Raketforskarens mörka hemlighet

2015-10-24 06:00 Niklas Dahlin  

TEKNIKHISTORIA. Hela livet drömde han om rymden, och hans vision tog människan till månen. Men bakom Wernher von Brauns framgångar fanns ett grumligt förflutet från andra världskriget. Läs Teknikhistorias porträtt om Nasa-chefen från Tyskland.

När Wernher von Braun var tolv år gammal ställde han till kalabalik genom att testa en leksaksbil bestyckad med fyrverkerier ute på gatan. Det var 1924, och raketer var populärt bland teknikintresserade tyska ungdomar.

Han visste redan att han ville till rymden. Han studerade ingenjörskonst, mekanik, kemi, fysik och astronomi. I början av 1930-talet var han medlem i raketklubbar där han träffade likasinnade. En del var fortfarande hans vänner och kollegor i det amerikanska rymdprogrammet flera decennier senare.

När det nazistiska NSDAP blev tysklands största parti 1932 förstärktes militariseringen av landet snabbt. Wernher von Braun doktorerade 1934, och hans relation med den nya regimen var ambivalent och komplicerad. Han drömde om att utforska rymden, men priset för att få jobba med raketteknik var att ändamålet var militärt. Efter Versailles-freden var det tyska försvaret belagt med restriktioner när det gällde långskjutande artilleri. Men kapitulationsavtalet innehöll inga begränsningar av raketvapen.

Den som underkastade sig den tyska nyordningen kunde få karriärfördelar, den som var obekväm kunde förlora allt. Militärledningen var beredd att satsa stora resurser på forskningen. Wernher von Braun tryckte ner sitt intresse för att erövra rymden under ytan. Där fick det stanna i tjugo år.

Det tyska raketprogrammet utvecklades vid Peenemünde, en bas vid östersjökusten. Där tog man fram en serie banbrytande motorer för flytande bränsle. Det kulminerade i V 2-raketen som användes som terrorvapen, främst mot London.

I början var Wernher von Braun involverad i den handgripliga ingenjörskonsten, men snart fick han i stället en ledarroll för de hundratals forskarna och ingenjörerna i projektet.

1937 ansökte Wernher von Braun om medlemskap i NSDAP och blev medlem nummer 5 738 692. För amerikanska myndigheter angav han efter kriget att medlemskapet kommit två år senare och att "hade jag vägrat att gå med hade jag tvingats överge mitt livsverk. ... Mitt medlemskap inbegrep inte någon politisk aktivitet." Allvarligare var hans medlemskap i SS. Redan 1933 hade han varit tillfällig medlem som elev på en ridskola. 1940 gick han med i SS igen. Hans förklaring efter kriget var att han tvingats till ett symboliskt medlemskap i organisationen under en maktkamp mellan armén och SS om raketprogrammet. Han befordrades tre gånger och bar regelbundet sin uniform i officiella sammanhang. 1943 utnämnde Hitler, som var mycket nöjd med raketprogrammets framsteg, honom till professor.

Efter att Peenemünde bombats av det brittiska flygvapnet flyttades rakettillverkningen till den underjordiska fabriken Mittelwerk. Arbetskraften kom från närliggande koncentrationsläger. Av de 60 000 som internerades i Dora Mittelbau och andra läger kring Mittelwerk dog 20 000.

Wernher von Braun besökte anläggningen vid flera tillfällen, såg att förhållandena var vidriga men sade sig inte ha känt till några allvarliga brott. Det motsades av vittnen efter kriget. Det finns bevis på att han handplockat fångar för arbete på produktionslinjen. Själv menade han att han inte kunde protestera mot ordern. Han ville inte själv hamna i ett arbetsläger i randig uniform. Och det var nära ögat.

1944 greps han av Gestapo, anklagad för kommunistsympatier samt för att ha diskuterat möjligheterna till civil rymdfart efter kriget. Bakom gripandet låg ännu ett försök av SS att ta över V 2-programmet. Men Wernher von Braun frigavs efter ett par veckor i häkte efter order från Hitler själv.

1945 var det uppenbart att Tyskland skulle komma att falla. Wernher von Brauns grupp satt på kunskap som de allierade ville ha till varje pris. Men vem skulle man kapitulera för?

"Vi föraktade fransmännen, fruktade Sovjet och England hade inga pengar", förklarade en person i den tyska gruppen.

Wernher von Braun gjorde en lista på 127 veteraner från raketprojektet, bland dem hans egen bror Magnus. De kapitulerade till amerikanska trupper, fördes till USA och deras bakgrund i nazityskland tystades ner under kodnamnet Operation Paperclip.

I USA skulle det äntligen vara möjligt att satsa på civil rymdforskning, trodde de.

Så blev dock inte verkligheten.

De första tre åren var de tyska raketexperterna internerade och arbetade uteslutande med militära projekt, de raketer som skulle bli de första amerikanska interkontinentala kärnvapenbärande missilerna.

Wernher von Braun försökte väcka intresse för civil rymdfart genom artiklar för olika tidningar. Drömmen han beskrev var samma som han odlat ända sedan sina första raketexperiment. Först skulle man sätta satteliter i omloppsbana, sedan ta en människa till månen, bygga rymdstationer och till sist sikta mot Mars.

Intresset i USA var svagt, och det blev Sovjet som tog ledningen med uppskjutningen av Sputnik 1957. Hastigt och lustigt skulle även USA satsa på rymden. NASA skapades 1958 och Wernher von Braun såg sin chans. 1960 blev han myndighetens första chef, en post han höll till 1970. Det primära projektet var att bygga raketer som kunde ta stora laster för ett bemannat rymdprogram med målet att ta amerikanska astronauter till månen.

Wernher von Braun var inte i första hand en raketbyggare, utan en genialisk ledare. Han kunde prata med alla, från politiker till forskare och verkstadsarbetare, och få teknikprojekt med tusentals inblandade att hålla kursen. Hans karriär kulminerade med Apollo 11 och månlandningen 1969. Året efter avgick han som chef för NASA. När Apolloprogrammet väl lyckats och Sovjetunionen slutligen förlorat sitt försprång i rymden ströp politikerna budgeten för rymdforskning och därmed Wernher von Brauns drömmar om att resa till Mars. I början av 1970-talet var han desillusionerad och sökte en civil anställning hos flygtillverkaren Fairchild.

Det var först nu de tyska raketforskarnas roll under kriget började uppmärksammas. Wernher von Braun fortsatte i huvudsak att prisas i biografier och officiellt historieberättande. Men han sågs också som en kuslig figur. Redan 1964 hade han varit förlaga till Dr. Strangelove i Stanley Kubriks film med samma namn: en nazistisk vetenskapsman i kärnan av USAs kamp mot kommunismen.

1977 avled Wernher von Braun efter att ha kämpat mot cancer en längre tid. Hans rykte har på det stora hela klarat sig från händelserna under andra världskriget. Han hyllas fortfarande som den genialiske ledaren bakom NASA:s största triumfer och en av rymdforskningens förgrundsgestalter. Sakta nyanseras den bilden. De många kompromisser Wernher von Braun gjorde håller på att bli en del av historieskrivningen. Själv höll han fast vid att de var nödvändiga.

"Jag känner djup ånger för offren för V-2 raketerna, men det fanns offer på båda sidor. Krig är krig, och när mitt land är i krig är det min plikt att hjälpa till att vinna kriget."

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria.Prenumerera på den här.

Niklas Dahlin

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt