Tidiga tv-apparater hade ofta spänningsförande chassi, och detta medförde att anslutning av externa enheter var näst intill omöjlig. När så switchade nätaggregat kom upphörde denna begränsning. Och då undrar jag följande:

Vad var det som ledde till att switch-tekniken fick sitt genombrott för nätaggregat? Och när kom scartkontakten i allmänt bruk?

Kjell Markström

Ett Switchat nätaggregat är en konstruktion som kombinerar tekniken för både växelriktare och likriktare – den hackar sönder ström till högfrekvent växelström, vilken transformeras upp till lämplig spänning och därefter likriktas. Finessen är att man därigenom kan minska effektförlusterna. Nätdelen ger helt enkelt bara så hög spänning som för ögonblicket behövs. Man sparar alltså energi jämfört med ett nätaggregat baserat på en stor transformator.

Switchade aggregat kan dessutom konstrueras med låg vikt och litet ytterformat. Nackdelen är att de är dyrare.

red

Den största anledningen till att switchade nätaggregat infördes var effektförbrukningen. Första generationen färg-tv drog mer än 400 W, men i och med switchtekniken kunde effektförbrukningen mer än halveras. Först i början av 1970-talet kunde man tillverka halvledare som klarade effekten, de höga spänningarna och så vidare till bra priser. Detta innebar inte att det var fritt fram att ha nätdelar separerade från det övriga chassit. Videoapparater fanns ännu inte ?i hemmen, och Philips hade ett par storsäljare där chassit fortfarande var spänningsförande, trots switchtekniken. Ett exempel bland många på hur man sparade på både vikt och pris, behovet fanns i stort sett inte då.

Några år senare började videon komma på allvar. För att få en vettig bildkvalité gjordes scart till standard, även om det inte skedde över en natt.

Anders Brickarp, Björklinge

De första generationerna tv-apparater med elektronrör i Europa var ofta utförda för matning med 220 V direkt från elnätet. Halvvågslikriktad 220 V gav en ”lagom” anodspänning, och rörens glödtrådar seriekopplades så att summan av glödspänningarna blev 220 V.

Rörindustrin tog fram en särskild serie av elektronrör, ”P-serien”, som var avsedd för seriekoppling. Poängen med detta var att en dyr och tung nättransformator kunde undvikas.

På västra halvklotet, främst i USA, satt det ofta en nättransformator i tv-apparaterna, eftersom den förhärskande nätspänningen där är 110 V.

När halvledarbestyckade tv-apparater började komma på allvar runt 1970 försvann behovet av anodspänningar. I mitten av 1970-talet kom ett genombrott för switchtekniken, med både magnetiska komponenter och halvledare. Finska Salora var tidiga att haka på detta, vilket gav tv-apparater med en låg energiförbrukning.

Scartkontakten är av franskt ursprung, från branschorganisationen ”Syndicat des Constructeurs d’Appa-reils Radiorécepteurs et Téléviseurs”, och infördes i mitten av 1970-talet. 1980 blev det obligatoriskt med en scart på alla tv-apparater som skulle säljas ?i Frankrike, vilket gjorde att den snabbt blev vanlig även i andra delar av Europa. I Frankrike kallas kontaktdonet för ”Péritel” efter tillverkaren. Det finns mig veterligen inga patent på själva scartkontakten, eftersom den ligger till grund för CENELEC- och IEC-standarder (EN 50049-1 resp. IEC 933-1).

Karl-Arne Markström

Så över till en annan strömfråga:

Borde inte nybyggda hus förses med dubbla elnät? Ett med 230 volt växelström för hushållsmaskiner, värmepumpar etcetera, och ett med 12 volt likström för datorer, routrar, tefefonadaptrar och svagströmsbelysning? Jag har själv 12 stycken AC/DC-omvandlare inkopplade för diverse ändamål, vilka vore skönt att slippa.

Skulle det gå att dra kablar för båda näten i samma plaströr i väggarna, eller kommer det då att induceras olämplig ström i någotdera av näten?

Jan Brolin

Skicka in era svar och nya intrikata frågor till teknikfragan@nyteknik.se

Det är ni, kära läsare, som både frågar och svarar i Teknikfrågans spalter.