ANNONS FRÅN DANSKE BANK

De nya digitala pengarna

Med QE skapar centralbanker pengar ur tomma intet genom att varje månad skapa ett antal miljarder nya euro, digitalt i balansräkningen. De används sedan till att köpa till exempel obligationer på marknaden...

I en serie artiklar kommer Digital Ekonomi att presentera den nya tidens pengar. Danske Banks analytiker Mattias Sundling guidar oss i pengarnas utveckling där snart e-kronan kan bli nästa steg. Hur påverkar det vårt liv och vår ekonomi?

Publicerad Uppdaterad

Del 1: Quantitative Easing

QE är en förkortning för Quantitative Easing. Idén är att öka mängden pengar i en ekonomi, inte på traditionellt sätt genom att sänka priset på pengar med hjälp av räntan. Snarare genom att öka kvantiteten, volymen av pengar.

Idén sågs länge som ett slags kuriosa, men fick fäste efter finanskrisen. När inflationen föll och räntorna sänktes ned mot noll, eller till och med under noll, spreds uppfattningen att räntor bara kan vara negativa till en viss nivå. Sen får man hitta på något annat: Det fick bli QE.

Förr brukade lägre pris (lägre ränta) leda till stigande volym genom att företag och hushåll ville låna mer. Den svaga efterfrågan, först i Japan från 1990 och senare i väst efter finanskrisen, har tvingat centralbankerna till tuffare metoder. Metoden är dock kontroversiell.

Gamla tiders monetära system byggde på idén om en guldmyntfot. Alltså att den utestående mängden av pengar som en centralbank tryckte alltid skulle motsvaras av ett reellt värde i form av guld.

Detta skulle säkerställa att mängden pengar inte skenade, och ledde inflation eller till och med hyperinflation. Som det kan göra när för mycket pengar jagar en begränsad mängd med varor och tjänster. Hyperinflationen i Tyskland under mellankrigstiden var ett varnande exempel.

Men QE är alltså svaret på rakt motsatt problem, för låg inflation. Bara tanken på negativa räntor, eller att en centralbank skulle trycka pengar utan några större begränsningar skulle ha betraktats som en mardröm bland ekonomer under den inflationsbenägna efterkrigstiden. Men i takt med att västvärldens befolkning åldrats och tillväxten sjunkit , exempelvis i Japan, har problembilden skiftat. De senaste decenniet kämpar de flesta centralbanker alltså med att nå en HÖGRE inflation.

QE är ett barn av sin tid. Negativa (nominella) räntor testades tillfälligt av Schweiz på 1970-talet men bedömdes ogenomförbart av praktiska skäl. Informationsteknologin och digitaliseringen har gjort det lättare.

Demografin, med en åldrande befolkning, lägre tillväxt och svagare inflation har gjort det nödvändigt enligt ekonomer. Med QE skapar en centralbank, som t. ex. ECB, pengar ur tomma intet genom att varje månad skapa 60 miljarder nya euro, digitalt i ECBs balansräkning.

De används sedan till att köpa till exempel obligationer på marknaden. Pengarna hamnar i bankerna som insättningar. I nästa steg är tanken att bankerna lånar ut pengarna till hushåll och företag som köper och investerar, efterfrågan ökar, priserna stiger och så är allt som vanligt.

Resultatet av QE har dock varit blandat. Efter finanskris, och med åldrande befolkning var bankerna försiktiga med att låna ut pengar samtidigt som hushåll och företag inte har lånat i så stor omfattning. Det har resulterat i att det är en lika stor utmaning att få upp inflationen i dag som det var att att få ned inflationen på 1970-talet.

Läs mer på Danske Banks hemsida.