Avstånd inget problem med djungeltelegrafen

2017-05-20 07:00 Kaianders Sempler  

KAIANDERS. Det går faktiskt att överföra språkmeddelanden akustiskt över stora avstånd utan att använda sig av varken stämband eller elektricitet. Det vet alla serietidningsläsare.

Var och en som gått vilse i de djupa skogarna någonstans i Afrikas mörkaste inre vet hur eländig man känner sig. I synnerhet om man är ensam, trött, hungrig och jagad av de blodtörstiga Singh-piraterna. Bakom varje träd i regnskogen lurar faror. Var det inte ett ansikte jag nyss såg i ett buskage? Hur ska det gå? Det finns bara en sak att göra.

Jag sätter händerna som en tratt framför munnen och ropar med så hög röst jag kan i alla fyra väderstreck och faller därefter till marken av trötthet. Så hör jag ett märkligt ljud jag inte hört förut i skogen. Ett dunkande av trummor. Trumslagen kommer inte rytmiskt, utan i långa fraser där slagen har omväxlande dov och lite högre ton. Vem trummar i regnskogen? Innan jag förlorar medvetandet helt hör jag hur andra trummor i fjärran svarar med liknande fraser. Så blir allt svart.

När jag vaknar till har trummorna tystnat. Jag upptäcker att jag är omgiven av små bruna män med pilbågar. En knubbig man med bastkjol och en hatt som närmast liknar en lampskärm lutar sig ner mot mig. Jag känner omedelbart igen honom. Det är ju Guran, hövdingen över bandarerna, pygméfolket som är fruktat för sina förgiftade pilar.

”Du är i säkerhet nu”, säger Guran. ”Den vandrande vålnaden är på väg. Trummorna har kallat honom.”

Så prasslar det till i vegetationen och en stor hund dyker upp. Efter hunden (eller är det en varg?) kommer en högrest muskulös man ridande på en vit häst. Mannen är klädd i blåa åtsmitande trikåer och randiga badbyxor. Vid höfterna har han två pistoler i hölster och för ögonen har han en smal svart mask.

”Djungeltelegrafen kallade”, säger han. Det är Fantomen.

Den här scenen känns igen av var och en som läst serietidningen Fantomen. I vart och vartannat avsnitt förekommer djungeltelegrafen som med trummornas hjälp blixtsnabbt skickar meddelanden genom djungeln. Men Fantomens skapare Lee Falk hade inte hittat på det hela själv från ingenstans. Det finns faktiskt människor i Afrikas inre som kommunicerat med trummor över stora avstånd sedan forntiden.

Till skillnad mot vår tids telegrafi trummar man inte fram tecken, som i morsekoden, utan trumspråket som djungeltelegrafen använder är en efterhärmning av vanligt talat språk.

I en liten skrift med titeln Afrikansk musik som Sveriges Radio gav ut 1973 berättade musikforskaren Gunnar Valkare om trumspråk. Han sa i sammandrag följande:

Många afrikanska språk är så kallade tonhöjdsspråk, tonhöjden i uttalet av ordens stavelser bestämmer ordets betydelse. Det gör att man med trummor med olika tonhöjder kan simulera det talade språket så att det begrips av lyssnaren.

Lokelefolket vid Kongoflodens stränder talar ett utpräglat tonhöjdsspråk. Detta gjorde att européer till en början hade svårt att höra skillnad på många ord och blandade ihop deras betydelser. Ordet ”lisáka” kan betyda tre olika saker trots att betoningen hela tiden ligger på andra stavelsen. ”Lisáka” med samma tonhöjd på alla tre stavelserna betyder sumpmark, träsk. ”Lisáka” där tonhöjden går upp på sista stavelsen betyder löfte. Och ”lisáka” där tonhöjden går upp på båda de sista stavelserna betyder ett gift.

Det gäller att hålla reda på tonhöjderna i stavelserna, för annars kan det bli förargliga misstag. Säger man exempelvis ”alambaka boili” på ett sätt, med en melodi, betyder det ”han vaktade flodstranden”. Säger man det på ett annat sätt, med andra tonhöjder på stavelserna, betyder det i stället ”han kokade sin svärmor”. Och det är ju en helt annan sak.

Det är inga stora skillnader i tonhöjder hos stavelserna som det rör sig om, men det är de som utnyttjas i trumspråket. Man trummar helt enkelt som det låter, som man talar.

Det låter enkelt, men det finns naturligtvis många ord som består av stavelser med samma melodi, tonhöjdsföljd. För att skilja dem åt har lokelefolket utvecklat en sorts omskrivningar – ungefär som stående attribut av den typ som finns i Iliaden (snabbfotade Akilles) eller Eddan (Oden den allvise) fast ofta längre.

Vill man till exempel trumma orden ”songe” (måne), ”koko” (fågeln) eller ”fele” (en slags fisk) låter det precis likadant. För att skilja på orden trummar man därför en hel förklarande fras. Månen blir därför ”songe li tange la manga”: månen som tittar ner på jorden. Fågeln blir ”koko olongo la biokiokio”: fågeln som säger ”kiokio”. Och fisken blir ”yafele la yamboko”: all felefisk och all mbokofisk.

Så det gäller att lära sig alla de vanliga omskrivningarna av orden.

Namn på personer kan också ha samma tonhöjdsmelodi. För att undvika förväxlingar får alla lokelepojkar förutom sitt vanliga namn också ett trumnamn när de blivit så stora att de börjar lära sig trumspråket. Trumnamn kan vara ganska långa. I tumnamnet ingår ofta uppgifter om vem hans far är och från vilken by hans mor kommer.

Flickorna får emellertid inga trumnamn, vilket enligt Gunnar Valkare får ses som ett uttryck för traditionell manschauvinism i lokelesamhället.

Trummorna som används för att sända meddelanden är oftast slits‑ trummor av trä. De består av grova urholkade trästammar med en längsgående slits och två läppar, den ena tjockare än den andra. Slår man på den tunnare läppen får man en mörkare ton än från den tjockare. Bytrumman placeras på en höjd med fri sikt för att höras så långt som möjligt.

Trummedelanden hörs bäst i skymningen när vinden lagt sig och luften är skiktad. Över lugna vatten‑ ytor kan trummorna höras kilometervis. Meddelandet börjar med en lystringssignal. Därefter kommer trumnamnet på adressaten, den som meddelandet är till. Så kommer själva meddelandet som upprepas åtskilliga gånger för att avsändaren ska vara säker på att meddelandet kunnat uppfattas rätt.

Det sägs att under kolonialtiden förbjöd slavägarna de svarta slavarna att använda trummor på plantagerna i Nya världen. Detta för att de inte skulle kunna trumma hemliga meddelanden som kunde uppmana till revolt.

Det finns för övrigt en afrikansk trumma som brukar kallas ”talking drum” och som används som musikinstrument. Den har rep som spänner trumskinnen, och om man trycker på repen från sidan kan man höja tonen hos trumslagen. Den går alltså att tala med. I alla fall på lokelespråket. Svenska och andra europeiska språk lämpar den sig inte för. Vi européer får använda oss av andra metoder för att meddela oss akustiskt på stora avstånd.

Och det finns. Visselspråk.

La Gomera, en av de sju Kanarie- öarna, är berömd inte bara för sitt milda och behagliga klimat och sin goda mat utan också för att invånarna kan kommunicera med varandra över dalgångarna och på långa avstånd med hjälp av visslingar. Visselspråket på ön, silbo gomero, är egentligen inte alls något särskilt språk utan helt enkelt vanlig spanska. Men spanska som visslas i stället för att talas.

Man busvisslar och modulerar fram orden med munnen. Detta är inte helt lätt. Det inte många jag känner som överhuvudtaget kan busvissla, och än mindre modulera visslingen. Men de som lärt sig konsten från barnsben (vilket nog behövs) har inga problem med att vare sig sända visselmeddelanden eller att förstå dem.

Man kan jämföra visselspråket med att viska, i ingetdera fallet använder man stämbanden. Men medan alla förstår den som viskar krävs ett tränat öra för att begripa visslingen.

En fransk forskare vid namn Julien Meyer har i många år forskat om visselspråk. Han har upptäckt att det finns ett sjuttiotal populationer på jorden som använder sig av visselspråk för långväga akustisk kommunikation, exempelvis över dalgångar. Till skillnad från trumspråk som bara kan användas av dem som talar ett tonhöjdsspråk kan man vissla på alla språk.

Julien Meyer har funnit visslare i Mellanamerika, Amazonas, Afrika, Europa (däribland Spanien, Grekland och Turkiet), Kina, Nepal, Indonesien och till och med uppe vid Berings sund. I Amazonas användes visselspråk ofta vid jakt i regnskogen. Djuren känner igen och varnas när de hör mänskliga röster, men visslingarna bryr de sig inte om.

Nu behöver man inte nödvändigtvis vissla. Det går faktiskt också att tala visselspråk genom att blåsa på ett grässtrå mellan fingrarna eller med hjälp av en enkel flöjt. Det gäller bara att kunna modulera ljudet ordentligt.

Julien Meyer har gjort experiment i franska alperna för att finna räckvidden hos olika typer av akustisk kommunikation. Han fann att vanligt tal når ungefär 40 meter och kraftiga rop 200 meter. Men då hör man mest ett skrik. Inte vad som sägs.

Människan har en för sin storlek extremt starkt ljudande och övertonsrik stämma. Faktum är att en enda operasångare kan uppnå 100 decibel och överrösta en hel symfoniorkester.

Professor Johan Sundberg vid KTH:s institution för musikakustik har visat att den skolade operasångarens röst är mycket övertonsrik, med en amplitudtopp runt 3 000 Hz. Det är den så kallade formanten, som likt en siren hörs rakt genom bruset från orkestern. Den som inte har en klart klingande formant göre sig icke besvär att söka in vid Operahögskolan.

Men operasångarens 100 dB är ändå småpotatis jämfört med bussvisslingens 120 dB. Visselspråk kan förstås på drygt 700 meters avstånd, och vid goda atmosfäriska förhållanden flera kilometer, hävdar Julien Meyer.

Det har också gjorts annan forskning kring visselspråken. Hur är det, använder man samma delar av hjärnan när man talar visselspråk som när man talar vanligt? Det preliminära svaret är nej.

En turkisk forskare vid namn Onur Güntürkün har visat att människor som kommunicerar med visselspråk använder båda hjärnhalvorna, medan de som talar vanligt bara använder språkcentret i vänster hjärnhalva. Det har också visat sig att de som inte förstår visselspråk över huvud taget inte kopplar på språkcentret i hjärnan när de hör visslandet. Knappast förvånande. Varför skulle de?

Visselspråksforskningen har på senare tid fått hjälp genom att visselspråken i flera länder har upphöjts till kulturarv som får ekonomiska bidrag för att bevaras.

Något svenskt visselspråk är tyvärr hittills inte känt. Men än är det inte för sent. Det är bara att gå ut och öva. Börja med att lära er busvissla. Sedan gäller det att kröka munnen så att visslingarna blir begripliga. Fråga grannen om han fattar något.

Naturligtvis finns det många andra typer av långväga akustisk kommunikation än trum- och visselspråk. Som fäbodstintornas kulande, alphornens brölanden eller de trumpetsignaler med vilka fältherrarna styrde gamla tiders arméer. Men de är inga riktiga språk utan bara enkla koder man kommit överens om. De hör till en annan historia.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt

SPONSRAT INNEHÅLL

ANNONS