Engelska medeltidskvarnen maler än

2015-11-21 06:00 Erik Mellgren  

TEKNIKHISTORIA. Skillnaden mellan ebb och flod skapar fallhöjden för den tidvattendrivna kvarnen Woodbridge Tide Mill vid engelska ostkusten. Teknikhistoria har besökt kvarnen med anor från 1100-talet som fortfarande mal säd till mjöl.

Bob Spillet går ut på den lilla bryggan utanför kvarnbyggnaden. Tidvattnet är på väg ut. Mellan båtar som ligger strandade på sidan spatserar vadarfåglar omkring i bottenslammet. Han vevar upp slussluckan till kvarndammen. Vattnet forsar in i rännan och ut under det stora vattenhjulet som sakta börjar röra sig. Hjulet, som mäter dryga fem meter tvärs över och väger fyra ton, driver hela maskineriet i Woodbridge Tide Mill, en av de sista fungerande tidvattenkvarnarna i Europa.

- Det är bara fyra timmar omkring varje ebb som det går att köra kvarnen, förklarar Bob Spillett, som är en av de frivilliga mjölnare som numera håller igång den gamla kvarnen.

- Förr i världen behövde mjölnarna aldrig bekymra sig för om de hade tillräckligt med vatten i kvarndammen, begränsningen var att vattenståndet i floden måste vara tillräckligt lågt.

Från vattenhjulet går en grov axel, en enda bastant ekbjälke, in i kvarnhuset. Där överförs kraften via stora kuggväxlar till en vertikal axel som går genom hela byggnaden och sedan vidare till kvarnstenar, säckhiss och annat. Kugghjulen är delvis utskurna ur trä, delvis av gjutjärn. Bakom vattenskovlarna skymtar en centrifugalregulator, en sådan som brukar sitta på ångmaskiner.

- Egentligen är den överflödig, förmodligen något som någon tekniker lyckades sälja in som dyr extra utrustning till kvarnägaren, säger Bob Spillet.

- Man brukade ha centrifugalregulatorer i väderkvarnar långt innan de användes för ångmaskiner, vinden skiftar ju mycket, men i en vattenkvarn är flödet så jämnt att det inte behövs.

En trappa upp finns hjärtat i kvarnen, "the stone floor", kvarnloftet med tre uppsättningar kvarnstenar. Precis som i en väderkvarn hänger den övre stenen, löparen, på sin axel med någon millimeters mellanrum över den nedre, liggaren. Säden faller genom en trätratt ner i öppningar runt axeln i centrum, mals mellan stenarna och ramlar slutligen ner som mjöl vid ytterkanten. Mjölet sopas sedan ner i en ränna och samlas i en binge.

Här står Nigel Barratt, en annan av de frivilliga mjölnarna, som också är ordförande i stiftelsen som driver kvarnen. Han tar upp en nypa mjöl och gnuggar mellan fingrarna för att känna hur malningen går:

- Det gäller att få rätt balans mellan hur mycket vete som matas in mellan stenarna, avståndet mellan dem och hur fort de rör sig. För mycket säd och stenarna slutar att mala, för lite och mjölet blir bränt av friktionen.

- Stenarna får absolut inte gå mot varandra, då blir det gnistor som kan satta igång en brand eller en mjölexplosion, förklarar han och visar hur stenarna balanseras på ungefär samma sätt hjulen på en bil, med blytyngder ingjutna i små gropar på stenen.

Woodbridge Tide Mill ligger vid floden Debens breda mynning, en sträcka där vattenståndet varierar i takt med tidvattnet i havet. Tidvattenkvarnar har funnits på många håll i världen där skillnaden mellan hög- och lågvatten räckt till. Så sent som i början av andra världskriget fanns nio tidvattenkvarnar i bruk i Storbritannien. Skillnaden mellan ebb och flod är stor utefter engelska ostkusten, något som fick påtagliga följder så sent våren 2014 då stormvindar, lågtryck och tidvatten skapade en rejäl översvämning i Woodbridge.

Här har det funnits tidvattenkvarnar åtminstone sedan elvahundratalet, Woodbridgekvarnen omnämns i skrift för första gången år 1170. Då ägdes den av augustinermunkar, men 350 år senare lade Henrik VIII vantarna på den. Det dröjde dock inte länge innan kronan, i detta fall drottning Elisabeth I, sålde den vidare.

På många håll i Europa var kvarnar viktiga inkomstkällor från medeltiden och framåt för både stat och kyrka, vilket förklarar Henrik VIII:s intresse av att ta över Woodbridgekvarnen från augustinerklostret. Inkomsterna av kvarnarna säkrades genom att bönderna inte fick ha egna kvarnar. I Sverige fick bland annat Uppsala universitet inkomster genom rätten att driva akademikvarnen vid Fyrisån.

Den nuvarande kvarnen i Woodbridge är från 1793, en fyra våningar hög byggnad om man räknar med "källarplanet" där vattenhjulets axel går in. Utseendet är särpräglat med höga smala gavlar och ett brutet tak.

Vid slutet av 1800-talet var träpanelen på kvarnen så illa medfaren att byggnaden i stället kläddes in i korrugerad plåt. Den salta luften från havet fick snart plåten att rosta i en mängd nyanser. Kvarnfasaden, som lyste i allt mellan rödbrunt och orange mot blågrönt vatten och vita segel, blev snart ett mycket omtyckt konstnärsmotiv, framförallt för akvarellmålare.

1957 upphörde driften i Woodbridge, sedan drivaxeln från vattenhjulet spruckit. Den gamla stora kvarndammen såldes och blev marina för fritidsbåtar. Förmodligen skulle kvarnhuset ha fått förfalla och rivits om inte en privatperson, Jean Gardner, köpt byggnaden 1968 och grundat en stiftelse för att bevara kvarnen och reparera och restaurera det utslitna maskineriet.

Ett nytt vattenhjul byggdes av elever vid en båtbyggarskola och en lantbrukare i trakten grävde upp lera som användes till att skapa en ny, mindre kvarndamm i stället för den som blivit marina.

När byggnaden restaurerades på 1970-talet och fick ny, vit och fräsch träpanel var det samtidigt många som beklagade förlusten av den pittoreska rostigheten.

1982 kunde kvarnen på nytt öppnas för allmänheten. Sedan dess har den rustats ytterligare med hjälp av ett mångmiljonbidrag från det brittiska nationallotteriet. Bland annat förstärktes grunden, som var på väg att ge vika och åka ut i floden.

En viktig intäktskälla för att säkra kvarndriften är försäljningen av det egna mjölet. I Woodbridge mals idag extra proteinrikt vete till tre sorters fullkornsmjöl, från finmalet till grovt som graham. Köparna är både besökare och bagerier såväl i trakten som på längre håll, som är ute efter det stenmalda mjölets speciella egenskaper. Fast de nutida mjölnarna är inte längre lika låste vid tidvattenrytmen som sina föregångare – en del av donationen från nationallotteriet gick till att installera en elmotor som driver runt stenarna om vattnets kraft inte räcker till.

 

Det här är en artikel från tidningen Teknikhistoria. Prenumerera på den här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook.

Erik Mellgren

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt