om det naturliga urvalet. Vad säger ni?”

Darwin suckar tungt.

”Tack, kära vänner, men jag är rädd för att ni måste klara er utan mig. Jag kan omöjligen resa in till London, som det ser ut i dag. Det går scharlakansfeber nere i byn, och min yngste son svävar mellan liv och död. Jag har redan förlorat två barn. Är det inavel som gjort barnen svaga? Jag gifte mig ju med min kusin för att bli ekonomiskt oberoende och kunna fortsätta forska.”

”Prata inte strunt. Gaska upp dig. Vi tar hand om saken”, säger Charles Lyell.

Och så blev det.

Charles Robert Darwin föddes i staden Shrewsbury nära gränsen till Wales den 12 februari 1809. Han kom från en anrik och mycket förmögen släkt. Hans farfar hette Erasmus Darwin, och hade varit en känd vetenskapsman. Hans far Robert var utbildad läkare, men valde att leva på sina räntor.

I synnerhet efter att han hade gift in sig i den än mer förmögna keramikindustrisläkten Wedgewood.

Den unge Charles, nummer fem i en syskonskara om sex, visade tidigt prov på ett envist naturintresse – och i synnerhet för att samla skalbaggar – och sattes därför att studera medicin och teologi vid universitetet i Edinburgh. Ingen slump. Där hade både hans far och farfar gått före honom.

Den ursprungliga planen, i alla fall från faderns sida, var att Charles sedan skulle bli präst och skaffa sig ett välbetalt och lugnt pastorat där han fick gott om tid att odla sina entomologiska intressen.

Fadern hade också tänkt bekosta en studieresa till Kanarieöarna. Men det blev inte riktigt så.

Det visade sig nämligen att en engelsk ung sjökapten sökte en belevad och intelligent sällskapsherre till en jordenruntresa. Kaptenen ifråga var en 26-årig ädling vid namn Robert FitzRoy, oäkta son till kung James II (därav namnet FitzRoy – kungason).

Skeppet han skulle föra hette Beagle, och syftet med resan var att kartera en rad kuster och öar jorden runt för engelska amiralitetet. I synnerhet trakterna kring Magellans sund.

Men under resan skulle den som fick tjänsten som sällskapsherre också få gott om tid att göra egna studier av de platser man passerade.

Charles Darwin fick tjänsten, och strax före nyår 1831 avseglade Beagle från Plymouth mot Sydamerika. Planen var att resan skulle vara i två år, men det skulle dröja nästan fem år innan skeppet kom tillbaka till England.

Darwin hade samlat så många arter av fåglar, insekter och djur som han kunde. En del hade han fångat själv, andra hade han köpt eller lejt folk att samla in. Han hade också tillbringat en hel del tid på hästryggen på Pampas och på Eldslandet. Från de hamnar man anlöpte sände han hem sina samlingar och kunde också ta emot post hemifrån.

Under några veckor på Galápagos–öarna noterade Darwin att finkarna på de olika öarna i arkipelagen skilde sig från varandra. Det sägs att det blev startpunkten på hans funderingar om att arter inte var en gång för alla givna, utan kunde utvecklas till nya.

Motorn för utvecklingen var det naturliga urvalet – att individuella skillnader i fortplantningsförmåga och överlevnad med tiden kunde leda till evolutionen av nya arter.

Problemet var bara att det inte fanns tid för någon evolution. Jorden var alldeles för ung. Bara dryga 6 000 år, om man fick tro den irländske 1600-talsbiskopen James Ussher, som efter uppgifter i Bibeln räknat ut att jorden skapades år 4004 före vår tideräknings början. Närmare bestämt kvällen före den 23 oktober.

Under resan med Beagle hade Darwin fått med sig en nyutkommen bok av den engelska geologen Charles Lyell med de senaste rönen inom geologin.

Lyell hade genom att studera fossil i bergsformationer funnit att jorden måste vara oerhört mycket äldre än de futtiga 6 000 år som kyrkan predikade. Jordens ålder kunde snarare räknas i hundratals miljoner år, hävdade Lyell. Lyells påstående skakade om det religiösa etablissemanget på ungefär samma sätt som när Copernicus och Galilei hävdade att jorden kretsade runt solen, men för Darwin kom Lyells forskningsresultat som en skänk från ovan. Nu fanns tid för att livet skulle kunna hinna utvecklas efter Darwins teori.

Vad gick hans teori då ut på? Jo, att livsformerna, arterna, hela tiden förändrades och utvecklades. Det gäller för en organism att överleva, kunna finna föda, fly från sina fiender och hinna föröka sig innan den blir uppäten. Små skillnader hos vissa individer eller grupper i en population som ger dem bättre möjligheter till fortplantning går i arv.

Med tiden kommer arten att förändras så att den blir bättre anpassad till sin miljö. Får denna process pågå tillräckligt länge blir skillnaderna till sist så stora att vi fått en ny art.

Under 22 år finslipade Darwin sina argument. När Wallaces och Darwins manuskript lästes upp på Linnean Societys möte väckte det ingen omedelbar uppståndelse. Desto mer ståhej blev det hösten 1859 när On the Origin of Species äntligen publicerades.

Darwin själv höll sig oåtkomlig i sitt hus och skyllde på dålig hälsa när folk ville besöka honom. (Han hade bland annat eksem i ansiktet. Det senare gjorde att han slutade raka sig. Därav hans stora skägg på äldre dar.)

Inom religiösa kretsar stormade man mot idén att liv kunde utvecklas utan Guds hjälp, men Darwins vänner stred hårt för att tesen om det naturliga urvalet skulle tas för vad den var, en vetenskapligt grundad teori om livets utveckling. Den hätskaste kritikern mot evolutionsteorin var en biskop vid namn Samuel Wilberforce.

I en berömd debatt med, eller snarare mot, Darwins vän och evolutionsförespråkare, botanikern Thomas Huxley, undrade Wilberforce om Huxley var släkt med aporna på mödernet eller fädernet? Huxley svarade att han hellre var släkt med en apa än med en sån som Wilberforce.

Darwin själv sa ingenting alls. Offentligt. Men han gav Huxley och Lyell eldunderstöd i det fördolda. Detta var ett slugt drag av Darwin, lika välplanerat som hans äktenskap, karriär, val av vänner och korrespondens. Eftersom han aldrig sagt ett ont ord om kyrkan eller kristendomen offentligt kunde han när han dog 1882 få en statsbegravning och placeras vid sidan av Isaac Newton och John Herschel i Westminster Abbey.

”Om arternas uppkomst” följdes 1871 av ”Människans härkomst”. Också den väckte ont blod i religiösa kretsar, men efter förvånansvärt kort tid hade debatten lagt sig. Darwin hade ju egentligen inte förnekat själva skapelsen, han hävdade bara att livsformerna efter den ursprungliga skapelsen utvecklats och diversifierats.

Och visst var det väl mer gudomligt än att Gud själv skulle behöva skapa varenda art i floran och faunan och nya när de gamla dog ut? Och människan kunde ju fortfarande ses som skapelsens krona.

Även om Darwins idéer snart accepterades av kyrkorna i England och det kontinentala Europa var det värre i det på papperet sekulariserade USA. I detta land, en gång grundat av republikanska agnostiker, hade en bokstavstrogen bibelsyn bitit sig fast i Mellanvästern.

Delstaten Tennessee antog på 1920-talet en lag som gjorde det förbjudet att undervisa om evolutionsteorin. Detta ledde till att läraren John Scopes åtalades av en man vid namn William Jennings Bryan. Processen mot Scopes är känd som ”aprättegången”. Scopes fälldes och dömdes till böter, men fick sympatierna på sin sida.

Efter domen införde både Arkansas och Mississippi liknande lagar för att stoppa undervisning om evolutionen. Inte förrän 1968 avskaffades lagarna efter ett beslut av USA:s högsta domstol att de stred mot konstitutionens första tillägg.

Mycket om detta, och om hur Darwins teser påverkat vetenskapen, kan man läsa i den nyutkomna boken ”Darwin, den försynte revolutionären” av Stellan Ottosson och ”Darwins idé” av Staffan Ulfstrand.

Senare tids forskning har gett Darwin rätt på de flesta punkter. På 1980-talet inledde den amerikanske molekylärbiologen Carl Woese sitt stora projekt för att med moderna metoder kartlägga livets alla former.

Efter upptäckten av DNA-molekylen 1953 hade forskarna fått tillgång till helt nya verktyg. Där klassificeringspionjärer som Linné och Réaumur fått nöja sig med jämförelser av anatomi, färg och andra fysiska egenskaper, kunde Woese gå på djupet och jämföra organismerna på molekylär nivå.

Carl Woese upptäckte att livets träd snarare ser ut som en rosenbuske än ett träd. Det finns, säger Woese, tre huvudgrupper av levande organismer. Två sorters encelliga utan cellkärna: bakterier och arkéer samt eukarioter, med cellkärna. Alla svampar, växter och djur är flercelliga eukarioter. För detta fick Woese motta 2003 års Crafoordpris.

Trots överväldigande vetenskapliga belägg finns fortfarande en del ortodoxa religiösa fundamentalister som vägrar att acceptera att allt liv på jorden har gemensamt ursprung.

Bland dem finns en karismatisk herre vid namn Kent Hovind från Florida. Han har under många år turnerat med föredrag där han med vetenskapens hjälp bevisar att jorden skapades av Gud för runt 6 000 år sedan. (Hovinds föredrag finns på Youtube, sök på Hovind.)

I Pensacola i nordvästra Florida har Kent Hovind skapat en nöjespark vid namn Dinosaur Adventure Land för att lära ut kreationismen och att dinosaurier och människor levat sida vid sida. 2006 dömdes han till ett tioårigt fängelsestraff eftersom han styvnackat vägrat betala skatt och söka byggnadslov, med mera.

Han anser att parken tillhör Gud och därför inte är skattepliktig. Sedan några år tillbaka är han i farten igen och bygger nu upp en ny dinosauriepark. Denna gång i Alabama.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt

SPONSRAT INNEHÅLL

ANNONS