Svar:

Jag såg frågan om hur metalltvålen fungerar, och om den verkligen kan ta bort lukt från händerna. Jag kan bekräfta att den fungerar, i alla fall för mig. Dock är det (som så ofta) inte magi det handlar om, utan kemi.

Jag kan inget om kemi själv, men lite sökande på internet ger olika svar som pekar på samma sak: det sker en kemisk reaktion mellan metallen och de svavelhaltiga syror som orsakar lukten på händerna.

Jag har även provat med en rostfri sked, och det fungerar lika bra.

Magnus

Svar:

Rostfritt stålinnehåller en del krom, och det är framförallt det som gör att järnet inte rostar. I en syrehaltig miljö uppstår snabbt ett tunt men tätt kromoxidskikt, som skyddar mot vidare korrosion. Men kromet har också förmågan att binda de flyktiga lågvalenta svavelföreningar som bildas på händerna när man hanterar exempelvis fisk, skaldjur, vitlök eller lök. Och när de svavelhaltiga ämnena inte längre är flyktiga så luktar de inte.

Kromoxidskiktet är bara några molekyler tjockt, och det är inte särskilt starkt bundet till metallytan. När man gnuggar händerna mot metallen gnids oxiden av och blottar kromet, som då kan reagera med de illaluktande molekylerna på huden.

I princip behöver man alltså inte alls använda en speciell ståltvål för att bli av med lukten på händerna, det går lika bra med något annat föremål av rostfritt stål. Exempelvis en rostfri kniv (det gäller bara att se upp så man inte skär sig) eller sked. Eller varför inte diskbänken.

Vanligt rostfritt stål står som sagt emot korrosion så länge som syre finns tillgängligt för att bilda det skyddande oxidskiktet, men det är betydligt sämre i en syrefri miljö eller i saltvatten. Där används andra legeringar.

För att ta bort lukten på händerna kan man också använda något oxiderande, exempelvis väteperoxid eller blekmedel.

KS, Fröslöv

Veckans två nya frågorhandlar båda om energi. Här får ni något att fundera på.

Fråga:

Hur kommer det sig att moderna vindkraftverk bara har tre propellerblad? Den

luft som smiter mellan bladen hinner ju många meter innan nästa blad kommer, och det känns instinktivt orimligt att den skulle inverka betydligt på resultatet. Dessutom ser man ofta i australiensiska och amerikanska filmer gamla vindmöllor med väldigt många blad.

När det gäller en fartygspropeller kan man lättare förstå att fler blad kan påverka varandra negativt, eftersom de snabbt ska knuffa iväg stillastående vatten. Men i vindkraften far ju vinden snabbt förbi en mer stillastående propeller.

Finns det något enkelt resonemang för att förstå varför det inte skulle löna sig att sätta ytterligare blad mellan de befintliga tre?

Mattias Rickardsson, Göteborg

Effektbehovet i ett område (exempelvis Sverige) varierar ju kraftigt under ett dygn. Hur kan man då se till att summan av den genererade effekten från alla kraftverk hela tiden motsvarar efterfrågan?

Om man har stor andel vattenkraft kan man ju reglera dammluckorna och flödet i turbinerna ganska bra, men hur går det till i områden som inte har vattenkraft och som inte har grannländer som kan sälja överskottsenergi med kort varsel? Och hur beslutas det vilka kraftverk som skall producera mer/mindre för att möta behovet?

Johan T

Det är ni läsaresom både frågar och svarar i Teknikfrågans spalter. Skicka svar och nya intrikata frågor tillteknikfragan@nyteknik.se